Ständigt denna björn

Text:

Sommaren 1719 var blåsig och kall. Ryska galärer rörde sig snabbt från Kapellskär söderut längs kusten, brände löst och fast. Målet var Stockholm. Den svenska hären – och hård motvind – stoppade ryssarna i slaget vid Stäket, den 13 augusti. Det var sista gången, peppar, peppar, vi slogs i närheten av huvudstaden. Stockholm kom undan med ett nödrop.

Det fanns verkligen fog för rysskräck, sommaren 1719.

Alla talar just nu i upphetsat tonläge om russofobi, vare sig de är för eller mot. Den värsta russofobin härjar i Ryssland, påminner den finske statsvetaren Timo Vihavinen på sin blogg. Ryssarna själva talar om »intern« och »extern« russofobi. Den interna russofobins rötter finns hos »zapadniki«, de intellektuella som sedan Peter den stores dagar ville följa väst i liberala reformer, mänskliga rättigheter, teknologi och industri. Deras motståndare, slavofilerna, menade att det Heliga Ryssland hade ett eget öde att följa, och borde sky den västliga materialismen. Så tänkte Dostojevskij, Tolstoj och Solzjenitsyn. Och tydligen även Vladimir Putin – efter att han skott sig på det ryska folkets bekostnad. På nittiotalet hade han inget emot materialism.

Vad beträffar den externa russofobin anklagar den ryska Putinkontrollerade televisionen Carl Bildt för att vara värst, och det beror på att svenskarna inte har kommit över Poltava. Bildt replikerar lakoniskt att rysk tv inte hade någon av sina bästa dagar.

Inte heller den svenska försvarsberedningen visade någon stjärnglans när de tittade ut från sin förlängda respit och berättade att de inte kunnat enas. Efter decennier av bred enighet om försvaret bestämde sig moderater och socialdemokrater för att låta frågan ingå i valstriden. Frestelsen att använda Ukrainas tragedi för egna syften blev alltför stark. Med draghjälp av medierna kan politikerna måla upp en bild av de ryska galärerna på väg över Östersjön. Då kan det vara dags att påminna sig en kommentar av SvD:s Rysslandskännare Jan Blomgren:

»För Ryssland ligger den verkliga hotbilden i ett annat väderstreck. I öst innebär det överbefolkade Kinas uppgång ett strategiskt hot mot det glest befolkade Sibirien, och från sydost finns ett växande hot i form av militanta islamister. Det ryska militära intresset för Sverige har ingen hög prioritet.«

Högern har varit snabbast att utnyttja rysskräcken, från kosackvalet 1928 och framåt, med stark draghjälp från kommunismen. Vänsterns relation till rysskräcken är mer komplex.

Även om vänsterpartiet väntade bedrövligt länge innan de kastade av sig det kommunistiska oket, så var stora delar av nyvänstern hårdnackade antistalinister. En del satsade på Kina i stället, men långtifrån alla. Detta har dagens vänster glömt bort. De behöver Putin av ett enda skäl – han är fiendens fiende. Utan Putin är det fritt fram för USA. Det är visserligen ett kraftigt felslut, men så låter det.

Det är därför som skärpta debattörer som Aftonbladets Åsa Linderborg och Martin Aagaard måste skriva mot eget bättre vetande, och blunda för att Putin har varit lierad med maffian, och med entusiasm kränker mänskliga rättigheter. Från en liberal utgångspunkt har han sedan blivit nationalist, och i brist på egen moral adopterat den ryskortodoxa kyrkans normer.

På sin blogg 8 dagar skriver den gamle Gnistan-redaktören Stefan Lindgren förstående om Putins sorg över Sovjetunionens fall: »Allt fler människor inser och delar öppet uppfattningen att det ryska imperiets förmåga att hålla samman över 100 olika folkslag i en statsbildning varit en historisk erövring.«

Det är en måttlös historieförfalskning, om man tänker på den behandling som alla dessa folkslag utsatts för i den ryska andens namn.

I yngre dagar var Lindgren, som SKP:are, självklart antisovjetisk, en rabiat motståndare till »socialimperialismen«. Men nu har han alltså svängt ett halvt varv. Av kärlek till Ryssland eller hat till USA är inte glasklart. Men kärlekens kraft ska inte underskattas. Man måste också komma ihåg att Stefan Lindgren har gjort strålande insatser av kärlek till rysk kultur. Han var en av de första att introducera Svetlana Aleksijevitj på svenska, han har översatt viktiga noveller av Isaak Babel, och skrivit en rolig, om än djupt lögnaktig, bok om Lenin.

Åsa Linderborg och Martin Aagaard borde läsa Lindgrens blogg, och ta lärdom. Om vinden vänder och tuppen gal kan man bli sådan ...

 

För övrigt måste alla stridsyxor grävas ner i försvaret av  yttrandefriheten. Skandalen är ett faktum i Egypten, där Al Jazeeras journalister Fahmy, Nasr och Greste dömts till sju års fängelse, utan skuggan av bevis. Deras sak är vår.

Text: