Tories går samma väg som Tebbit
Torylegenden Norman Tebbit, som just gått bort, var inget kramdjur. Hans parti, en gång vitalt, behöver ett mirakel för att överleva.
Bild: Gerald Penny/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vid 94 års ålder har Norman Tebbit, under sex år minister i Margaret Thatchers regeringar, gått bort. Jag känner ett oväntat styng av saknad. Det har knappast med minnet av en varm personlighet att göra. I runorna får Tebbit förvisso beröm för sin outtröttliga omsorg om hustrun Margaret, som skadades så svårt i IRA:s bombdåd mot den konservativa partikongressen i Brighton 1984 att hon förlamades från halsen och ned. Men hans offentliga jag var av kärvare, närmast folkilsket slag.
Tebbit var partisekreterare i Tories under ett par år, och den välpolerade försiktigheten hos en sentida efterträdare fick en briljant kommentator. Jag önskar att jag hade kvar noteringen om vem, att göra en jämförelse med föregångaren, som inte jamsade omkring utan gick in i varje debatt som om det hade varit fråga om ”a fist fight in a pub parking lot”. Satirprogrammet Spitting Image skildrade honom som ett skinhead i läderjacka, som upprätthöll disciplinen i regeringskretsen med järnhand.
Men, som sagt, det är inte Tebbits frånfälle i sig som gör mig dyster, utan att dödsfallet utgör ännu en påminnelse om att ett helt parti – ja, eller en hel politisk kultur – efter långa irrfärder kommit livsfarligt nära avgrundens rand.
Under många år har Tories och de tankesmedjor och fria själar som fylkas kring partiet försett mig med ett rikt flöde av uppslag, inspiration, och, om inte annat, underhållning.
De konservativa hade ingen tradition av tankeflykt och djupsinne – redan John Stuart Mill kallade dem ”the stupid party” – men vid 1970-talets mitt började bilden bli en annan. Centre for Policy Studies (CPS) grundades av den blivande näringsministern Keith Joseph 1974 och blev centrum för en marknadsekonomisk kritik av den allt svajigare korporativistiska samhällsmodell som hade präglat Storbritannien sedan andra världskriget.
Tankarna väckte Margaret Thatchers intresse och ledde till en rad politiska initiativ under hennes dryga decennium som premiärminister. Hennes styre var aldrig så konsekvent marknadsliberalt som hennes argaste vedersakare eller mest entusiastiska anhängare hävdade, men det bröt landets svåra stagnation och var mer nyskapande än något man sett på länge.
I intellektuellt samspel med CPS och andra tankesmedjor utvecklades förslag om avregleringar, privatiseringar och utbrett enskilt ägande, som fick efterföljare runt om i världen. Det blev en vana att följa nyheterna från Storbritanniens konservativa miljöer och London ett självklart pilgrimsmål.
Så småningom började idéflödet sina. Men då tydde jag mig till personligheter, historia och stil i stället. Besattheten vid EU och de allt bittrare inbördeskrigen väckte inte min entusiasm, men hos många företrädare fanns ändå bildning, utblick och argumentationskonst som lämnade de svenska kollegerna guppande i kommunalgrått kölvatten.
Det skrevs lysande böcker. Och i början av Boris Johnsons tid vid rodret tändes till och med hopp om inte bara fina formuleringar utan till och med kreativ policy. Idéerna om ”Levelling up” var vaga men lovande.
Fast i dag finns inte mycket som tyder på annat än att Tories ska gå samma väg som Tebbit. Valet 2024 blev det sämsta i partiets historia och den lilla parlamentsgruppen har föga glans att erbjuda. Idéförrådet ekar tomt.
Partiledaren Kemi Badenoch är tuff men kämpar med tonträff och trovärdighet, medan Nigel Farage med sitt absoluta populistiska gehör välkomnar den ena partibytaren efter den andra och skördar stora framgångar i opinionen. Hans Reform UK noterar 29 procent i de senaste mätningarna, de konservativa stannar på 18.
Politiska mirakel har inträffat förut. Men för stunden lämnar mitt anglosaxiska jag torypartiet åt sitt öde och vänder sig till Evelyn Waugh för tröst: en bra biografi, hans oemotståndliga Helena. Och så förstås: Decline and Fall.
***
Läs även: Tårarna flödar i brittisk politik
Läs även: Håller ideologierna på att dö ut?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vid 94 års ålder har Norman Tebbit, under sex år minister i Margaret Thatchers regeringar, gått bort. Jag känner ett oväntat styng av saknad. Det har knappast med minnet av en varm personlighet att göra. I runorna får Tebbit förvisso beröm för sin outtröttliga omsorg om hustrun Margaret, som skadades så svårt i IRA:s bombdåd mot den konservativa partikongressen i Brighton 1984 att hon förlamades från halsen och ned. Men hans offentliga jag var av kärvare, närmast folkilsket slag.
Tebbit var partisekreterare i Tories under ett par år, och den välpolerade försiktigheten hos en sentida efterträdare fick en briljant kommentator. Jag önskar att jag hade kvar noteringen om vem, att göra en jämförelse med föregångaren, som inte jamsade omkring utan gick in i varje debatt som om det hade varit fråga om ”a fist fight in a pub parking lot”. Satirprogrammet Spitting Image skildrade honom som ett skinhead i läderjacka, som upprätthöll disciplinen i regeringskretsen med järnhand.
Men, som sagt, det är inte Tebbits frånfälle i sig som gör mig dyster, utan att dödsfallet utgör ännu en påminnelse om att ett helt parti – ja, eller en hel politisk kultur – efter långa irrfärder kommit livsfarligt nära avgrundens rand.
Under många år har Tories och de tankesmedjor och fria själar som fylkas kring partiet försett mig med ett rikt flöde av uppslag, inspiration, och, om inte annat, underhållning.
De konservativa hade ingen tradition av tankeflykt och djupsinne – redan John Stuart Mill kallade dem ”the stupid party” – men vid 1970-talets mitt började bilden bli en annan. Centre for Policy Studies (CPS) grundades av den blivande näringsministern Keith Joseph 1974 och blev centrum för en marknadsekonomisk kritik av den allt svajigare korporativistiska samhällsmodell som hade präglat Storbritannien sedan andra världskriget.
Tankarna väckte Margaret Thatchers intresse och ledde till en rad politiska initiativ under hennes dryga decennium som premiärminister. Hennes styre var aldrig så konsekvent marknadsliberalt som hennes argaste vedersakare eller mest entusiastiska anhängare hävdade, men det bröt landets svåra stagnation och var mer nyskapande än något man sett på länge.
I intellektuellt samspel med CPS och andra tankesmedjor utvecklades förslag om avregleringar, privatiseringar och utbrett enskilt ägande, som fick efterföljare runt om i världen. Det blev en vana att följa nyheterna från Storbritanniens konservativa miljöer och London ett självklart pilgrimsmål.
Så småningom började idéflödet sina. Men då tydde jag mig till personligheter, historia och stil i stället. Besattheten vid EU och de allt bittrare inbördeskrigen väckte inte min entusiasm, men hos många företrädare fanns ändå bildning, utblick och argumentationskonst som lämnade de svenska kollegerna guppande i kommunalgrått kölvatten.
Det skrevs lysande böcker. Och i början av Boris Johnsons tid vid rodret tändes till och med hopp om inte bara fina formuleringar utan till och med kreativ policy. Idéerna om ”Levelling up” var vaga men lovande.
Fast i dag finns inte mycket som tyder på annat än att Tories ska gå samma väg som Tebbit. Valet 2024 blev det sämsta i partiets historia och den lilla parlamentsgruppen har föga glans att erbjuda. Idéförrådet ekar tomt.
Partiledaren Kemi Badenoch är tuff men kämpar med tonträff och trovärdighet, medan Nigel Farage med sitt absoluta populistiska gehör välkomnar den ena partibytaren efter den andra och skördar stora framgångar i opinionen. Hans Reform UK noterar 29 procent i de senaste mätningarna, de konservativa stannar på 18.
Politiska mirakel har inträffat förut. Men för stunden lämnar mitt anglosaxiska jag torypartiet åt sitt öde och vänder sig till Evelyn Waugh för tröst: en bra biografi, hans oemotståndliga Helena. Och så förstås: Decline and Fall.
***
Läs även: Tårarna flödar i brittisk politik
Läs även: Håller ideologierna på att dö ut?
