Svenskarna kommer att fortsätta tvingas gå till jobbet

Fredag

Någonstans i bakhuvudet har jag lagrat begreppet ”lärande organisationer”, flitigt i bruk för ett antal år sedan. Det är en sympatisk tanke att inte bara vi själva, utan även våra institutioner, kan lära av erfarenheter. Som med så många sympatiska tankar undrar jag om den har någon täckning i verkligheten. Ett exempel är upplösningen av svenska fideikommiss.

Många av oss är välvilligt inställda till idén om fideikommisset. Under ett fideikommiss får ett ensamt syskon axla en tung plikt, medan övriga syskon får bära relativ fattigdom. Det är karaktärsbyggande för alla inblandade och därför betydligt bättre för samhällsmoralen än att egendomen säljs till högstbjudande och syskonen delar på profiten. Då blir resultatet i stället att vi alla får bära en oförtjänt förmögen syskonskara och en nyrik godsägare, som vanställer den historiska byggnaden genom att anlägga tennisbanor, poolhus och ”hembiografer”.

Men om vi oavsett det tar 1963 års beslut att upplösa fideikommiss som ett faktum, är det en juridisk och administrativ modell med stora fördelar. Alla dras automatiskt över en kam, utom de som beviljas undantag. Jag har visserligen inte sett någon statistik över saken, men jag kan inte tänka mig att den hanteringen kostat något att tala om. Det är helt enkelt en befrielse att slippa all byråkrati, förutom beviljandet av ett fåtal dispenser.

Men har statsmakten lärt sig något av detta goda exempel på drygt 60 år? Inte såvitt jag kan se. I stället fortsätter politiker och myndigheter att arbeta enligt den tröstlösa och omvända ordningen. I princip låter de både det ena och andra vara tillåtet och tvingas sedan ägna oräkneliga arbetstimmar åt att lagföra och motverka en uppsjö oönskade konsekvenser, alla oundvikliga följder av den slappa låt-gå-attityden.

Ett typiskt exempel är Transportstyrelsens nya idé att dra in körkorten för bilförare med alltför höga värden i Peth-testet. Några forskare kritiserar hanteringen i en debattartikel i dag, men når aldrig djupare än de negativa konsekvenserna för alkoholistvården. Om de hade lyft blicken en aning hade de insett att den enklaste lösningen på detta och andra problem inom samma område vore att i princip förbjuda all biltrafik och sedan dela ut dispenser till det fåtal svenskar som i alla avseenden är fullkomligt ofarliga bakom ratten. Med en sådan ordning skulle vi veta precis var vi står och varken behöva trafikpoliser eller transportbyråkrater.

Ett annat exempel, apropå arbetsbesparing, är den räddhågsna och falska debatten om kortare arbetstid på den pågående socialdemokratiska kongressen. Ingen inbillar sig att vaga uttalanden om målsättningar rörande några timmars kortare arbetstid inom några år, gör någon verklig skillnad. Svenskarna kommer att fortsätta tvingas gå till jobbet under överskådlig framtid. Lösningen är förstås att i princip förbjuda arbete och sedan dela ut dispenser till det fåtal personer som behövs, till exempel för att administrera dispenserna inom biltrafiken.

Det skulle dessutom desarmera en annan potentiellt kontroversiell fråga på partikongressen: den om att ”de rika måste betala mer”. Om Partiet verkligen anser att det är politiskt omöjligt att förbjuda rika och bara dela ut dispenser till familjen Wallenberg och andra socialdemokratiskt lierade familjer, vore ett bil-och arbetsförbud det näst bästa alternativet. Efter ett par generationer skulle Sverige i praktiken, om än inte i princip, ha avskaffat de rika. Vi kunde äntligen jämlikt axla såväl plikten som fattigdomen i det kollektiva fideikommiss som vi kallar Sverige.

Vad har det blivit av de politiska visionerna?

Lördag

På ett område verkar faktiskt lärdomen från fideikommisslagstiftningen nu vara på väg att appliceras, konstaterar jag när jag läser om den så kallade SVT-profilen: även harmlösa sexuella inviter är i princip olagliga, om man inte fått dispens. Nackdelen är att debatten om detta huvudsakligen förs av kulturskribenter och därför med nödvändighet mestadels består av svallande känslor, snarare än av faktiska argument.

”Den gråtande kritikern” har varit ett tema på kultursidorna den senaste månaden, sedan Leif Zern i ett kort inlägg angrep kritikernas tilltagande sentimentalitet. I dag är det Viktor Andersson som intervjuat psykoterapeuter, idéhistoriker, litteraturvetare och en professor i antik grekiska, för att försöka reda ut frågan. Jag är inte säker på att han lyckas.

Ett perspektiv som saknas i artikeln, men antagligen är ämnets kärna, är det faktum att vi alla har känslor, men att endast ett fåtal av oss kan tänka, utan att tvingas till orimlig ansträngning. En ”inkluderande” och ”tillgänglig” kulturjournalistik måste därför av nödvändighet baseras på känslor, för att inte framstå som elitistisk. Lägg till det den relativt nyvunna insikten — om än återvunnen från romantiken – att det subjektiva alltid är sannare än det objektiva och tårarna börjar trilla på varje kritiker med hälsosamma karriärambitioner.

– Man mår oftast väldigt bra av att kunna ge uttryck för sina spontana känslor, säger en av de intervjuade experterna i Anderssons artikel. Det finns ingen anledning att ifrågasätta påståendet, men det är typiskt för den här debatten i det att det sätter kulturskribenterna själva i centrum. Vem tänker på läsarna, lyssnarna och tittarna? Är det lika säkert att vi också mår bra av att andra ständigt ger uttryck för sina spontana känslor, i skrift, ljud och bild?

Kanske, även om min erfarenhet är att gruppterapeutiska övningar av det slaget vinner på att avgränsas och att empatiskt/voyeuristiskt intresse övergår i uttråkad irritation någonstans vid 30 minuter, en tidsgräns som snabbt krymper om övningen upprepas dagligen.

Men kanske är det, som någon hävdat i debatten, en generationsfråga. Jag undrar om det innebär att yngre generationer har ett omåttligt mer intressant känsloliv än vi som är medelålders och uppåt, eller om de helt enkelt har outsinligt tålamod? Kanske bådadera.

Söndag

Det framstår som aningen oförsiktigt av Dagens Nyheter, vars ledarsida sedan en tid tillbaka gör sitt bästa för att vara socialdemokratisk, att framhålla Mona Sahlin som ett föredöme för Partiet. Två gånger sedan Mona Sahlin gjorde sitt enda val som partiledare 2010 har Socialdemokraterna visserligen lyckats prestera ännu sämre, men Sahlins resultat den gången var trots allt, så långt, det sämsta sedan rösträttens införande.

Temat i dagens text är att partier leder väljarna, inte tvärtom. Det är säkert sant så länge partierna leder väljarna åt ett håll som de ändå tänkt att gå. När partierna försökt leda väljarna åt motsatt håll, som i fråga om invandringen, har det bevisligen misslyckats. Men även med tanke på det är valet av Sahlin som föredöme en aning udda. Hon ledde trots allt inte ens sitt parti när hon ledde det – hon har själv klagat på hur hon mot sin vilja tvingades att inkludera Vänsterpartiet i sin plattform – och slutade att leda det därför att hon ändå försökt att leda det.

Jag tvivlar inte på DN:s ärliga uppsåt, men däremot på att socialdemokrater är lika tillitsfulla som jag när de presenteras med goda råd av det här slaget. Många av dem måste ännu minnas den tid då DN inte bara företrädde medelklassen, utan i någon mening även borgerligheten. Den här sortens texter riskerar att nära tanken bland socialdemokrater att DN är en trojansk häst, som nästlat sig in i arbetarrörelsen i det enda syftet att sprida skadliga, verklighetsfrånvända och katastrofala idéer.

Å andra sidan framstod spridandet av skadliga, verklighetsfrånvända och katastrofala idéer ofta som tidningens huvudsakliga uppgift, även när den vände sig till det borgerliga lägret. Kanske är det helt enkelt Socialdemokraternas tur att hantera det här problemet.

Måndag

Jag vet inte om min farfar såg ”sitt namn som ett varumärke” eller om han ville markera mot en förlegad patriarkal tradition, när han i början av fyrtiotalet bytte Nilsson mot Hakelius. Båda skälen redovisas som möjliga förklaringar till att -sonnamnen byts ut: antalet Andersson har minskat med 32 000 personer, antalet Karlsson blivit 20 000 färre och antalet Nilsson krympt med 14 000 de senaste tjugo åren, läser jag i dag.

Det återstår en del varumärkesbyggande – det finns fortfarande 214 774 Andersson, bara ett knappt dussin Hakelius – men i den här hastigheten har vi inga Andersson kvar om 120 år, vilket trots allt är ett ögonblick i frågor om nationell särart.

Det låter en aning vemodigt, men enligt samma artikel verkar några -sonnamn trotsa trenden och har i stället ökat under de senaste tre åren. Vi har fått 300 fler Svensson, till exempel. Om det beror på namnbyte, eller på att Svenssons har ett aktivt kärleksliv framgår tyvärr inte.

Jag har alltid inbillat mig att farfars namnbyte hjälpte honom att bli ordförande i Mjölkcentralen. Mjölkcentralen hade visserligen haft en Pettersson som ordförande några år innan farfar Axel tillträdde, men i övrigt anslöt han sig till en procession av friherrar, hovstallmästare och andra högdjur, som definitivt inte bar -sonnamn. Han gjorde det dessutom i en tid då ”ledande språkvårdare”, enligt samma artikel, uppmuntrade människor att byta efternamn för att ”göra det lättare i näringslivet och klassrummen”.

Den springande punkten, som inte berörs i artikeln, är förstås hur man gör det enklare för sig ”i näringslivet och klassrummen” i dag. Speglar de senaste årens blygsamma revansch för -sonnamnen en begynnande trend? Utstrålar de en gammeldags stabilitet i en överrörlig värld? Eller handlar det om omvänd snobbism?

Man vill ogärna missa tåget, oavsett skälet.

Skatteverket har en lista på våra vanligaste efternamn – om fler än 2 000 bär namnet kan vem som helst byta till det. Nilsson har fortfarande 147 839 bärare, så än så länge skulle jag enkelt kunna byta tillbaka. Men listan innehåller också en rad svenska namn, så vanliga att de inte är skyddade, av en helt annan art: Abdullah (2 351), Chen (2 371), Gashi (2 158), Issa (3 108), Khan (4 523), Li (2753) och Nguyen (6 068), till exempel.

Att återgå till Nilsson är frestande, men det skulle kunna uppfattas som ett underkännande av farfars omdöme, som var omvittnat gott enligt Mjölkcentralens historieskrivning. Mer lojalt vore att agera i farfars anda, snarare än att överpröva hans val. Kanske bytte min farfar namn i en längtan att addera ett mått av exotism till en annars gravt alldaglig östgötsk släkthistoria? Hakelius har i det avseendet tjänat mig väl, men det börjar bli besvärande med alla tiggarbrev från läsare som tror att jag heter Akelius.

Som Johan Khan, eller Johan Nguyen, kunde jag kanske bibehålla en viss mystisk elegans, men inte väcka ogrundade förhoppningar bland sämre bemedlade, eller penninggalna svenskar. Kanske också öka chanserna att bli vald till ordförande för mjölkbönderna, vad de än kallar sig nuförtiden, eller åtminstone partiledare för Liberalerna.

Tisdag

Det är ett faktum att minnesorden hör till de mest lästa texterna i Fokus. Det kan bero på att de ofta formuleras av den lovande skribenten Staffan Heimerson, som nyligen fick sparken från Aftonbladet som en förtida nittioårspresent, men jag undrar om det är hela förklaringen.

Den trånande diskussionen om aktiv dödshjälp har fått mig att undra om inte minnesorden delvis blir lästa av samma skäl som reportagen från kändisars drömhem och listorna över Sveriges rikaste: avundsjuka. Det rör sig trots allt om en kavalkad personer som äntligen kan sluta oroa sig över klimatförändringar, världskrig och Måns Zelmerlöws skilsmässa, utan att klandras för det.

”Döden är den stora utjämnaren”, brukar britter hävda. Det är naturligtvis grundlöst: vi vet alla vem Napoleon var, men kan inte namnge en enda av hans fotsoldater, trots att de alla är döda. ”Min bleka vän, döden befriaren”, som Selma Lagerlöf uttryckte saken, ligger närmare det som många av oss som är satta att leva i denna ömsom hårresande, ömsom löjliga tidsålder, känner.

Jag är, med tanke på det, den siste att klandra någon för att avundas dem som befordrats till härligheten, som Frälsningsarmén uttrycker saken, men det är ändå viktigt att hålla sina dödssynder under kontroll. 

Det är relativt oskyldigt att avundas miljardärer och kändiskockar, men att emulera deras livsstil i ett försök att övervinna sin avund är oklokt. Detsamma gäller att låta avunden driva oss till att efterapa de döda, som i de flesta fall stoiskt levt långa, tålamodsprövande liv, innan de belönats med avslut och ett minnesord.

Döden kommer visserligen till oss alla, men liksom med allt annat i livet behöver vi först förtjäna den. Kraven på aktiv dödshjälp ter sig som bara ännu ett exempel på den omedelbara behovstillfredsställelse som allt fler tar för given i vårt skärmberoende och koncentrationssvaga samhälle.

Det hedervärda, i väntan på att klockan klämtar för oss, är att bära livet med jämnmod och förströ oss med minnesord, alkohol, narkotika och sex i den blandning som passar var och en efter behov.

Onsdag

Jag har aldrig riktigt förmått mig att tro på den stora konspirationen om ”folkutbytet”, delvis därför att de som försökt övertyga mig snarare övertygat mig om att vi faktiskt behöver ett folkutbyte. När jag nu läser att Socialdemokraterna lovar att iscensätta den stora folkblandningen om de vinner valet nästa år, låter det som en mycket mer trovärdig och genomförbar konspiration.

Av lokalpatriotiska skäl talar vi ogärna om det, men livet på landsbygden kan då och då bli rätt enahanda. Visst händer det att en gris rymmer, eller att vi lyckas preja ned en sommargästande cyklist i lycraoverall i ett krondike, men på det stora hela är den ena dagen den andra lik. Med några trettio våningar höga hyreskaserner utspridda på åkrarna skulle våra liv bli oändligt mycket mer spännande. Det finns strängt taget inga rimliga skäl till att vi inte skulle få samma chans att bli rånade på landsvägen, när vi kliver ut ur våra charmiga, halmtaksklädda bondgårdar, som vilken storstadsbo som helst, som kliver ut på gatan från sin trånga lägenhet.

Jag kan mycket väl tänka mig att idén till en början skulle möta en del motstånd bland mina grannar, men detsamma var sant för vindkraftverken, som nu är en lika naturlig del av den lantliga atmosfären som rapsfält, eller fasaner — båda företeelser som för övrigt inte var någon betydande del av lantlivet för 70 respektive 170 år sedan.

På samma sätt är jag övertygad om att många i våra förorter och ”utsatta områden” skulle bli glatt överraskade om de då och då vaknade till den utsökta doften av nyspritt flytgödsel och fick förmånen att följa en riktig ”tractor-pulling” i de grönområden som nu endast används till knarkhandel och våldtäkter.

Den stora folkblandningen är helt enkelt en lysande idé, som knappast kan resultera i något annat än förbrödring, förståelse och ömsesidig respekt.

Det krävs förstås en aning hårda nypor till en början, om Socialdemokraterna ska kunna genomföra sitt vallöfte. Tvångsförflyttningar ger alltid nejsägarna vatten på sin kvarn, men verkligt politiskt ledarskap låter sig inte avskräckas så lätt. Om det kan vara till någon hjälp har jag redan dragit upp en tentativ lista över lämpliga personer att skicka härifrån till lämpligt miljonprogram.

Torsdag

Jag trodde inte att Liberalerna var så listiga, men nu när ryktena börjat cirkulera om att Erik Ullenhag, vår nuvarande generalkonsul i New York, synts till på partihögkvarteret, känner jag mig tvingad att ompröva min övertygelse.

Snart börjar valkampanjen och alla partier leds av personer som i stort sett gör vad som helst för att synas och sticka ut. Det är ”Magda” hit, ”Ulf” dit och ”Jimmie”, ”Ebba” och ”Anna-Karin” däremellan. Redan till våren kommer vi att vara trötta på dem alla. Vart ska en väljare vända sig för att markera mot denna osunda och artificiella personkult?

Svaret skulle mycket väl kunna vara Erik Ullenhag.

Ullenhag är en person som får Ola Ullsten, salig i åminnelse, att framstå som festens givna medelpunkt. Att bygga en personkult kring Ullenhag vore en skapelseakt värdig Första Mosebok.

Fegare partier skulle aldrig slås av tanken att de kunde segla in i riksdagen, burna på en våg av anonymitet, men Liberalerna har uppenbarligen mer is i magen än de flesta av oss förstått. Det är lika genialt som när arbetsgivarorganisationen SAF i slutet av sjuttiotalet lät sig representeras av en talande docka, ”fabrikör Johansson”, med reservationen att dockan faktiskt hade viss karisma.

Icke desto mindre måste vi vänta på tydliga besked, innan vi verkligen kan tillskriva Liberalerna denna snilleblixt. Att Ullenhag ”synts till på partiets kansli” är inte bara en vag uppgift, den är dessutom opålitlig. Kanske anser sig någon verkligen ha sett honom där, men hur skulle ens organiserade liberaler kunna skilja Ullenhag från vilken handläggare, mellanchef eller avatar som helst?

Om Liberalerna verkligen väljer Ullenhag skulle denna naturliga obemärkthet kunna bli ett praktiskt problem, men med lite uppfinningsrikedom går det mesta att lösa. Partiet kan märka sin ledare med ett lätt avläsbart microchip och på så sätt skapa en mätbar, artificiell identitet. En assistent kunde få ansvaret att gå två steg framför Ullenhag för att utlösa eventuella automatiska dörrar.

***

Läs även: Lille Emmanuel hade gjort sig förtjänt av sin bestraffning

Läs även: Jag anar en konspiration