SR:s minoritetsnyheter bidrar till segregationen

Sveriges Radios hemsida förklarar att public service är en demokratisk angelägenhet och att journalistiken som levereras ska vara opartisk, trovärdig och relevant för alla som bor i Sverige. Just det där sista, för alla, understryks i otaliga offentliga utredningar och liknande dokument.

I sändningstillståndet står det också att bolaget ska sända innehåll på de nationella minoritetsspråken. Men utöver dem sänder Sveriges Radio genom Radio Sweden dessutom på arabiska, persiska, somaliska, kurdiska och tigrinja. Motiveringen är att det ska underlätta för nyanlända att ta sig in i det svenska samhället. Och det låter kanske rimligt. Men är det egentligen det, och vad betyder det för missionen att journalistiken ska vara relevant för alla och för själva public service-begreppet?

När journalistik byter språk slutar den att vara gemensam. Den svarar då inte heller upp mot radiobolagets egen integrationsansats. Det Sveriges Radio i stället gör är att bidra till att skapa parallella offentligheter och därmed mer segregation. Och allt finansieras av samma skattebetalare.

När program sänds på språk som är främmande för majoriteten av svenskarna, går även deras demokratiska rätt till insyn förlorad. Den som lyssnar på Studio Ett eller Ekot kan själv höra och bedöma vad som sägs, men det gäller inte för Radio Swedens sändningar. Man kan inte bedöma vilka perspektiv som dominerar, vilka röster som släpps fram och, minst lika viktigt, vad som konsekvent väljs bort. I än mindre grad kan man då också ifrågasätta om innehållet strider mot sändningstillståndet eller andra bestämmelser.

Sveriges Radios Mellanösternbevakning på svenska är en vattendelare. Kritiker menar att rapporteringen ofta är ensidig – att samma personer alltid återkommer, att just journalister på Sveriges Radio används som experter och att perspektiven är förutsägbara, med vinklar som tenderar att dra åt ett och samma håll.

Kritiken är ett resultat av långvarig genomlyssning av människor som behärskar svenska. En liknande bedömning av Radio Swedens sändningar är närmast omöjlig. Ingen kan ha synpunkter på innehållet, vilka röster som släpps fram och hur urvalet faktiskt görs. Det räcker att jämföra med hur hårt en enskild formulering i svenska sändningar kan dissekeras för att förstå hur orimligt systemet är.

Faktum är att inte ens Sveriges Radios ansvarige utgivare förstår i vart fall fem av de språk som han är ansvarig för. Det görs alltså public service-journalistik på språk som varken publiken, myndigheterna eller utgivarna själva förstår. Av något skäl tillhandahåller Sveriges Radio inte någon översättningsfunktion för programmen.

Om Radio Swedens olika språkredaktioner hade begränsats till att endast översätta Sveriges Radios ordinarie nyheter, skulle organisationsmodellen ha kunnat vara begriplig: en ambition att göra samma journalistik för fler.

Men så fungerar inte Radio Sweden. Där görs egna nyheter, anpassade och riktade mot etniska målgrupper. De gör egna urval och vinklar och har egna prioriteringar. Det är något helt annat. Och det leder till att olika grupper i Sverige får olika versioner av samma samhälle.

I en granskning kunde Doku visa hur den somaliska redaktionen påstod att Ebba Busch sagt att hon ville att polisen skulle döda muslimer – ett extremt grovt och felaktigt påstående som endast kan beskrivas som direkt farligt. För en journalist som vill granska men som inte behärskar språken innebär det översättningar, tolkning och betydande resurser. Sannolikt är det just därför så få faktiskt gör det.

Ett annat exempel är Radio Romano, som framstått som en direkt aktivistkanal. Den har gjort närmare 20 inslag om journalisten Jenny Strindlövs prisade bok Romani kris. Samtliga inslag har varit negativa och kanalens journalister har ibland gjort en poäng av att de inte ens läst boken.  

Det sätter fingret på redaktionell kultur. När journalistik bedrivs på språk som få utanför målgruppen behärskar, försvinner också den informella kontrollen. Få kollegor kan reagera spontant, få kan snabbt granska innehållet. Resultatet blir en journalistik som verkar i skymundan. I fallet med Jenny Strindlöv har det inneburit att hon själv fått bevaka och översätta vad som sägs.

Ett public service som vill främja integration och inte, som nu, bidra till segregation, borde upphöra med den nuvarande ordningen och i stället bygga ut sändningar på lätt svenska. Det skulle stärka och underlätta för människor att faktiskt lära sig det som är vårt gemensamma språk.

I år är det valår. Arabiskan är i dag Sveriges näst största språk. Hur nyheter, konflikter och politiska frågor vinklas i de arabiska sändningarna kan därför påverka hur stora väljargrupper uppfattar verkligheten och i förlängningen hur de röstar. Frågan om Radio Swedens roll och verksamhet är allt annan än liten.

***

Läs även: Sofie Löwenmark: Kansli-parasiterna har ätit upp civilsamhället

Läs även: Sofie Löwenmark: Europas mest hotade nyhetskanal är också en av de viktigaste