Som små prinsessor går ungdomarna ut i världen

Det sägs att det tar sju år för kroppen att byta ut alla celler. Som en fågel Fenix blir man en helt ny person vart sjunde år. Jag vet inte om det är sant, men för sju år sedan var jag långt ifrån den jag är i dag. För att inte tala om förrförra gången jag ömsade skinn, år 2012.  

Vad gjorde norska kronprinsessan Mette-Marit två ömsningar bakåt? Hon var sedan länge gift med prins Haakon, hade tre barn, och en galen kompis som hette Jeffrey Epstein.

Det är lätt att i efterhand indignerat peka finger, men vem skulle inte gilla att umgås med en astronomiskt rik människa som frotterar sig med precis alla kändisar, presidenter och kungligheter som finns?

Hur roligt är det att vara prinsessa? Man är jämt påpassad, allt man gör skärskådas och vardagen är ett pärlband av tråkig representation. En excentrisk vän med massivt kontaktnät måste ha piggat upp. Unna henne!

Vår egen prinsessa, Carl Philips Sofia, har också valsat i pressen efter att Epstein-filerna släpptes. Vem bryr sig? Vilken ung tjej hade inte blivit begeistrad?

Ja, Epstein var ett svin som låg med allt och utnyttjade unga tjejer sexuellt. Jag ser vuxna kvinnor gråta ut nu om att de utsatts för hans övergrepp i sina tonår. Hemskt.  

Samtidigt minns jag ungdomen som ett kaos av ömsesidigt utnyttjande. Äldre män bjöd på alkohol och sin världsvana, och som ung tjej bjöd man på sin skönhet och ungdom, som man snabbt lärde sig var fullkomligt berusande för många män.

Man gav sig inte i lag med folk med förväntningen om en stadig relation, man hade egen agens och ville bara ha roligt. Och man visste att man utnyttjade männen lika mycket som de utnyttjade en tillbaka.

Ibland gick det för långt, men redan innan man krånglade ner benen i ett par tunna strumpbyxor, stoppade fötterna i alltför höga klackskor och vinglade ut i de vuxnas värld, hade man förstått att ger man sig in i leken får man leken tåla.

I dag tycks den insikten glömd. Visst utnyttjade Jeffrey Epstein människor i sin närhet, men varenda en utnyttjade ju också honom.  

I dag förundras och förfäras vi över barn som utför vuxna handlingar. Killarna knarkar och mördar innan de ens har hunnit få moppemustasch. Tjejerna, som redan i tidiga tonåren är betydligt mognare än sina jämngamla killkompisar, lär sig snabbt att spela på att de ser äldre ur än de egentligen är. Åren mellan 12 och 18 är de barn som går undercover som vuxna kvinnor. Lite smink och högklackat, och man kan lura vem som helst att man är myndig och vet vad man gör.  

Har man otur springer man på någon som med berått mod utnyttjar ens ungdomliga naivitet, men i de allra flesta fall hittar man en balans i hur mycket man ömsesidigt utnyttjar varandra.

Fattiga män kan utnyttjas lite, rika desto mer. Ingen som åkte hem till Jeffrey Epstein gjorde det med målet att lära känna hans innersta väsen – de hoppades på fri sprit och droger, en oförglömlig fest och lättförtjänta pengar.  

Gränssättning är det svåraste som finns för barn, men även för vuxna. För att kunna definiera en gräns måste man först både hitta och passera den, för att därefter retirera och säga att hit, men inte längre.

Hela sexualiteten är ett minerat fält på vilket man kastas ut utan karta. Den ritar man efterhand själv. Går gränsen vid en massage, en hand på tuttarna, en kyss, en avsugning eller mer? Det måste varje människa själv bestämma. Det är också person- och situationsbundet. Där en karl bara får köpa dig en drink får en annan gå hela vägen.

För varje kvinna som gråter ut om Epstein går det två, tio eller fler som har varit med om exakt samma sak men ryckt på axlarna och promenerat vidare. När en chockerat gråter och ringer polisen tycker en annan att hon antingen hade en kul kväll plus fick lite sex på köpet, eller att det inte blev som hon hade tänkt, men att det fick bli en erfarenhet att ta med sig vid nästa liknande situation.

Metoo-kampanjer och stärkta samtyckeslagar är till för att skydda, men de fråntar också människor eget ansvar. Som små prinsessor går ungdomarna ut i världen med vanföreställningen att juridiken kan rädda dem om de råkar illa ut.  

Världen är en tuff plats och för att må bra i den måste man härdas. Det gäller så klart också förövare. Sätt dit dem. Men frånskriv dig inte din egen agens.

Råkar du ut för något hemskt, trösta dig med att du om sju år är en helt ny människa. Var uppriktig med vilka dina avsikter är, ta ansvar, var ingen prinsessa på ärten. Och låt de riktiga prinsessorna vara i fred.

***

Läs även: Anna Nachman: Hoppsan Katja!

Läs även: Anna Nachman: Våldtäktsmän i hemtjänsten är som vampyrer