Som staten bäddar får staten ligga

Esterna verkar ha kommit billigast undan. De betalade 400 euro per person. Tyskarna 500. Irländarna 800. Och svenskarna och finländarna cirka 1200 euro per person. 

För vad då? Jo, för de statligt organiserade evakueringsflygen från Oman. Kostnaden för ett dåligt val i livet fick bäras av de resande själva. Priset var dock hanterbart. För välfärdsstaten förlåter ju alltid dåliga val i livet. Typ svårartat alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk. Eller avbrutna semesterresor till Dubai. 

De flesta som åkte till Dubai i februari borde rimligtvis ha noterat den massiva militära uppbyggnaden alldeles i närheten. Förutsatt då att de visste att Dubai ligger granne med Iran. Vilket man nu inte alls kan utgå från att de gjorde. 

Fast kanske ska man i detta ärende inte vara så förvånad ändå. För om staten tar ett strypgrepp på sina invånare under en coronapandemi, ja, då kan man väl heller inte vänta sig något annat än höga medborgerliga rop på hjälp från solstolar i avlägsna krigshärdar några år senare.  Som staten bäddar får staten ligga.

Låt mig stanna vid pandemin. Häromveckan kom en rapport om den så kallade överdödligheten under åren 2020–2023. Den är sammanställd av EuroMOMO som är en förkortning för European Mortality Monitoring. Den visar att svenskar mestadels dog i början av pandemin och att finnar mestadels dog i slutet av pandemin. Och nånstans däremellan dog illusionen om öppna gränser mellan länderna i Norden. 

EuroMOMOs analys visar, inte helt oväntat, på en hög överdödlighet (”excess deaths”) under den första och den andra vågen av pandemin. Analysen omfattar 26 europeiska länder. Överdödligheten varierade från land till land, med Italien, Frankrike och Ungern bland de hårdast drabbade. Analysen visar också att många dödsfall inträffade bland äldre, och särskilt då bland de över 85. Bland de under 45 är överdödligheten knappt noterbar. 

Hårda och tunga dödssiffror är en sak. En helt annan sak är de politiska, psykologiska och socioekonomiska implikationerna av pandemin. De har hittills hamnat rätt effektivt i skymundan. Det är inte alls bra med tanke på kommande epidemier. 

Det vilar nämligen ett distinkt drag av kinesiskt maktutövande över hanteringen av pandemin – åtminstone i Finland och i väldigt många andra länder. För det var det kinesiska exemplet som ledde till en våg av nedstängningar. Vilka i sin tur ledde till massiv överskuldsättning och socialt elände, framför allt bland yngre. I Finland stängdes i ett skede hela landskapet Nyland av från resten av landet, med taggtråd och militärfordon.  Det var ett intellektuellt haveri utan dess like.  

Statsminister i Finland vid denna tid var socialdemokraten Sanna Marin. Hennes läderjacka har visat sig viktigare än regeringens hantering av pandemin. Och inte bara regeringen. De finländska medierna förvandlades till okritiska megafoner för statsmaktens påbud. Svenskar på besök i österlandet stämplades på ledarplats som ovälkomna smitthärdar. Och då var det ändå, trots allt, den svenska pandemihanteringen som representerade ett fönster mot normalitet, frihet och framtid. 

För så här är det ju också.  Utan det svenska pandemiexemplet skulle en text som denna vara nästan omöjlig att skriva. Då skulle vi inte ha en alternativ hantering av pandemin att peka på och jämföra med. Alltså en expertfokuserad hantering som i det kaotiska inledningsskedet ledde till en beklaglig överdödlighet bland äldre på vårdhem, men som slutligen landade i en överdödlighet som inte var större än någon annanstans. 

Sverige visade, bland mycket annat, att stängda skolor inte är ett alternativ i ett öppet och liberalt sinnat samhälle. Sverige visade att vi alla lever under ett dödsstraff som inte kan överklagas, men att vägen dit också kan präglas av tillit och tolerans. Sverige visade, helt enkelt, på den svåra konsten att behärska de totalitära impulserna. 

***