Jag är en ohjälplig kaffir

Fredag

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt förvånad över att Proletärens chefredaktör skickade mig ett elektroniskt brev där han förklarade att Ebba Busch och några andra är ”onda människor som hör hemma i helvetet”. Vänstern har alltid utgått från att deras meningsmotståndare lider av moraliska brister. Vi andra förutsätter mer generöst att vänsterns tillkortakommanden snarare är av intellektuell, känslomässig eller möjligen socioekonomisk art.

Ett exempel på försiktigheten inom den bredare borgerligheten är Susanne Nyströms artikel i dag i Dagens Nyheter, som behandlar samma ärende som det Proletären tar sig an: Ebba Buschs förhållande till Israel. ”Ulf Kristersson måste sätta ned foten mot Ebba Busch”, lyder rubriken. Det kanske inte är svenska när den är som bäst och formuleringen väcker frågan hur det ser ut när man sätter ned foten ”mot” någon. Själv förställer jag mig något slags variant av den burleska oxdansen, där två män stampar och hytter nävarna mot varandra. Men oaktat det: hade tidningen valt den mer begripliga prepositionen ”på” – tveklöst det val Proletärens chefredaktör skulle ha gjort – skulle kravet haft en obehagligt hårdför underton. 

En annan sak är förstås om DN har rätt i att det inte får ”råda minsta oklarhet kring ett så här viktigt ärende på Rosenbad”.

Jag lockas själv inte av speldjävulen, om just den djävulen fortfarande är i tjänst, men jag har förstått att de som spelar på fotbollsresultat och annat av den arten ofta betalar extra för att ”gardera sig” och kunna gissa på flera olika resultat samtidigt. Vi vill förstås alla vara ”på rätt sida historien” när den infinner sig, men konflikter i Mellanöstern är, så vitt jag kan se, minst lika svårförutsägbara som fotbollsmatcher. Med tanke på det kan jag föreställa mig att det kan visa sig klokt av regeringen att med emfas stå på flera sidor samtidigt i just den här frågan. Politik har, vad än Proletären och DN tror, mer att göra med limbo, än med himmel eller helvete.

Lördag

Som jag minns det brukade journalister presentera sina graverande reportage och sedan ta ett steg tillbaka, se hur de granskades liv lades i spillror och plocka upp sina välförtjänta priser några månader senare. Är det en ny trend att de i stället följer upp sina avslöjanden med artiklar om hur besvikna de är över att deras arbete inte lett till mer förödelse?

Dagens artikel från den journalist på Expo som avslöjade att migrationsminister Johan Forssell har en tonårsson som umgåtts i tvivelaktiga kretsar, tyder på det. Att det inte blivit större konsekvenser av detta arbete, menar reportern som utförde arbetet, innebär att ”gränsdragningen mot nazism riskerar att suddas ut”.

Trots att jag läser artikeln med sedvanlig välvilja finner jag att jag inte blir riktigt övertygad om att vi just har upplevt en motsvarighet till riksdagshusbranden i Berlin 1933. Inte heller att det svenska statsskicket skulle ha större chans att överleva om Forssells son, Forssell själv, eller möjligen båda, hade skickats i säng utan middag varje dag under överskådlig framtid.

Den enklaste förklaringen till att saken inte blev större än den blev är trots allt att saken inte var större än så här. Sådant är alltid tråkigt att inse när man arbetat med något länge och föreställt sig hur världen kommer att skaka i sina grundvalar när man redovisar sin möda, men besvikelser av det slaget drabbar oss alla. Det värdiga – förr i tiden skulle man antagligen sagt ”det manliga” – vid sådana tillfällen är att inte låta någon ana den skuffelse som bubblar inom en och med spelat jämnmod ta sig an nästa uppgift.

Jag drar mig vanligen för att ge råd till mina kollegor, men i det här ärendet känner jag att de behöver uppmuntran: det måste finnas mängder av nära eller avlägsna släktingar till nuvarande eller kommande statsråd, som ägnat sig åt alla möjliga delikata tveksamheter. För att travestera en berömd kvinnovetenskaplig antologi: Gråt inte – rota! Förr eller senare kommer ni att ställa till med så mycket besvär för någon att ni kan intala er att ni räddat demokratin.

Söndag

Huvudbudskapet i dagens debattartikel i Svenska Dagbladet är, tror jag, att demografiska förändringar är så långsamma och dynamiska, att det inte lönar sig att avstå från barn för att minska utsläppen av växthusgaser. Men en bit längre ned i artikeln dyker ett annat argument upp: de som skulle kunna få för sig att inte bli föräldrar för klimatets skull är ”de människor som bryr sig mest om klimatet och strävar efter att minimera sin påverkan”. Och sådana människor ”behövs för att föra vidare dessa värderingar till kommande generationer”.

Jag tror inte att artikelförfattarna förstår det, men för många läsare tar de här två argumenten ut varandra. Visst är det goda nyheter att vi inte måste förbli barnlösa för att undvika att vårt klimat blir outhärdligt, men de enda som tagit den dystra idén på allvar är å andra sidan klimathysteriker som redan gör vår tillvaro outhärdlig. Om de får reda på det här och börjar föröka sig igen, blir vi aldrig av med dem.

Bäst vore därför att inte nämna just denna undersökning i fortsättningen. Kanske kan vi hålla klimatkommissarierna upptagna med något annat, så att de inte får tid att läsa den nya forskningen och lockas ur celibatet?

I jakt på något sådant läser jag att tyskarna i rask takt slutar att dricka öl. Under det första halvåret i år sålde tyska bryggerier mindre öl än någonsin sedan 1993, då mätningarna började. Det här är förstås goda nyheter för vårt klimat, eftersom öl på grund av sin kolsyra, sitt jäst och sina sulfiter, stimulerar gasbildning. Ett genomsnittligt mänskligt utsläpp av sådan gas består till nio procent av koldioxid och sju procent av metan, en gas som har upp till 86 gånger så stor effekt på klimatuppvärmningen.

Det borde inte vara svårt att hetsa de mest klimatorienterade att engagera sig i den här frågan. Kanske kan EU föreslå ett program där varje flygresenär på en genomsnittlig sträcka måste betala tre tyskar för att inte dricka öl i en vecka? Diskussionen om ett sådant förslag skulle antagligen hålla de klimatengagerade sysselsatta i åtminstone ett par år.

När det är gjort kanske vi kan få dem att engagera sig för att utrota alla elefanter, med tanke på att en genomsnittlig elefant varje dag släpper ut tillräckligt med metangas för att driva en personbil i 35 kilometer. När den diskussionen väl lagt sig borde de flesta av klimatkommissarierna ha lämnat fertil ålder och vi kan blåsa faran över.

Måndag

Eftersom jag är en ohjälplig kaffir har jag aldrig haft tillfälle att närmare inspektera den svarta stenen som sitter inmurad i det östra hörnet av Kaba i Mekka. Den sägs en gång varit vit, när den landade hos Adam och Eva som en fingervisning om var Gud ville ha ett altare byggt, men har sedan dess absorberat så många synder att den bytt färg.

Det är en intressant berättelse, om inte annat för att den illustrerar hur ”vithetsnormen” på inget sätt är förbehållen kaukasier och kristna, men i vår mer fantasilösa tid beskrivs stenen i allmänhet helt prosaiskt som en meteorit av ”okänt ursprung”.

Detta apropå den sten från Mars som i förra månaden såldes av Sotheby’s i New York för 4,3 miljoner dollar. Den återfanns i Sahara av en av de meteoritletare som – läser jag med viss förvåning – ”finkammar det ogästvänliga landskapet som sträcker sig över flera länder”. Men det verkligt intressanta är de starka känslor som försäljningen givit upphov till.

En paleontolog som intervjuas av BBC beskriver auktionen som ”en fräckhet” och hävdar att stenen borde återbördas till Niger, något landets myndigheter instämmer i. ”Den är en del av oss, en del av vårt arv… den är en del av vår identitet och det är viktigt att vara stolt över landets rikedom”, förklarar professor Hasnaa Chennaoui Aoudjehane för BBC.

Jag vet förhållandevis lite om Niger, men det låter en aning långsökt att landets själva identitet skulle vara så nära kopplad till en sten från Mars. Å andra sidan ter det sig kanske naturligt att tänka sig att ”rikedom” trillar ned från himlen i ett land där halva statsbudgeten utgörs av bistånd.

Det är högst oklart varför den anonyme köparen anser att stenen – som inte tycks vara till någon egentlig nytta alls – är värd så många miljoner. Det är lika oklart vad Nigers statsledning tänkt sig göra med stenen, om de fick den tillbaka. Drygt 80 procent av befolkningen är analfabeter, det är en av alla dessa forna franska kolonier som alltmer närmat sig Putins Ryssland och republiken – den sjunde i ordningen – ersattes för ett par år sedan av en militärjunta, i sin tur den femte i ordningen. Hur fascinerande den oanvändbara stenen än är skulle man kunna tänka sig att det finns mer angelägna ärenden att ta sig an för professorer, generaler och avsatta premiärministrar i Niger.

Jag misstänker dessutom att Nigers förhandlingsposition i den här frågan är svag. Ingen har lust att säga det till BBC, men jag tror att mer cyniska bedömare tycker sig ana att upprördheten handlar mindre om själva stenen och mer om de 4,3 miljoner dollar som kunde ha använts till en handpenning för en privatjet, som en grundplåt till ett nummerkonto i Schweiz eller något annat av det slaget som afrikanska stats- och regeringschefer traditionellt har en svaghet för. De obligatoriska koloniala samvetskvalen kan kanske till viss del uppväga sådana misstankar, men den visan börjar ärligt talat bli rätt utsliten.

Mitt råd till Nigers statsledning, i det fall den läser detta, är att sluta spela på de postkoloniala strängarna, och i stället bädda in stenen i en mer fantasifull berättelse än den som paleontologer och museimän kan erbjuda. Om Gud en gång använde sig av en meteorit för att kommunicera med sina underlydande i Edens lustgård, varför skulle han inte använda samma metod för att upplysa Nigers prövade befolkning om att han förväntar sig ett byggnadsprojekt? Sedd på så sätt blir inte bara Nigers anspråk på stenen starkare än någon annans, utan stenen får dessutom något slags vettigt syfte.

Vad Gud kan tänkas vilja ha byggt måste vara en tolkningsfråga. Niger skulle kunna sikta högt och bygga en vallfärdsort för en ny världsreligion. Mekka får runt 20 miljoner besökare om året, en folkström som skulle innebära ett rejält tillskott i Nigers statskassa. Men kanske vore det rimligare att nöja sig med en vanlig lyxresort av det slag som aldrig verkar sakna gäster. Gud har trots allt redan många altare och måste liksom vi andra vara öppen för förnyelse.

Men viktigast av allt är förstås att inte låta marsmänniskorna, vars identitet verkligen är sammankopplad med stenen, få reda på något.

Tisdag

Danskarna är ett svårbegripligt folk, men ju mer jag läser om den förhatliga, storbystade sjöjungfru som nu avlägsnats från sin plats, desto mer övertygas jag om att diskussionen egentligen är en del av det urgamla klasskriget.

Alla någorlunda bildade personer vet att penisarna på antika statyer är oproportionerligt små, eftersom en stor penis av de gamla grekerna förknippades med lägre, obildade samhällsklasser, eller rent av utländska barbarer. Det var ett slags uro-frenologiskt norm att hög intelligens och belevad självkontroll sammanföll med små penisar och vice versa. När danskarna ropar om ”pornografi” – en företeelse med uppenbara begränsningar när en av parterna är sjöjungfru – och ”kvinnoförakt” i det här ärendet, låter det mest som svepskäl för att undvika att tala om vad de egentligen tänker.

Jag vet inte varför danskarna inte kan ta bladet från munnen och helt enkelt erkänna att de förknippar stora bröst med lägre, obildade samhällsklasser och deras otyglade lustar. Kanske är danskar i just detta avseende lika oss svenskar, som för husfridens skull officiellt låtsas att alla är medelklass, oavsett bystmått.

Onsdag

Inga ytterligare bevis som stärker eller försvagar teorin att Brigitte Macron i själva verket är en monsieur har kommit till min kännedom. En del skulle säkert tolka det som en talande tystnad, men jag drar mig för att fälla en slutgiltig dom på så lösa grunder.

Vi kan ännu inte helt utesluta att alltihop är ett påhitt av illvilliga människor som spelar på förlegade könsroller, kanske för att antyda att den franske presidenten går i sin frus ledband. Den sortens könsreaktionära uppfattningar frodas där man minst anar det. Jag påminner mig till exempel att homosex- och queertidningen QX en gång kommenterade min hustru och mig med raden: ”man vet vem som har byxorna i den familjen”. De gick aldrig så långt att de påstod att jag i själva verket är en kvinna och nu, när människor med queer övertygelse av ideologiska skäl låtsas att de inte kan skilja kvinnor från män, är det antagligen för sent. Avsikten var ändå tydlig.

Å andra sidan är det bokstavligen sant att min hustru ofta bär byxor och kanske finns det ibland även bildligen någon sanning i påståenden av det här slaget, även om de är avsedda som förolämpningar.

Enligt The Guardian är den brittiska statsledningen inställd på att charma Melania Trump, när hon och hennes make kommer på statsbesök om några veckor. ”Hon är den som spelar roll”, påstår en källa i Whitehall. Jag har hört liknande påståenden om vår egen Birgitta Ed, även om svenska journalister är noga med att upprätthålla branschens passivt-aggressiva hederskodex och därför bara antyder sådant, snarare än att skriva det i klartext.

Jag kan förstås gå i god för min egen hustru, men inte för Melania Trump och Birgitta Ed. Det går med andra ord inte att utesluta att ryktena om Brigitte Macron bara är toppen på ett isberg och att vi i själva verket i hemlighet styrs av en samling transmän, eller om det är transkvinnor – jag kan aldrig minnas vilken korsning som är den korrekta. Det är under alla omständigheter mer sannolikt – och mindre alarmerande – än att deras män är utomjordiska, människoätande ödlor, som ett annat populärt rykte hävdar.

Men det vore ett misstag att dra den felaktiga slutsatsen att det ena utesluter det andra. Låt oss behålla ett öppet sinne i båda ärenden, tills fler fakta kommer på bordet.

Torsdag

Det är kanske för mycket sagt att det utbrutit ett raskrig mellan Bonnierkoncernens kulturjournalister, men något måste det betyda när de börjar attackera varandra på grund av hudfärg. Det är Hiba Abbas som i DN påpekar för Mattias Oscarsson, Sydsvenskans biträdande kulturchef, att han är vit. Till hennes försvar ska sägas att Oscarsson själv tog upp ämnet genom att klaga över att hans grannar i alltför stor utsträckning är vita, med resultatet att speceriaffärer ersätts av vermouthbarer i hans grannskap i Malmö.

Det är möjligt att man inte ska dra för stora växlar på just det här meningsutbytet. Hiba Abbas verkar ha varit kollega med Mattias Oscarsson på Sydsvenskan ända fram till maj i år. Kanske gick något fel på någon kick-off eller julfest. Men frågan inställer sig ändå: har vithyade människor verkligen en starkare genetisk dragning än mörkhyade människor till just vermouthbarer?

Jag måste erkänna att jag tvivlar. Invånarna i vår lilla by är till övervägande del vithyade, liksom invånarna i de flesta byar inom en radie på en dryg mil. Trots det finns inte en enda vermouthbar i området, inte heller – så vitt jag vet – något ställe som serverar ”hummerdumplings”, en annan delikatess som Oscarsson verkar mena obevekligen följer där vithyade människor samlas.

Jag undrar om inte Hiba Abbas och Mattias Oscarssons träta grundar sig i en delad missuppfattning, som så ofta när ras och hudfärg görs till huvudsak: Oscarssons problem är inte att hans grannar är vita, utan att de – oavsett färg – är socialt ängsliga fjantar, vidöppna för varje trend och plågade av en patologisk drift att romantisera och, när tillfället ges, lisma för lägre samhällsklasser.

Den justeringen utesluter inte att Hiba Abbas huvudpoäng – att Oscarsson själv är ett exempel på det han beskriver – står sig. Jag tror att man till och med kan sträcka sig så långt att både Oscarsson och Abbas tillhör den grupp som de försöker beskriva, sina färgskiftningar till trots.

Tänk om att alla raskrig vore lika lättlösta.