Vad är ett universitet i denna tid?

Vad är egentligen ett universitet? Frågan kan tyckas banal, det vet väl alla vad det är för något. En inrättning för högre utbildning, där forskning och undervisning möts. Akademin är inte bara en institution, utan också en livsform. Och en arbetsplats.

För en del år sedan skrev jag med jämna mellanrum om universitetsfrågor. Här fanns strider och monokulturer som var intressanta att diskutera. Vänsterns ideologiska dominans kunde hanteras internt och bemötas med obestridd pluralism och intellektuell resiliens, resonerade jag. Konservativa borde hålla rent mot marknadsuniversitetet. Det realpolitiska trycket från vänster, där lärosäten skulle implementera och integrera olika direktiv om jämställdhet och flygresor, var mer bekymmersamt. Dessa utspel riskerade att släppa igenom förslag och reformer som borde motarbetas, av princip. I alla fall om vi också i framtiden ville skydda vår autonomi.  

Sedan händer saker ganska snabbt. Radikala förändringar i omvärlden på 2020-talet börjar störa möjligheterna att med respektfull oenighet debattera akademins idé och inriktning.

USA och delar av västvärlden inleder under pandemin en rörelse bort från liberala värderingar, för att i stället anamma en politik som inte bara är antiliberal, utan på sina håll också auktoritär. Universiteten hamnar genom en serie globalpolitiska förskjutningar plötsligt i ett märkligt glapp, till synes inklämd mellan sin institutionella historia och en förvillad brist på mening. I en tid av ifrågasättanden från omvärlden och förlorad drivkraft uppstår ett tomt sug kring akademisk verksamhet där många står handfallna.

Vad sker? Jo kanske ungefär det här: Donald Trumps tryck på den amerikanska universitetsmiljön och vetenskapen skärrar många av oss som tidigare ifrågasatt den föregivettagna vänsterlutande bias som akademin rör sig med. Presidentens argument plockas fram ur en trollkarlshatt. Lögnerna gör många av oss som vill problematisera akademins uppdrag villrådiga.

Det besvärande fenomenet ”woke”, som kombinerat underhållningsindustrins marknadslogik med identitetspolitikens fluffiga slagord, stagnerar i de breda lagren. Samtidigt famlar alla efter nya utgångspunkter när det post-industriella väst inte bara ifrågasätts politiskt och moraliskt, utan också behöver förbättra sin usla produktivitet.

Den liberala demokratin suggererar varken nya väljare eller idéer. Vi orkar inte ligga med varandra längre. Hänger fenomenen ihop?

Problemen går djupare än att globala folkpartister nu äntligen börjat syna sina privilegier efter en rad politiska kallduschar. Vi har tech-monopol där företagsledare likt oligarker lägger beslag på hela infrastrukturer, invasionskrig i Europa, och Hamas krig med Israel att hantera. Det vi bevittnar är ett slags samhällelig erosion, som saboterar institutioner, lurar vårt själsliv, och ödelägger människans gemenskap och robusthet. 

Vad är ett universitet i denna tid?

Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev menar i boken Efter Europa (2018) att förmågan att improvisera är avgörande för överlevnad. Hans poäng framträder i nytt angeläget ljus när jag under hösten lyssnar på en podd från The Economist. Samtalet rör Harvard. Minns ni? Trump skulle ju dra in finansieringen, ett av alla hans egenkära utspel. I podden sägs att, trots brösttoner, är mycket som vanligt på Harvard. Läget är allvarligt men det finns fortfarande ingen överenskommelse, verksamheten pågår. Studenter rör sig på campus, lärare undervisar.

Historien visar oss att i turbulenta tider kan det uppstå kreativa lösningar och riktningsgivande idéer ur både förvirring och politisk härdsmälta. Keep calm and carry on. Vi ska ta akademiskt ansvar, och ignorera gaphalsarna. Människan improviserar. Universiteten har överlevt.  

Ibland är det bästa man kan göra att pausa samtalet men fortsätta gå till jobbet.