Tidningen Contras linje har blivit Sveriges 

Den lilla vänstertidningen Flamman presenterar i sitt senaste nummer ett slags scoop: den ännu mindre och beryktade högertidningen Contra lägger ner verksamheten, drygt femtio år efter starten 1975. Det är av intresse för fler än bara oss vars punkfas bestod av en kortvarig Contra-prenumeration på gymnasiet. Som Flammans reporter Jacob Lundberg mycket riktigt antyder, finns det något symboliskt med att Contra försvinner just nu. Contras linje har blivit Sveriges. Men detta speglas inte främst i sådant som Flamman uppehåller sig vid – att radio- och TV-monopolet har avskaffats eller att friskolor har tillåtits – utan i vårt medlemskap i Nato. 

Contragänget drev nämligen på för en svensk Natoanslutning redan vid den tiden då frågan, något tillspetsat, uppfattades engagera endast kufar och skinnskallar. De var borgerliga bildstormare, närmare släktingar till vänsterns sextioåttor än man kanske skulle kunna tro, som såg alliansfriheten som den mest betydande socialdemokratiska institutionen av alla att krossa. Och visst: när frasen ”alliansfriheten har tjänat oss väl” för femtioelfte gången mekaniskt uttalades i en regeringsförklaring, hade den samma fräschör som en annons från Systembolaget. När jag gick på gymnasiet, i början av 2000-talet, var det därför lätt att dela Contras åsikt om Nato.

Till sist, nästan över en natt på våren 2022, blev den i praktiken den enda åsikten om Nato. Inte bara högern, utan även de förmenta nationalisterna i Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna själva, förordade ett svenskt medlemskap i den USA-ledda alliansen. Och inte nog med det. Alla ställde även upp på att Sverige skulle knytas ännu närmare USA genom ett separat, så kallat DCA-avtal, som ger amerikanska styrkor långtgående befogenheter att verka på svensk mark och som inte kan sägas upp förrän tidigast tio år efter undertecknandet – det vill säga ungefär när JD Vance befinner sig halvvägs in i sin andra mandatperiod som amerikansk president. 

Sedan dess har Sverige levt ur hand i mun i utrikes- och säkerhetspolitiken; positionerna har skiftat snabbt och oförutsägbart. Alldeles nyss var Nato den bästa garanten för svensk säkerhet och trygghet, och USA våra mest pålitliga vänner. Nu, i början av 2026, har det i stället plötsligt uppstått en påtagligt antiamerikansk stämning i Sverige, som till och med sträcker sig in i den regerande borgerligheten. Jag skulle inte bli förvånad om Moderaternas nestor Gunnar Hökmark snart krävde svenskt utträde ur Nato till förmån för en sorts EU-armé.

Detta är förstås ett svar på Trump-administrationens hänsynslösa vakthållning av amerikanska nationella intressen och dess förnyade anspråk på Grönland. Men nu framträder kristallklart dygden i den gamla, oåterkalleliga alliansfriheten: under den var Sverige inte tvingat till ställningstaganden som inte nödvändigtvis tjänar landet – som att välja sida i Natos hotande fragmentering eller att backa den danska regeringens maktspråk om grönlänningarnas självklara plats i kungariket, trots att deras självbestämmande och rätt att själva avgöra Grönlands framtid är lagfäst sedan mer än femton år tillbaka. Men under den säkerhetspolitiska ordning som en gång erbjöds i Contras sidor och som vi nu faktiskt har anammat, är det svårare att undvika. 

Man kan inte göra ett akvarium av fisksoppa. Men Sverige bör ändå visa större eftertänksamhet och försiktighet i utrikes- och säkerhetspolitiken. Statsminister Ulf Kristersson var inne på rätt spår i sitt anförande vid Folk och Försvars konferens i Sälen häromveckan, när han slog an en mer försonande ton gentemot USA och påminde om det gemensamma band som formades under det kalla kriget. Senare, eskalerande uttalanden om att Sverige ”inte låter sig utpressas” av amerikanska tullhot, däremot, lär inte vara glömda när USA och grönlänningarna förr eller senare når en uppgörelse. Den vuxne i rummet är en nisch att fylla också i vår nya allians.

***

Läs även: Veckans Fokus: Säkerhetspolitiken efter Berlinmurens fall – vad gick fel?

Läs även: Johan Wennström: Vad gör vi nästa gång vi behöver Ungern?