Vad är det som driver Ulf Kristersson i frågan om könsbyteslagen?
I teorin är politiker med starka personliga övertygelser rakryggade och genuina. I praktiken framställs de ofta som bångstyriga amatörer, som inte fattat hur politik fungerar. Motsatsen till att vara ”den vuxna i rummet”.
Toppbild: TT
Personliga övertygelser är som barn: underbara i teorin, men besvärliga i praktiken. Och precis som med barn blir det aldrig värre än när andra människor känner sig tvingade att ha synpunkter på dem.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Frågan som surrat kring Ulf Kristersson de senaste veckorna är ”varför?”. Här har vi en statsminister som, tack vare Natomedlemskapet, precis kunnat gotta sig i solskenet för första gången sedan han tillträdde för ett och ett halvt år sedan. När politiska motståndare inte kan hitta en bättre angreppsvinkel än att man ser för nöjd ut när man är inbjuden gäst till den amerikanska kongressen och blir direkt omnämnd av presidenten, kan man vara rätt säker på att man tagit hem ett par poäng. En riktig framgång, alltså, och hur använder han sitt nyss intjänade kapital?
Till att tvinga sin riksdagsgrupp att rösta för ett kulturkrigsförslag som får deras skinn att knottras.
Så frågan blir, förstås: varför?
Det säger väl en del, både om vår tid och om det samhällssegment som ägnar sig åt frågor av det här slaget, att det minst använda försöket till förklaring är att Ulf Kristersson har en stark personlig övertygelse i frågan. När det ändå dyker upp som ett alternativ, leder det mest till tystnad – Förlägen? Misstrogen? Förbryllad? – och sedan dyker de vanliga alternativen upp igen:
Kristersson måste göra det för att blidka Liberalerna.
Kristersson måste göra det för att bibehålla de diplomatiska relationerna med HBTQ-rörelsen.
Kristersson måste göra det för att visa att han inte är Sverigedemokraternas marionett.
Och så vidare.
Men tänk, bara för ett ögonblick, om han gör det av övertygelse.
Det är trots allt inte en omöjlig förklaring, även om Kristersson själv gjorde den en aning mer komplicerad genom att frivilligt förklara att han hellre hade sett en 18-årsgräns än en 16-årsgräns för könstillhörighetsbytare.
Övertygelser kan – också precis som barn – bli till under väldigt olika förutsättningar. De kan vara intellektuella och abstrakta, som när de föds ur ett behov av ideologisk stringens. De kan tvärtom vara mycket konkreta, som när övertygelsen växer fram ur egna, formativa upplevelser, snarare än ur något filosofiskt traktat. De kan komma ur lojalitet: övertygelser som är nödvändiga att upprätthålla, för att någon som står en nära inte ska känna sig sviken. De kan vara en blandning av allt det här och många andra motiv.
Jag vet inte vad som driver Ulf Kristersson i den här frågan. Men jag kan lätt tänka mig att det i första hand inte är strategisk förslagenhet, utan verklig övertygelse. Kanske av den sorten som av olika skäl inte är så lätt att förklara offentligt.
Nu kan det förstås mycket väl hända att Kristersson skjuter ned den här texten innan den hinner gå i tryck. Han kanske släpper hela frågan, om det blir för bökigt. Men även om det skulle ske tycker jag att det har varit en intressant övning. Får vi frågan, så där i största allmänhet, skulle de flesta av oss säga att vi föredrar politiker med starka personliga övertygelser framför politiker som saknar sådana. Men hur är det egentligen i praktiken? Särskilt om övertygelsen inte är en sådan som vi delar.
I teorin är politiker med starka personliga övertygelser rakryggade och genuina. I praktiken framställs de ofta som bångstyriga amatörer, som inte fattat hur politik fungerar. Motsatsen till att vara ”den vuxna i rummet”.
Den här historien säger förstås en del om Ulf Kristersson, men också en del om oss.
***
