Stridande poliser behövs i motståndet
Ett förslag i tiden vore att återinföra väpnad värnpliktsutbildning som ett villkor för att bli svensk polis.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Samtidigt som regeringen har givit polismyndigheten befogenhet att gripa dem som ägnar sig åt vad medier kallar ”’Polis, polis, potatisgris’-attacker”, kan den på betydligt viktigare områden snart komma att avlöva polisen helt. Vad jag syftar på är ett färskt utredningsförslag om polisens ställning i händelse av krig och ockupation, först uppmärksammat av polismannen och reservofficeren Patrik Thunholm i en artikel på DN Debatt i somras.
I korthet går förslaget ut på att poliser ska ha permanent civil status och enbart utföra sina ordningshållande och brottsbekämpande ordinarie uppgifter; inte som i dag även vara skyldiga att ingå i det väpnade försvaret av Sverige vid ett militärt angrepp och, om det vill sig illa, delta i motståndet mot en ockupationsmakt. Tvärtom skulle alla poliser efter ett svenskt nederlag bli underställda ockupanten och ålagda att utföra dess bestämmelser.
Den statliga utredning som lagt förslaget på regeringens uppdrag anser bland annat att poliser saknar adekvat utbildning för att kunna fungera som kombattanter i krig, och accepterar okritiskt diverse juridiska abstraktioner. Till exempel får poliser, enligt folkrättens statuter, inte använda sin tårgas och expanderande ammunition i krig. Polisens ”uppdrag att vara tillgänglig för allmänheten” skulle kunna komma i konflikt med att Sverige ger ”en motståndare rimliga förutsättningar att kunna efterleva de folkrättsliga principerna om åtskillnad” mellan civila och militära mål. Och så vidare.
Det är långsökt så att man hisnar. Invasion och ockupation framstår i utredningens betänkande som knappt mer dramatiskt än ett fackligt seminarium eller fäktning med floretter.
Såvitt jag vet har ett liknande förslag om att förändra polisens uppgifter i krig bara varit på tapeten en gång tidigare, i en regeringsproposition som händelsevis lades fram kort före mordet på Olof Palme 1986. Riksdagen förpassade den propositionen till det runda arkivet, och detsamma bör ske med den nu aktuella utredningen.
Under det andra världskriget och hela efterkrigstiden betonade den svenska stats- och försvarsledningen vikten av att ha ”hela folket med i motståndet” mot en invaderande makt i syfte att kunna sätta ”hårt mot hårt”, som blivande arméchefen Carl August Ehrensvärd 1943 formulerade totalförsvarsdoktrinen. Ännu i dag förväntas varje svensk fortsätta kämpa. Informationsbroschyren Om kriget eller krisen kommer (2024) upplyser, mycket riktigt, att varje meddelande om nedlagt motstånd ska betraktas som falskt.
Att någonting annat skulle gälla just för Sveriges poliser förefaller inte genomtänkt. Eller också anser utredningen faktiskt att poliser bör hörsamma fientlig propaganda att motståndet har upphört, hjälpa till att sprida den, och kanske till och med gå med på att straffa de svenskar som inte ger sig. Jag noterar att det i betänkandet heter, att ”det utifrån befolkningens synvinkel ändå är att föredra att mötas av inhemsk polis än företrädare för ockupationsmakten”.
Verkligen? Personligen har jag som medborgare svårt att föreställa mig någonting som vore mer demoraliserande. Det var plågsamt nog att, under covid-19-pandemin för några år sedan, bevittna när tungt utrustad svensk polis bryskt skingrade folkmassor som utövade den grundlagsfästa samlings- och yttrandefriheten, till exempel genom att sjunga Sveriges nationalsång i en offentlig park. Jag vill inte riskera att en dag också behöva se poliser agera hantlangare åt en ockupant.
De norska och danska polismyndigheterna blev mer eller mindre kollaboratörer efter den tyska ockupationen 1940 och framställs fortfarande högst oförlåtande i krigsskildringar på film. Det må vara obegripligt för ett svenskt utredningssekretariat, men inte för mig.
Ett förslag i tiden vore att i stället återinföra väpnad värnpliktsutbildning som ett villkor för att bli svensk polis.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och nästa månad aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.
***
Läs även: Egoism hotar totalförsvaret
Läs även: Fallet S – som i Sverker
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Samtidigt som regeringen har givit polismyndigheten befogenhet att gripa dem som ägnar sig åt vad medier kallar ”’Polis, polis, potatisgris’-attacker”, kan den på betydligt viktigare områden snart komma att avlöva polisen helt. Vad jag syftar på är ett färskt utredningsförslag om polisens ställning i händelse av krig och ockupation, först uppmärksammat av polismannen och reservofficeren Patrik Thunholm i en artikel på DN Debatt i somras.
I korthet går förslaget ut på att poliser ska ha permanent civil status och enbart utföra sina ordningshållande och brottsbekämpande ordinarie uppgifter; inte som i dag även vara skyldiga att ingå i det väpnade försvaret av Sverige vid ett militärt angrepp och, om det vill sig illa, delta i motståndet mot en ockupationsmakt. Tvärtom skulle alla poliser efter ett svenskt nederlag bli underställda ockupanten och ålagda att utföra dess bestämmelser.
Den statliga utredning som lagt förslaget på regeringens uppdrag anser bland annat att poliser saknar adekvat utbildning för att kunna fungera som kombattanter i krig, och accepterar okritiskt diverse juridiska abstraktioner. Till exempel får poliser, enligt folkrättens statuter, inte använda sin tårgas och expanderande ammunition i krig. Polisens ”uppdrag att vara tillgänglig för allmänheten” skulle kunna komma i konflikt med att Sverige ger ”en motståndare rimliga förutsättningar att kunna efterleva de folkrättsliga principerna om åtskillnad” mellan civila och militära mål. Och så vidare.
Det är långsökt så att man hisnar. Invasion och ockupation framstår i utredningens betänkande som knappt mer dramatiskt än ett fackligt seminarium eller fäktning med floretter.
Såvitt jag vet har ett liknande förslag om att förändra polisens uppgifter i krig bara varit på tapeten en gång tidigare, i en regeringsproposition som händelsevis lades fram kort före mordet på Olof Palme 1986. Riksdagen förpassade den propositionen till det runda arkivet, och detsamma bör ske med den nu aktuella utredningen.
Under det andra världskriget och hela efterkrigstiden betonade den svenska stats- och försvarsledningen vikten av att ha ”hela folket med i motståndet” mot en invaderande makt i syfte att kunna sätta ”hårt mot hårt”, som blivande arméchefen Carl August Ehrensvärd 1943 formulerade totalförsvarsdoktrinen. Ännu i dag förväntas varje svensk fortsätta kämpa. Informationsbroschyren Om kriget eller krisen kommer (2024) upplyser, mycket riktigt, att varje meddelande om nedlagt motstånd ska betraktas som falskt.
Att någonting annat skulle gälla just för Sveriges poliser förefaller inte genomtänkt. Eller också anser utredningen faktiskt att poliser bör hörsamma fientlig propaganda att motståndet har upphört, hjälpa till att sprida den, och kanske till och med gå med på att straffa de svenskar som inte ger sig. Jag noterar att det i betänkandet heter, att ”det utifrån befolkningens synvinkel ändå är att föredra att mötas av inhemsk polis än företrädare för ockupationsmakten”.
Verkligen? Personligen har jag som medborgare svårt att föreställa mig någonting som vore mer demoraliserande. Det var plågsamt nog att, under covid-19-pandemin för några år sedan, bevittna när tungt utrustad svensk polis bryskt skingrade folkmassor som utövade den grundlagsfästa samlings- och yttrandefriheten, till exempel genom att sjunga Sveriges nationalsång i en offentlig park. Jag vill inte riskera att en dag också behöva se poliser agera hantlangare åt en ockupant.
De norska och danska polismyndigheterna blev mer eller mindre kollaboratörer efter den tyska ockupationen 1940 och framställs fortfarande högst oförlåtande i krigsskildringar på film. Det må vara obegripligt för ett svenskt utredningssekretariat, men inte för mig.
Ett förslag i tiden vore att i stället återinföra väpnad värnpliktsutbildning som ett villkor för att bli svensk polis.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och nästa månad aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.
***
Läs även: Egoism hotar totalförsvaret
Läs även: Fallet S – som i Sverker
