Sveriges elit är mer svensk än elitistisk
Enligt World Elite Database har eliterna runtom i världen inte så mycket gemensamt som man skulle kunna tro.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Begreppet elit är jobbigt för svenskar. Ordet signalerar att det finns skillnader mellan människor där några (men inte alla) når toppen. I ett samhälle som det svenska, som i sin folksjäl är egalitärt, tycks idén att människor åstadkommer olika mycket under sina liv skapa spänningar.
Kanske är det lättare för oss svenskar att tala om en elit om den kan hållas på lite lagom avstånd. Elitidrottare fungerar. De har ju varken högre IQ eller adligt namn, generellt, utan är bra, kanske till och med bäst i hela världen, på stavhopp eller simning. Det gör oss svenskar glada och stolta. Svårare är det att antyda att det finns en kulturelit eller en intellektuell elit – vem ska avgöra det liksom? – och den politiska eliten gör allt den kan för att vara folklig. Ministrar viftar med flaggor i Mello och ger bort stora tv-apparater i bröllopspresent när vår kronprinsessa gifter sig. Bevare oss för att fira kärleken med vacker svensk konst, när man kan överräcka något fult som kommer till användning.
Mona Sahlins väska, som hon fått i gåva av en vän, var för färgglad och för dyr, "ett hot mot socialdemokratin", lät Göran Greider oss förstå. Om man är sosse då använder man inga franska märkeskläder. En sommarstuga däremot borde varje arbetare ha. Elitism ska ogillas, men de breda lagrens materialism och konsumtion är allas rätt.
De här resonemangen går naturligtvis inte ihop utan bygger på – ja, jag tar orden i min mun – patriarkala idiotstrukturer och dålig smak. Tropen eliten mot folket (eller folket mot eliten?) som dominerande och på flera sätt intressant politisk konfliktlinje blir i svensk debatt bara hopplös eftersom vi inte klarar av att lyssna till argument utan att sortera dessa under HÖGER respektive VÄNSTER. Att världen nu är i ideologisk och geopolitisk omvandling blir därför extra plågsamt för en nation som bara vill ha lite vanlig fred. Och fredagsmys.
Men nu har vi chansen att med hjälp av glasögonen "forskningen visar" försiktigt öppna Pandoras ask där resultat om ekonomiska eliter från sexton länder ligger och glimrar. I en helt ny databas, World Elite Database, finns färsk statistik om mer än 3 500 individers ekonomiska makt och hur de med störst förmögenhet utmärker sig. Databasen bygger på över 70 samhällsvetares forskningsresultat från hela världen.
Det visar sig ganska snabbt när man synar den data som finns att världens ekonomiska eliter liknar varandra. Vissa skillnader finns. I Kina är bara en procent av landets elit född utomlands medan Storbritannien placerar sig högst med 45 procent utlandsfödda. Det enda område där Sverige verkligen sticker ut är den som gäller utbildningen: bara fem procent av vår ekonomiska elit har en doktorsgrad. I Tyskland är siffran 35 procent. Föga förvånande har de som ärvt sin förmögenhet lägst utbildningsnivå.
Jag läser om eliterna men känner allt större missmod. Borde inte forskningen visa något vi inte redan vet? Självklart har Kina, en kommunistisk enpartistat som kombinerar märklig familjeplaneringspolitik med kommandokapitalism, en etniskt homogen elit, medan en multikulturell tidigare kolonialmakt som Storbritannien uppvisar en annan mångfald också inom den ekonomiska eliten. Och att vi i Sverige har så hög skatt på arbete att utbildning inte lönar sig är väl också old news?
Trots databasernas hårda siffror tycks människan, oavsett var hon bor, vara en känslostyrd kulturvarelse som trivs bäst i flock. Varför värderar exempelvis den ekonomiska eliten i mäktiga finanspolitiska nav som Schweiz och Storbritannien en examen i humaniora mycket högre än Sveriges elit? Och varför har vi i Sverige, men inte våra lika jämlika grannar i Danmark, så svårt med idén om samhällseliter? Det svarar inte World Elite Database på.
Slutsatsen blir att de rika i Sverige påminner mycket om – svenskarna.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Begreppet elit är jobbigt för svenskar. Ordet signalerar att det finns skillnader mellan människor där några (men inte alla) når toppen. I ett samhälle som det svenska, som i sin folksjäl är egalitärt, tycks idén att människor åstadkommer olika mycket under sina liv skapa spänningar.
Kanske är det lättare för oss svenskar att tala om en elit om den kan hållas på lite lagom avstånd. Elitidrottare fungerar. De har ju varken högre IQ eller adligt namn, generellt, utan är bra, kanske till och med bäst i hela världen, på stavhopp eller simning. Det gör oss svenskar glada och stolta. Svårare är det att antyda att det finns en kulturelit eller en intellektuell elit – vem ska avgöra det liksom? – och den politiska eliten gör allt den kan för att vara folklig. Ministrar viftar med flaggor i Mello och ger bort stora tv-apparater i bröllopspresent när vår kronprinsessa gifter sig. Bevare oss för att fira kärleken med vacker svensk konst, när man kan överräcka något fult som kommer till användning.
Mona Sahlins väska, som hon fått i gåva av en vän, var för färgglad och för dyr, ”ett hot mot socialdemokratin”, lät Göran Greider oss förstå. Om man är sosse då använder man inga franska märkeskläder. En sommarstuga däremot borde varje arbetare ha. Elitism ska ogillas, men de breda lagrens materialism och konsumtion är allas rätt.
De här resonemangen går naturligtvis inte ihop utan bygger på – ja, jag tar orden i min mun – patriarkala idiotstrukturer och dålig smak. Tropen eliten mot folket (eller folket mot eliten?) som dominerande och på flera sätt intressant politisk konfliktlinje blir i svensk debatt bara hopplös eftersom vi inte klarar av att lyssna till argument utan att sortera dessa under HÖGER respektive VÄNSTER. Att världen nu är i ideologisk och geopolitisk omvandling blir därför extra plågsamt för en nation som bara vill ha lite vanlig fred. Och fredagsmys.
Men nu har vi chansen att med hjälp av glasögonen ”forskningen visar” försiktigt öppna Pandoras ask där resultat om ekonomiska eliter från sexton länder ligger och glimrar. I en helt ny databas, World Elite Database, finns färsk statistik om mer än 3 500 individers ekonomiska makt och hur de med störst förmögenhet utmärker sig. Databasen bygger på över 70 samhällsvetares forskningsresultat från hela världen.
Det visar sig ganska snabbt när man synar den data som finns att världens ekonomiska eliter liknar varandra. Vissa skillnader finns. I Kina är bara en procent av landets elit född utomlands medan Storbritannien placerar sig högst med 45 procent utlandsfödda. Det enda område där Sverige verkligen sticker ut är den som gäller utbildningen: bara fem procent av vår ekonomiska elit har en doktorsgrad. I Tyskland är siffran 35 procent. Föga förvånande har de som ärvt sin förmögenhet lägst utbildningsnivå.
Jag läser om eliterna men känner allt större missmod. Borde inte forskningen visa något vi inte redan vet? Självklart har Kina, en kommunistisk enpartistat som kombinerar märklig familjeplaneringspolitik med kommandokapitalism, en etniskt homogen elit, medan en multikulturell tidigare kolonialmakt som Storbritannien uppvisar en annan mångfald också inom den ekonomiska eliten. Och att vi i Sverige har så hög skatt på arbete att utbildning inte lönar sig är väl också old news?
Trots databasernas hårda siffror tycks människan, oavsett var hon bor, vara en känslostyrd kulturvarelse som trivs bäst i flock. Varför värderar exempelvis den ekonomiska eliten i mäktiga finanspolitiska nav som Schweiz och Storbritannien en examen i humaniora mycket högre än Sveriges elit? Och varför har vi i Sverige, men inte våra lika jämlika grannar i Danmark, så svårt med idén om samhällseliter? Det svarar inte World Elite Database på.
Slutsatsen blir att de rika i Sverige påminner mycket om – svenskarna.
***
