Tror du verkligen på att vi har varit på månen?
För första gången sedan 1972 skickas en bemannad farkost till månen. Samtidigt fyller konspirationsteorin om att människan aldrig varit där 50 år.
Bild: Charles M. Duke Jr./NASA
”If you believed they put a man on the moon”, sjöng Michael Stipe i REM:s hit från 1992.
16 år tidigare, 1976, ifrågasatte den amerikanske raketutvecklaren Bill Kaysing att den amerikanska rymdstyrelsen NASA lyckats skicka någon människa till månen i sin pamflett We never went to the moon: America’s thirty billion dollar swindle. Han hävdade att det var tekniskt omöjligt. Det var 400 000 människor som arbetade med att skicka Apollo 11 till månen 1969, men det räckte med en enda konspirationsteoretiker för att så ett vidspritt tvivel.
För sedan har konspirationsteorin farit fram som en farsot över internet. Det tog fart när den amerikanska tv-kanalen Fox News visade dokumentärfilmen Did We Land on the Moon? 2001. Då visade en undersökning att 20 procent av amerikanerna tvivlade på att månlandningarna över huvud taget ägde rum.
Det sammanföll också med ett alltmer fragmenterat och polariserat amerikanskt samhälle, på 1990-talet förkroppsligat genom tv-serien Arkiv X (1993–2002) i vilken det är “den djupa staten” – en dold makt gömd inom de amerikanska myndigheterna – som styr landet bakom de demokratiska kulisserna.
Min far, född 1958, brukar säga att han vet att människan varit på månen därför att han såg det med egna ögon. När Apollo 11 landade och Neil Armstrong med orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind” klev ut i månsanden, följdes det av en femtedel av jordens befolkning. På den tiden var den sociala tilliten i USA lika stark som i de nordiska länderna. Amerikanerna litade på varandra, på sina myndigheter och medier.
I dag hävdar konspirationsteoretikerna att den amerikanska staten med hjälp av Hollywood ska ha iscensatt alltihop. Om det ens hade funnits en trovärdig misstanke om det hade rivalen Sovjet basunerat ut det som propaganda, det gjorde man sportsligt nog inte.
Efter att Kaysing lanserade sin teori gick NASA ut med fakta i målet. Man hade under resorna till månen samlat in stenar och måndamm som inte kunde formas under de förhållanden som råder på jorden. Det fanns oberoende observatörer, som nyhetsredaktioner, som följde Apolloprogrammet från start till landning.
Svagheten för konspirationsteorier tycks vara psykologisk. Vi ser det bland antivaxxare, putinister och antisemiter. Människor som har svårt att acceptera att världen är som den är och söker en alternativ verklighetsbild som stärker paranoian och ressentimentet. På så vis finner de en falsk upprättelse och en ursäkt för att inte ta ansvar för sina egna tillkortakommanden.
President Richard M. Nixon hälsar astronauterna på Apollo 11 välkomna tillbaka till jorden på skeppet USS Hornet i juli 1969. Foto: NASA
Den som har sett Todd Douglas Millers dokumentär Apollo 11 (2019) har svårt att ta konspirationsteoretikerna på allvar. Med endast arkiverade bilder, filmer och ljudinspelningar berättar han om månlandningen 1969, från planering och förberedelse till själva färden och återkomsten. Här finns inga berättarröster eller efterhandsintervjuer.
Senast amerikanerna var på månen var det med Apollo 17 i december 1972, då satte Eugene Cernan sina spår i månsanden. Nu i vår 54 år senare kommer Reid Wiseman, Victor Glover, Christina Koch och Jeremy Hansen att göra en tio dagar lång resa till månen som ett första steg för amerikanerna att etablera en permanent närvaro. Men det blir först 2027 eller 2028 som människan åter kommer att sätta sitt fotavtryck på månen – och det kommer att vara en amerikansk astronaut som gör det.
***
