SVT:s problem är bristen på ”högerperspektiv”
Högerväljarnas låga förtroende för SVT och SR beror på public service-bolagens brist på perspektiv och problembeskrivningar.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När SVT:s vd Anne Lagercrantz nyligen intervjuades i den egna kanalen om varför högerväljare har lågt förtroende för public service-bolaget konstaterade hon att alla svenska institutioner drabbats av ökad misstro sedan 2015.
Det var då flyktingkrisen briserade. Staten beskrev asylinvandringen som en vinst för samhället och den som ifrågasatte det generösa mottagandet pekades ut som främlingsfientlig. Sedan dess har Sverigedemokraterna ironiskt nog hållit i taktpinnen för migrationspolitiken.
SVT och SR ägde då det som Lars Gustafsson i sin framsynta essä från 1980 kallade “problemformuleringsprivilegiet”. Inspirerad av marxisten Antonio Gramscis idé om “hegemoni”, att samhällets eliter upprätthåller sin makt när de formar människors verklighetsuppfattning genom medier och kulturliv, utvecklade Gustafsson en skarp kritik av det svenska tillståndet.
Det han såg var hur den växande offentliga inblandningen styr mediernas och kulturlivets innehåll. Verksamheter som inte får en direkt finansiering av sina mottagare utan via skattemedel, tenderar att avskärmas från sin publik. Presstödet höll liv i socialdemokratiska tidningar med allt färre läsare och etermedierna saknade helt konkurrens. Problemen som dessa formulerade var sådana att endast ökad offentlig inblandning kunde lösa dem.
Gustafsson pekar på hur pressen och litteraturen sedan 1800-talets formats av sina läsare. Kultur och journalistik handlar aldrig om passiv konsumtion utan är något som människor tillgodogör sig och medverkar i genom att aktivt läsa, lyssna, betrakta, känna och reflektera.
Gustafsson är kritisk till hur offentligt finansierade verksamheter som SVT och SR kommit att betrakta publiken som konsumenter snarare än medspelare. Det här är för övrigt en insikt som saknas i dagens kultur- och mediepolitiska debatt, att människor i demokratisk anda inte vill vara passiva mottagare utan vill få kommentera, kritisera och tillföra.
Nu har framför allt vänster- och miljöpartister ett stort förtroende för public service men sedan sjunker det med väljarströmmen högerut.
Ett skäl till att högerlutande svenskar har ett lägre förtroende för SVT och SR är
sannolikt dessa redaktioners oförmåga att formulera problem för journalistisk
undersökning som intresserar dem. Som Gustafsson påpekar handlar det alltid om brist på perspektiv, man har varit mer upptagen vid att tillfredsställa mångfald av hudfärg och sexualiteter än av åsikter och synvinklar.
En systematiskt kritisk granskning av invandringens följder och av hur offentliga medel generellt sett används samt en riktig näringslivsbevakning, lyser med sin frånvaro.
Gustafssons tyske vän Hans Magnus Enzensberger skrev i slutet av 60-talet profetiskt om det framtida medielandskapet. Synskt såg han framför sig att varje hem kommer att ha egna publiceringsverktyg och dela med sig av sina berättelser och åsikter i enorma elektroniska nätverk, något som sedan förverkligats genom nätet och sociala medier.
Gustafsson förutsåg att vi kommer leva i ett brus av information och i en alltmer fragmenterad offentlighet. Den nya tekniken har möjliggjort starka alternativa röster. Det har vi sett på senare år när nya medier som Riks, Epoch Times, EFN, Kvartal och Henrik Jönssons 100 procent etablerat sig med en uttalad ambition att utmana “gammelmedia”. Dessa har i traditionella medier inte sällan beskrivits som hot mot demokratin, eller rent av jämförts med Nazitysklands statliga propagandaministerium. Men som Gustafsson avslutar sin essä:
“Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll. Ty den djupaste stimulansen kommer alltid från den alternativa verklighetsbilden.”
Toppbild. Lars Gustafsson 1978 och Anne Lagercrantz 2025. Foto: Reportagebild/TT / Christine Olsson
***
