Styckmordet som blev en pronomenfråga

Robin Andersson är mannen som misstänks för att ha överfallit, kidnappat och styckmördat en ung kvinna under julhelgen och som efter en lång rad namnbyten kallar sig Vilma Andersson.

Råa kvinnomord av det slaget är tyvärr inte helt ovanliga. Det nya är att gärningsmannens pronomen har blivit en egen fråga i rapporteringen, trots att varken juridiken, biologin eller brottet självt lämnar något utrymme för tvekan om att han är en man.

När Expressen redogjorde för varför tidningen väljer att kalla gärningsmannen för han, fick vi också en beskrivning av hur det lät under häktningsförhandlingen. Där benämnde både åklagaren och den kvinnliga domaren honom som hon, medan försvarsadvokaten sa han.

Dagens ETC kallar honom för hon på nyhetsplats. Andra medier har valt könsneutrala omskrivningar som personen eller 26-åringen.

Samma gärningsman, men helt olika verklighetsbeskrivningar beroende på redaktionell hållning. Det är i sig talande för hur snabbt språket börjar glida när grundläggande kategorier görs osäkra.

Det handlar här om en dokumenterad sexualsadist, misstänkt för ett extremt brutalt mord. Ett brott om kontroll, våld och total dominans. I de sammanhangen blir namn och pronomen en del av själva övergreppet, ett sätt att dominera, flytta fokus, förvirra omgivningen och att utöva makt. Allt förstärks av en obehaglig detalj: gärningsmannens senaste antagna namn, Vilma Andersson, har han sannolikt valt för att föra tankarna hos oss andra till den tidigare styckmördade 17-åriga Wilma Andersson.

En del vill avfärda benämningsfrågan som en detalj. Bara ett ordval, ett pronomen, något oviktigt i relation till brottets brutalitet. Men språk beskriver verkligheten. Ord används för att skapa konsekvenser. Så när medier bestämmer sig för att gärningsmannen är en hon blir mordet inte längre ett kvinnomord. Bekvämt suddas så de grövsta brotten mot kvinnor bort, inte genom ett frikännande utan genom omdefiniering.

Gärningsmannen i vårt fall har inte bytt kön, varken juridiskt eller biologiskt. Han är alltså inte ens i närheten av att förtjänas kallas kvinna. Med den nya självidentifierande könslagen hade det varit enkelt för honom att byta juridiskt kön, utan medicinsk prövning eller varaktighetskrav, men det har han alltså inte gjort. Och trots det väljer jurister och ansvariga mediechefer att kalla en juridisk och biologisk man för kvinna.

Varför?

Sexuellt motiverade överfallsmord på okända kvinnor följer ett välkänt mönster. Det är ett manligt våld, drivet av sexualsadism, makt och misogyni. Något motsvarande fenomen hos kvinnor finns det inte spår av i svensk kriminalhistoria.

Det saknas så klart inte kvinnliga mördare och det finns även kvinnliga styckmördare. Men då har det handlat om brott inom relationer, mot närstående, upplevda rivaler eller mot egna barn. Kvinnor som begår sexuellt motiverade överfallsmord på okända är en icke-existerande grupp.

Det är därför anmärkningsvärt att just det inte är den självklara nyhetsvinkeln. Varför ringer inte medierna till Leif GW Persson och ber honom förklara om vi står inför ett unikt undantag i kriminalhistorien eller om det har gått dithän att Sverige nu kanske måste vänja sig vid kvinnliga sexualsadistiska överfallsmördare?

Svaret är självklart. Inte ens de som kallar gärningsmannen för hon anser att vi har att göra med en kvinna. Men för dem är charaden det viktigaste. Att spela med och bekräfta en farlig mans självbild är det som räknas, inte att beskriva verkligheten som den är.

I detta fall har det alltså räckt för gärningsmannen att byta namn för att få passera som en kvinna i rättssalen och i medierna. Det är en utveckling med långtgående konsekvenser, för när kön reduceras till självbeskrivning undergrävs grunden för kvinnors skydd: kvinnojourer, skyddade boenden, fängelser och statistiken över vålds- och sexualbrott mot kvinnor.

Och om en man kan bli kvinna i domares och åklagares ögon, enbart genom ett hånfullt och provocerande namnbyte, finns det inget som hindrar honom från att göra det även i andra sammanhang. Då blir kvinnors skydd plötsligt villkorat av hur män definierar sig. Då är det inte längre kvinnorna som omfattas av kvinnors skydd, utan männen.

När rättsväsendet och medierna hänfaller till den sortens räddhågset poserande gör de det för att tillmötesgå uppenbart störda män. Och de gör det till ett högt och konkret pris för oss kvinnor.

Frågan ska inte vara vad en sadistisk mördare vill bli kallad. Frågan är vad som händer med rättsstaten, statistiken och förståelsen av sexuellt våld, när kön till sist upphör att betyda någonting alls.

***

Läs även: Värna brottsoffret, inte brottslingen

Läs även: Vad blir Sverige när ingen längre pratar svenska?