USA vill visa världen att Kina inte är att lita på
Kriget i Iran handlar inte i första hand om att bygga en ny demokratisk ordning. Konflikten syftar snarare till att stärka USA:s globala position.
Bild: TT / AP / Mark Schiefelbein
Kriget är blott en fortsättning av politiken med inblandning av andra medel, fastslog den preussiske krigsteoretikern och generalmajoren Carl von Clausewitz. Även om kriget mot Iran är ett gemensamt åtagande mellan Israel och USA, är det likväl motiverat att i första hand fråga vad det är för politik som USA:s krig i Iran är en fortsättning av, i ljuset av von Clausewitz maxim. Det är trots allt ytterst USA:s hållning som blir bestämmande för Irans öde.
Frågan vad för politik som USA:s krig mot Iran är en fortsättning av, kan besvaras genom att skilja på retorik, handling och intention. Alltså hålla isär det sagda, det gjorda och det avsedda. Sällan sammanfaller de tre.
I en diplomatisk fortsättning på det så kallade tolvdagarskriget i juni 2025, då USA gick in på Israels sida den tionde dagen genom att bomba tre kärnanläggningar i Iran, handlade Washingtons uttalade politik visavi Teheran om att få ett stopp på det iranska kärnvapenprogrammet. Därtill kom också krav på att sluta producera ballistiska missiler med lång räckvidd och sluta stödja ställföreträdarstyrkor i utlandet som Hizbollah i Libanon, Ansar Allah i Jemen och Hashd al-Shaabi i Irak. Detta var retoriken.
De krigshandlingar som USA påbörjade den 28 februari handlade inledningsvis om att få luftherravälde genom att slå ut Irans luftförsvar- och flygstidsledningssystem. Därefter inriktade man sig på Irans vedergällningsförmåga med missiler och drönare. Ett uttalat militärt mål var att Iran inte skulle ha förmåga att företa några stridshandlingar mot omvärlden.
Men den mest signifikanta insatsen var angreppen mot den iranska statsledningen, mot revolutionsgardets ledning och andra delar av den inhemska vålds- och förtryckarapparaten samt de statliga medierna, regimens propagandaorgan. Krigshandlingarna röjde ett syfte bortom den diplomatiska retoriken. En dekapitering av den iranska mullah-regimen, och därefter antingen en regimförändring likt den USA företagit i Venezuela, eller ett regimskifte, som dock inte skulle ske genom amerikanska marktrupper utan genom att röja vägen för en folklig resning.
Likväl är uppenbart föresatsen inte att åstadkomma ett regimskifte för att bygga en ny demokratisk och frihetlig politisk ordning – vilket USA misslyckats med i såväl Irak som i Afghanistan.
Mycket riktigt har Kinas stöd till Iran inte gått bortom diplomatiska fördömanden av USA:s och Israels agerande
Ett flertal analytiker har i stället framhållit en politisk avsikt från USA:s sida, vilken bortom Mellanöstern är inriktad på den globala maktbalansen och rivaliteten med Kina. Iran har inte bara varit Kinas viktigaste allierade i Mellanöstern och en nyckelstat för den kinesiska oljeimporten. Iran har också varit en regional stormakt som genom sina fientliga handlingar främst mot Israel och mot USA kunnat binda upp omfattande amerikanska militära resurser.
Vad således Hizbollah har varit för Iran i dess konflikt med Israel, har Iran varit för Kina i dess konflikt med USA. Med kriget mot Iran kommer USA därmed att visa för olika klientstater till Kina runtom i världen – tidigare Venezuela och nu närmast på tur Kuba – att den relationen hjälper föga. Mycket riktigt har Kinas stöd till Iran inte gått bortom diplomatiska fördömanden av USA:s och Israels agerande.
Därtill, genom ett Iran som inte längre kan hota USA:s allierade i regionen som Israel, Saudiarabien, Jordanien och numera även Syrien, kan i stället USA koncentrera sin militära förmåga till det västra Stilla havet, som är den centrala skådeplatsen för dess rivalitet med Kina.
Det skulle vara avsikten med kriget mot Iran på ett globalt plan. Och den intentionen skulle för USA vara viktigare än vad som händer med Iran efter kriget.
Att Iran framöver utvecklas till ett frihetligt, öppet och demokratiskt samhälle vore önskvärt på alla sätt. Men det är inte det troligaste scenariot, även om alla övriga tänkbara alternativ kan antas vara bättre än det blodiga skurkvälde som förtryckt och mördat sin befolkning i snart 50 år.
Likväl kan det finnas alternativ som i dag inte är tänkbara, vilka leder till allvarliga efterdyningar för länderna i närområdet. Ett långvarigt iranskt inbördeskrig skulle ordentligt destabilisera landets närmaste grannar.
Ty precis som att människors agerande ofta leder till något annat än vad de avsåg, finns det ett liknande mönster i historien. Den brittiska historikern Niall Ferguson har formulerat det så här: “Den enda lag historien egentligen känner till är lagen om oavsiktliga följder.”
***
