Socialdemokraterna bestämmer alltid, även om väljarna valt andra partier
Rapport från den djupa staten. Över 2 miljoner offentliganställda jobbar dagligen med ett integrationsproblem de valt att förneka.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Elon Musk har lämnat byggnaden, i det här fallet Vita huset, mitt i kalhuggningen av USA:s myndigheter.
Även i Sverige är nidbilderna av den offentliga sektorn många och välkända. Först var den ofantlig och opersonlig och ineffektiv, medan den under senare år anklagats för att vara woke.
En modern vandringssägen om tjänstemannaväldet är den om den djupa staten, ett oåtkomligt kamaraderi som drar i trådar och behåller makten oavsett vem som formellt innehar den. Det som talar för att det finns ett sådant inre liv i staten, och att sägner precis som fördomar kan innehålla sanningar, är traditionen. Man vet var väggarna står och taket ligger.
Dagens Nyheter och SVT:s Agenda har försökt leda i bevis att tjänstemän är rädda för att yttra sig under den nuvarande regering. Andra kan berätta om stoppade karriärer i socialdemokratiska kommuner. Konflikter finns alltid under ytan; även om ingen vill ha viljelösa tjänstehjon är det inte uppskattat med aktivism på arbetstid.
Oftast jobbar man bara på. Självdisciplineringen är så självklar att den inte märks. Man låter bli att säga det man tycker och ger uttryck för det som förväntas.
Somliga skulle kalla detta demokratins kärna och tolka stabiliteten som belägg för en oväldig ämbetsmannakår. Man kan också se det som att socialdemokratin alltid bestämmer, även om väljarna valt andra partier. Den djupa staten är således inte någon konspiration i vanlig mening. Den är ingen hemlig herrklubb eller globalistisk hydra.
Den är lodet i det framväxande svenska kaoset, och det ger en viss förutsägbarhet som vi kanske ska vara tacksamma för.
Emellanåt slås jag av hur speciell denna blågula kultur kan te sig, som när jag häromveckan hamnade på en plats som inte finns och som ändå existerar. Den skulle kunna kallas den demokratiska nostalgin. Man vill återskapa det Sverige som var bäst och ändå inte tillfreds med hur andra hade det.
Hos oss röstar fortfarande jämförelsevis många i de allmänna valen, men det seminarium jag deltog i handlade om varför det är så få som röstar. Bekymret gällde förstås "bostadsområden med socioekonomiska utmaningar", de perifera platser som utgör nervcentret i samhällets migrän. Arrangörer var Delegationen för migrationsstudier, Delmi, och Vetenskapsrådet. En statsvetarprofessor presenterade en nytryckt kunskapsöversikt inför en publik med nästan bara kvinnor.
Så ser det ut: två miljoner offentliganställda, kanske fler, arbetar på olika sätt dagligen med integrationsproblematiken, där begreppet demokrati inte bara har en nostalgisk dimension utan också påminner om en hägring. Deras värld är en särskild värld med samma problembeskrivningar som för femtio år sedan, också när problemen förändrats, och med samma sällan ifrågasatta övertygelse om att segregationen bekämpas bäst genom att den elimineras.
Det finns när allt kommer omkring inga förhållanden som inte kan landa som ett diskrimineringsärende i famnen på en sådan välviljans kultur.
På Delmi-seminariet vädrades traditionella teorier om varför folk i förorten inte röstar och, underförstått, de partier som borde få deras röster inte får dem. Det handlade om låg lön, dålig svenska och osynliga villkor. Det skulle kunna uttryckas klarare: de bor i Sverige, men ändå inte. Det mångkulturella samhället är ju ett misstroget samhälle. Vi har tagit emot hederskultur och klanekonomi med dålig hälsa och sämre utbildning och trott att det inte ska märkas i välfärden, i vardagen eller på skatten.
Men numera syns det faktiskt också i demokratin, med släktröstning och klientelism, och i den offentliga sektor som den organiserade brottsligheten håller på att privatisera.
Djupt inbäddad i staten och de skattefinansierade verksamheterna finns alltid en känsla av otillräcklighet, men synen på människor från andra kulturer som funktionsnedsatta och utan personligt ansvar är i grunden kolonialistisk. Två miljoner offentliganställda, de flesta av dem kvinnor, har utvecklat denna särskilda kultur, som utgör samhällets trygghet och förbannelse.
De sitter i möten och konferenser, de deltar i seminarier och kickoffs, och de arbetar oförtrutet med att försöka lösa problem vars existens de ändå velat förneka. Hootenanny Singers sjöng om det där redan när välfärdsstaten peakade, en lägereldsrefräng även för vår tid, lugnande och samtidigt stoisk: "Aldrig mer, aldrig mer, det finns ingen som kan ändra det som sker."
***
Läs även: De som vägrade se det komma
Läs även: Det fina Sverige blev en brustablett
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Elon Musk har lämnat byggnaden, i det här fallet Vita huset, mitt i kalhuggningen av USA:s myndigheter.
Även i Sverige är nidbilderna av den offentliga sektorn många och välkända. Först var den ofantlig och opersonlig och ineffektiv, medan den under senare år anklagats för att vara woke.
En modern vandringssägen om tjänstemannaväldet är den om den djupa staten, ett oåtkomligt kamaraderi som drar i trådar och behåller makten oavsett vem som formellt innehar den. Det som talar för att det finns ett sådant inre liv i staten, och att sägner precis som fördomar kan innehålla sanningar, är traditionen. Man vet var väggarna står och taket ligger.
Dagens Nyheter och SVT:s Agenda har försökt leda i bevis att tjänstemän är rädda för att yttra sig under den nuvarande regering. Andra kan berätta om stoppade karriärer i socialdemokratiska kommuner. Konflikter finns alltid under ytan; även om ingen vill ha viljelösa tjänstehjon är det inte uppskattat med aktivism på arbetstid.
Oftast jobbar man bara på. Självdisciplineringen är så självklar att den inte märks. Man låter bli att säga det man tycker och ger uttryck för det som förväntas.
Somliga skulle kalla detta demokratins kärna och tolka stabiliteten som belägg för en oväldig ämbetsmannakår. Man kan också se det som att socialdemokratin alltid bestämmer, även om väljarna valt andra partier. Den djupa staten är således inte någon konspiration i vanlig mening. Den är ingen hemlig herrklubb eller globalistisk hydra.
Den är lodet i det framväxande svenska kaoset, och det ger en viss förutsägbarhet som vi kanske ska vara tacksamma för.
Emellanåt slås jag av hur speciell denna blågula kultur kan te sig, som när jag häromveckan hamnade på en plats som inte finns och som ändå existerar. Den skulle kunna kallas den demokratiska nostalgin. Man vill återskapa det Sverige som var bäst och ändå inte tillfreds med hur andra hade det.
Hos oss röstar fortfarande jämförelsevis många i de allmänna valen, men det seminarium jag deltog i handlade om varför det är så få som röstar. Bekymret gällde förstås ”bostadsområden med socioekonomiska utmaningar”, de perifera platser som utgör nervcentret i samhällets migrän. Arrangörer var Delegationen för migrationsstudier, Delmi, och Vetenskapsrådet. En statsvetarprofessor presenterade en nytryckt kunskapsöversikt inför en publik med nästan bara kvinnor.
Så ser det ut: två miljoner offentliganställda, kanske fler, arbetar på olika sätt dagligen med integrationsproblematiken, där begreppet demokrati inte bara har en nostalgisk dimension utan också påminner om en hägring. Deras värld är en särskild värld med samma problembeskrivningar som för femtio år sedan, också när problemen förändrats, och med samma sällan ifrågasatta övertygelse om att segregationen bekämpas bäst genom att den elimineras.
Det finns när allt kommer omkring inga förhållanden som inte kan landa som ett diskrimineringsärende i famnen på en sådan välviljans kultur.
På Delmi-seminariet vädrades traditionella teorier om varför folk i förorten inte röstar och, underförstått, de partier som borde få deras röster inte får dem. Det handlade om låg lön, dålig svenska och osynliga villkor. Det skulle kunna uttryckas klarare: de bor i Sverige, men ändå inte. Det mångkulturella samhället är ju ett misstroget samhälle. Vi har tagit emot hederskultur och klanekonomi med dålig hälsa och sämre utbildning och trott att det inte ska märkas i välfärden, i vardagen eller på skatten.
Men numera syns det faktiskt också i demokratin, med släktröstning och klientelism, och i den offentliga sektor som den organiserade brottsligheten håller på att privatisera.
Djupt inbäddad i staten och de skattefinansierade verksamheterna finns alltid en känsla av otillräcklighet, men synen på människor från andra kulturer som funktionsnedsatta och utan personligt ansvar är i grunden kolonialistisk. Två miljoner offentliganställda, de flesta av dem kvinnor, har utvecklat denna särskilda kultur, som utgör samhällets trygghet och förbannelse.
De sitter i möten och konferenser, de deltar i seminarier och kickoffs, och de arbetar oförtrutet med att försöka lösa problem vars existens de ändå velat förneka. Hootenanny Singers sjöng om det där redan när välfärdsstaten peakade, en lägereldsrefräng även för vår tid, lugnande och samtidigt stoisk: ”Aldrig mer, aldrig mer, det finns ingen som kan ändra det som sker.”
***
Läs även: De som vägrade se det komma
Läs även: Det fina Sverige blev en brustablett
