Turisterna har förlorat all stil och värdighet
När vi turistar förlorar vi plötsligt all värdighet. Låt oss göra som förr och ta med oss stil och finess på semestern.
Bild: Privat / TT
För några år sedan blev jag på en av Budapests klassiska restauranger vittne till en scen som fastnade i mitt minne. En familj blev nekade att komma in av en kypare i vit uniform. Anledningen? Han ansåg att de var för ovärdigt klädda. I likhet med många andra turister var de klädda i t-shirts och kulörta funktionskläder i syntetmaterial. Jag minns inte om någon av dem hade shorts, men det är mycket möjligt. Både kyparen och de avvisade turisterna var mycket upprörda.
Möjligen kan man ge familjen rätt: det fanns ingen klädkod angiven som slog fast hur man måste vara klädd för att få ett bord under takkronorna. Samtidigt är det lätt att förstå kyparens frustration. På denna mer än hundraåriga institution hade man ansträngt sig för att skapa en atmosfär av skönhet och värdighet - det var antagligen rentav den atmosfären som gjorde att turisterna sökte sig till just den restaurangen från början - med kypare i vita uniformer.
Jag säger inte att det var rätt av kyparen att avvisa familjen, men jag kan också förstå varifrån han kommer. Den som vill bli serverad av uniformerade kypare under hundraåriga takkronor kanske också själv bör bidra till inramningen genom att inte se ut som att man kommer direkt från gymmet eller stranden.
Turismens avigsidor har fått stor uppmärksamhet på senare tid, med fokus på döende stadskärnor där bostäder ersatts med Airbnb-lägenheter medan lokalbefolkningen flyttat ut i förorterna. Men kanske skulle turismen väcka mindre anstöt om turisterna själva lade sig till med mer stil och finess.
Går man på Västerlånggatan i Stockholm, eller motsvarande i vilken Europeisk huvudstad som helst, är det inte svårt att identifiera vilka som är turister. Det beror inte primärt på att de är utrustade med kameror och kartor och ser sig frågande omkring. Det är de som är klädda som om de vore på väg till en flerdagars expedition i vildmarken: vandringsskor, funktionsbyxor och funktionsjacka, t-shirt och en ryggsäck med mängder av stroppar och spännen för maximal ergonomisk anpassningsbarhet.
Under den förra globaliseringsvågen och det som beskrivits som “resandets guldålder” 1879-1939 var resandet förknippat med flärd och elegans. Turismen hade sitt eget mode, vilket idag bortglömda begrepp som “resekostym” vittnar om. Det var ett mode som försökte kombinera praktikalitet med elegans, av respekt för resenärerna själva och de människor de mötte på sin färd.
Nu kanske någon invänder att det under “the golden age of travel” endast var ett fåtal som hade råd att resa över huvud taget. Det är förstås ett riktigt påpekande, men det missar poängen eftersom även de välbeställda omfattar den nedkläddhets- och bekvämlighetskultur som råder i samhället.
Vi lever i en tid när bekvämlighet tycks vara det högsta idealet, trumfande alla andra hänsyn. Den som reser är inte längre en gäst i en annan stad i ett annat land, utan en konsument. För den bekvämlighetsdyrkande konsumenten är det egentligen ingen skillnad mellan Stockholm, Prag eller Paris och Disneyland. Allt blir till en temapark, en kuliss, där turisten är en åskådare snarare än en deltagare.
Efterkrigstidens massturism har medfört mycket gott i och med att den givit miljoner människor möjligheten att se sig om i världen. Tyvärr har den sammanfallit med en nedgång i stil och värdighet som drabbat nästan varje del av vår kultur. Det är inte konstigt att de bofasta på besöksmål som Rom och Barcelona, Paris och Florens, tröttnat på att invaderas av respektlösa människor som klär sig sämre än de gör på hemmaplan, och att tålamodet tryter hos ungerska kypare.
***
Läs även: Sven Hedin – den siste svenske hjälten
För några år sedan blev jag på en av Budapests klassiska restauranger vittne till en scen som fastnade i mitt minne. En familj blev nekade att komma in av en kypare i vit uniform. Anledningen? Han ansåg att de var för ovärdigt klädda. I likhet med många andra turister var de klädda i t-shirts och kulörta funktionskläder i syntetmaterial. Jag minns inte om någon av dem hade shorts, men det är mycket möjligt. Både kyparen och de avvisade turisterna var mycket upprörda.
Möjligen kan man ge familjen rätt: det fanns ingen klädkod angiven som slog fast hur man måste vara klädd för att få ett bord under takkronorna. Samtidigt är det lätt att förstå kyparens frustration. På denna mer än hundraåriga institution hade man ansträngt sig för att skapa en atmosfär av skönhet och värdighet – det var antagligen rentav den atmosfären som gjorde att turisterna sökte sig till just den restaurangen från början – med kypare i vita uniformer.
Jag säger inte att det var rätt av kyparen att avvisa familjen, men jag kan också förstå varifrån han kommer. Den som vill bli serverad av uniformerade kypare under hundraåriga takkronor kanske också själv bör bidra till inramningen genom att inte se ut som att man kommer direkt från gymmet eller stranden.
Turismens avigsidor har fått stor uppmärksamhet på senare tid, med fokus på döende stadskärnor där bostäder ersatts med Airbnb-lägenheter medan lokalbefolkningen flyttat ut i förorterna. Men kanske skulle turismen väcka mindre anstöt om turisterna själva lade sig till med mer stil och finess.
Går man på Västerlånggatan i Stockholm, eller motsvarande i vilken Europeisk huvudstad som helst, är det inte svårt att identifiera vilka som är turister. Det beror inte primärt på att de är utrustade med kameror och kartor och ser sig frågande omkring. Det är de som är klädda som om de vore på väg till en flerdagars expedition i vildmarken: vandringsskor, funktionsbyxor och funktionsjacka, t-shirt och en ryggsäck med mängder av stroppar och spännen för maximal ergonomisk anpassningsbarhet.
Under den förra globaliseringsvågen och det som beskrivits som “resandets guldålder” 1879-1939 var resandet förknippat med flärd och elegans. Turismen hade sitt eget mode, vilket idag bortglömda begrepp som “resekostym” vittnar om. Det var ett mode som försökte kombinera praktikalitet med elegans, av respekt för resenärerna själva och de människor de mötte på sin färd.
Nu kanske någon invänder att det under “the golden age of travel” endast var ett fåtal som hade råd att resa över huvud taget. Det är förstås ett riktigt påpekande, men det missar poängen eftersom även de välbeställda omfattar den nedkläddhets- och bekvämlighetskultur som råder i samhället.
Vi lever i en tid när bekvämlighet tycks vara det högsta idealet, trumfande alla andra hänsyn. Den som reser är inte längre en gäst i en annan stad i ett annat land, utan en konsument. För den bekvämlighetsdyrkande konsumenten är det egentligen ingen skillnad mellan Stockholm, Prag eller Paris och Disneyland. Allt blir till en temapark, en kuliss, där turisten är en åskådare snarare än en deltagare.
Efterkrigstidens massturism har medfört mycket gott i och med att den givit miljoner människor möjligheten att se sig om i världen. Tyvärr har den sammanfallit med en nedgång i stil och värdighet som drabbat nästan varje del av vår kultur. Det är inte konstigt att de bofasta på besöksmål som Rom och Barcelona, Paris och Florens, tröttnat på att invaderas av respektlösa människor som klär sig sämre än de gör på hemmaplan, och att tålamodet tryter hos ungerska kypare.
***
Läs även: Sven Hedin – den siste svenske hjälten
