Tack, Oprah

Vi var tre studenttjejer som delade höghuslägenhet i en betongförort, levde på CSN och skitjobb och inte fick ekonomin att gå ihop. Vi var trötta så det värkte och vaknade varje dag med ett malande tryck över hjärtat: hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå. Vi hade aldrig råd att gå ut så det blev en hel del tv. Dagar då vi borde ha pluggat men knappt orkade röra oss låg vi ofta i vår skitiga soffa och kollade på Oprah och grät.

I dag tycker jag det är underligt att vi inte vände oss till våra föräldrar. De hjälpte oss nog lite ändå, med gymmedlemskap eller en DN-prenumeration. Vi vågade inte medge att vi samtidigt levde på rotfrukter och lät bli att gå till vårdcentralen för att det kostade över hundra kronor. Kanske vi var för stolta, men det är inte så jag minns det. Jag minns att en gubbe försökte köpa sex och det tog mig flera sekunder att säga nej eftersom jag verkligen, verkligen behövde pengarna.

Oprah Winfrey är i dag mycket mer än en tv-profil: hon är en av de mäktigaste kvinnorna i världen. Men jag är henne personligen tacksam just för ett tv-program som kunde nå igenom de depressiva dimmorna med sina enkla budskap. Du bär potentialen till ett annat liv inom dig. Alla upplever svårigheter. Ta hand om din kropp, din utbildning, din – det här är svårast att inte göra sig lustig över – ande. Ibland förekom larviga inslag om skyddsänglar. Men oftast ledde »Your spirit«-vinjetten till sådant vi desperat behövde höra. Om att leva i enlighet med sina värderingar. Om självkänsla och hopp.

Vi grät allra mest åt välgörenhetsinslagen, då Oprahs och tittarnas »Angel Network« donerade klubbrum, böcker och datorer till fattiga, inte sällan svarta kids »on the South Side of Chicago«. De som inte har sett programmet tror ofta felaktigt att det handlar om att sentimentalt vispa runt i människors motgångar och svårigheter. Men det skulle inte passa det amerikanska narrativ som Oprah är en del av. Den övergripande berättelsen är att vi själva är ansvariga för att gripa de chanser vi har. Finna konkreta lösningar för att ta oss i kragen och förändra vår egen situation, så vi kan ge andra samma möjligheter.

I väntan på Barack Obamas segertal i Chicago häromveckan fokuserade tv-regissörerna på två ansikten i publiken: Jesse Jacksons och Oprah Winfreys. Amerikanska kommentatorer har kritiserat associationen av Obamas breda valseger med »svartare« offentliga svarta som om det förminskade honom. Det är nonsens. Medborgarrättsrörelsens största kraft har alltid legat i människors kraft att beröra och inspirera över gränser formade av etnicitet, klass eller nationalitet. Jag tror att Winfreys stöd av Obama var lika viktigt för många väljare som Colin Powells. Jag tror att Oprah är »Yes We Can«-evangeliets Johannes döparen. Normaliserandet av svarta kids och svarta yrkesmänniskor för en vit tv-publik, liksom de privata donationerna för att bryta onda cirklar där staten inte förmår, var en förklaring till vad som skulle ske i år.

Jag jämför dem inte för att avfärda Obama. Liksom det inte finns något ytligt eller lättvindigt i hans politiska mål är inte heller kumbaya-vibben i hans kampanj manipulativ eller trivial. I en irreligiös och avideologiserad tid är det retoriker, reklammakare och tv-värdar som får tala om självrespekt, solidaritet och hopp, men det förminskar knappast budskapets betydelse i det enskilda livet. När Oprah gråter i Grant Park och jag gråter framför tv:n känns det underligt bekant. Vi har varit en del av den här folkrörelsen sedan innan den föddes, och nu ska vi ta ett djupt andetag och kavla upp ärmarna för en omgång till.