Tid för förändring och framstegsvänlig konservatism
Simon Westberg har skrivit en bok som kopplar konservatism till självständighet. Och visst behöver vi ”avproletariseras”.
Bild: Helena Landstedt/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad är poängen med konservatism? Att avproleratisera människan. Att bryta beroendekulturer och se till att det finns vägar till såväl ekonomisk som själslig självständighet. Uppgiften är politisk men också större än så. Det hävdar Simon Westberg i boken Västerlandets motståndsrörelse, som nyligen givits ut av Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift.
Westberg, som till vardags skriver tal åt Ebba Busch, är en bildad och reflekterande person, som intresserat sig särskilt för stadsbyggnadsfrågor och för några år sedan gav ut en läsvärd skrift om trädgårdsstadens förtjänster.
Tankarna där har tydligt släktskap med dem han uttrycker i Västerlandets motståndsrörelse, men den här gången är ansats och budskap betydligt mer ambitiösa.
I min starkt komprimerade trepunktversion: 1. Konservatism handlar om innehåll långt mer än form. 2. Detta innehåll är viljan att försvara den långa västerländska traditionen mot teoretiker och ideologer, som allt sedan franska revolutionen har försökt göra om våra samhällen uppifrån. 3. Att tala om olika typer av konservatism – liberal, social och så vidare – leder tanken fel, ty kärnan är alltid gemensam och består i att värna och avproletarisera människan. Olikheterna handlar om att olika tider och situationer kräver olika sorters åtgärder.
Jag har för all del mina invändningar. Jag tycker att Westberg gör det litet för lätt för sig när han reducerar konservatismens historia till dess mest attraktiva uttryck, och det ter sig en smula stjärnögt att påstå att ”det varit centralt i all konservativ ekonomisk politik att stärka och sprida möjligheterna till privat ägande”. Fast möjligen blir då hans ripost att endast de som har verkat i denna riktning förtjänar att kallas vid k-ordet.
Hur det än är med detta vore det värdefullt om boken fick en rejäl publik och fler än Westbergs partivänner lät sig inspireras. För att göra succé i debatten behövs det måhända ett litet snitsigare uttryck än ”avproletarisering”.
Men det är verkligen inget fel på idén att det bör vara en huvuduppgift för politiken att stärka självständighet och maktdelning genom att stimulera ägandespridning och personligt ansvarstagande
Perspektivet är alls inte nytt för svenska förhållanden. Här finns en fin tradition av egnahemsbyggeri, koloniträdgårdar, bildningsverksamhet, kooperativ och lokala sparbanker: rörelser med en hel del gemensamt idégods men skiftande politiska associationer.
Allemansfonder, ombildning av hyresrätter till bostadsrätter och vår tids investeringssparkonton är variationer på samma tema: alla syftande till att låta människor bli mer av aktörer i sina liv och i mindre grad beroende av beslut i politiska församlingar och storföretag.
Men att historien är lång betyder inte att traditionen står tillräckligt stark. Det är för glest mellan de nya förslagen och tilltron till metoden är för svag. Alltför mycket handlar om hur regering, riksdag och region ska klara biffen genom åtgärder uppifrån.
Det ställs krav på politiker som om de vore allsmäktiga och politikerna lägger lök på laxen genom att anta utmaningen och låtsas att deras halvhjärtade ”satsningar” kan lösa komplicerade sociala och kulturella problem. Resultatet blir besvikelse och frustration.
Tid för förändring och framstegsvänlig konservatism! Tag bara ett enda område av alla: unga människors möjlighet att få en bostad. Hyresreglering, planmonopol, lägenhetskramande och penningpolitik har skapat en bedrövlig situation.
Om det överhuvudtaget finns en kurs framåt mellan de köks– och fönsterlösa cellernas Skylla och det likaså utsiktslösa miljardprogrammets Karybdis, behövs det en Westbergit för att lägga ut den.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad är poängen med konservatism? Att avproleratisera människan. Att bryta beroendekulturer och se till att det finns vägar till såväl ekonomisk som själslig självständighet. Uppgiften är politisk men också större än så. Det hävdar Simon Westberg i boken Västerlandets motståndsrörelse, som nyligen givits ut av Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift.
Westberg, som till vardags skriver tal åt Ebba Busch, är en bildad och reflekterande person, som intresserat sig särskilt för stadsbyggnadsfrågor och för några år sedan gav ut en läsvärd skrift om trädgårdsstadens förtjänster.
Tankarna där har tydligt släktskap med dem han uttrycker i Västerlandets motståndsrörelse, men den här gången är ansats och budskap betydligt mer ambitiösa.
I min starkt komprimerade trepunktversion: 1. Konservatism handlar om innehåll långt mer än form. 2. Detta innehåll är viljan att försvara den långa västerländska traditionen mot teoretiker och ideologer, som allt sedan franska revolutionen har försökt göra om våra samhällen uppifrån. 3. Att tala om olika typer av konservatism – liberal, social och så vidare – leder tanken fel, ty kärnan är alltid gemensam och består i att värna och avproletarisera människan. Olikheterna handlar om att olika tider och situationer kräver olika sorters åtgärder.
Jag har för all del mina invändningar. Jag tycker att Westberg gör det litet för lätt för sig när han reducerar konservatismens historia till dess mest attraktiva uttryck, och det ter sig en smula stjärnögt att påstå att ”det varit centralt i all konservativ ekonomisk politik att stärka och sprida möjligheterna till privat ägande”. Fast möjligen blir då hans ripost att endast de som har verkat i denna riktning förtjänar att kallas vid k-ordet.
Hur det än är med detta vore det värdefullt om boken fick en rejäl publik och fler än Westbergs partivänner lät sig inspireras. För att göra succé i debatten behövs det måhända ett litet snitsigare uttryck än ”avproletarisering”.
Men det är verkligen inget fel på idén att det bör vara en huvuduppgift för politiken att stärka självständighet och maktdelning genom att stimulera ägandespridning och personligt ansvarstagande
Perspektivet är alls inte nytt för svenska förhållanden. Här finns en fin tradition av egnahemsbyggeri, koloniträdgårdar, bildningsverksamhet, kooperativ och lokala sparbanker: rörelser med en hel del gemensamt idégods men skiftande politiska associationer.
Allemansfonder, ombildning av hyresrätter till bostadsrätter och vår tids investeringssparkonton är variationer på samma tema: alla syftande till att låta människor bli mer av aktörer i sina liv och i mindre grad beroende av beslut i politiska församlingar och storföretag.
Men att historien är lång betyder inte att traditionen står tillräckligt stark. Det är för glest mellan de nya förslagen och tilltron till metoden är för svag. Alltför mycket handlar om hur regering, riksdag och region ska klara biffen genom åtgärder uppifrån.
Det ställs krav på politiker som om de vore allsmäktiga och politikerna lägger lök på laxen genom att anta utmaningen och låtsas att deras halvhjärtade ”satsningar” kan lösa komplicerade sociala och kulturella problem. Resultatet blir besvikelse och frustration.
Tid för förändring och framstegsvänlig konservatism! Tag bara ett enda område av alla: unga människors möjlighet att få en bostad. Hyresreglering, planmonopol, lägenhetskramande och penningpolitik har skapat en bedrövlig situation.
Om det överhuvudtaget finns en kurs framåt mellan de köks– och fönsterlösa cellernas Skylla och det likaså utsiktslösa miljardprogrammets Karybdis, behövs det en Westbergit för att lägga ut den.
***
