Surt sa räven om mediestödet
Är det inte dags att även public service tvingas anpassa sig till de nya tiderna?
Bild: TT / Fredrik Sandberg
Under åttiotalet drömde jag – ung och oförståndig – om den dag då statens monopol inom radio och tv skulle falla. Vi som var nyliberaler då fantiserade om att en kaskad av högkvalitativa program skulle flöda in i svenska hem. I stället fick vi strip-tease-programmet Tutti-frutti där fröken Apelsin tog av sig bikinitoppen. Och Robban Aschberg som bjöd in en fisartist till sin talk show, där Gert Fylking även anordnade SM i lavemang. I övrigt fylldes tablåerna av tävlingar som Expedition Robinson och Fångarna på fortet eller inköpta amerikanska serier. Sedan dess har jag inte varit lika snabb som i ungdomen med att döma ut public service. När jag vid sällsynta tillfällen numera ”tittar på tv” är det så gott som alltid SVT. Och P1 lyssnar jag religiöst på varje morgon. Vilket såklart inte hindrar att jag rätt ofta har synpunkter på innehållet. Och resurstilldelningen.
När man diskuterar svensk mediepolitik handlar det nästan alltid om public service – kanske därför att 90 procent av statens mediabudget på 10 miljarder går dit. Den sista miljarden går till övriga medier. Före 2024 i form av presstöd, i dag mediestöd. Jodå, i ungdomen var jag motståndare även till det, omedveten om att mitt eget husorgan Svenska Dagbladet knappast hade existerat det förutan. I dag är min syn delvis en annan. Generellt är jag inte mycket för subventioner till nedläggningshotade företag, men det kan finnas fog att stödja medierna under en period i den blodiga digitala omställning som pågår.
Media utgör, tillsammans med skolan, samhällets intellektuella infrastruktur och utan vettig nyhetsförmedling och samhällsbevakning riskerar stora grupper av medborgare att hamna i medieskugga. Men som framgår av Henrik Sjögrens artikel här är det nuvarande mediestödet svårt att begripa. Lejonparten av pengarna går därför till bidragsentreprenörer – inklusive Bonnier News, Socialdemokraterna och ETC – som har gjort stödsökande till en affärsidé i sig. Hos dessa produceras innehållet för att uppfylla kriterierna, snarare än för att tillgodose ett läsarbehov.
Parallellt med att mediebranschen genomgår ett stålbad sitter SVT och SR i orubbat bo med sina miljardbudgetar. Varje antydan om att inte höja anslaget möts av upprörda rop från anställda och ledningar om ”hot mot demokratin!”. Men är det inte dags att även public service tvingas anpassa sig till de nya tiderna? Jag föreslår att, typ, en miljard av deras pengar förs över till mediestödet under några år och att ribban för att söka det senare sänks. Men stödet skulle också tidsbegränsas till, säg, fem år – varefter bolaget måste klara av att stå på egna ben. Jag tror att det skulle vässa samtliga aktörer. Inklusive oss på Fokus som – surt sa räven! – inte får något mediestöd.