Vad blev det av Gad-manin?
Efter att hundratals journalister hjälpt till att lansera Magda Gads nya projekt har de plötsligt blivit tysta. Märkligt, eller hur?
Bild: Josefine Stenersen / SVD / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Inte vet jag vad ”personliga skäl” betyder. Eller, för att vara exakt: det är klart att jag vet att de betyder ”fråga inte, var inte så ofin att du tar reda på vad som egentligen hände, respektera att vi kommit överens om att säga ’personliga skäl’ för att signalera att det inte har ett dugg att göra med projektet i sig, trots att det förstås har att göra med projektet i sig”.
På ett ungefär.
Jag tror det utkastet till definition fortfarande håller, nu när Alexandra Urisman Otto slutat som redaktionschef på GAD av ”personliga skäl” innan tidningen, av praktiska skäl, ens kommit i gång.
Just den här gången var ”personliga skäl” så personliga att inte ens de närmast berörda var säkra på vilka de var. De personliga skälen är att Urisman Otto har så många barn, berättade Magda Gad för intresserade. Nej, det har inte ett dugg att göra med mina barn, kontrade Urisman Otto i Dagens ETC.
Men sedan fick vi inte veta mer.
Svenskan hade en liten blänkare om saken, liksom branschtidningen Dagens Media, men när det här skrivs var det bara just Dagens ETC som ägnat saken något utrymme. Antagligen av två skäl. Det ena är att ETC ser GAD-projektet som en potentiell konkurrent bland vänster-wokeiga läsare och därför gärna upplyser den läsekretsen om när det går snett för konkurrenten. Det andra är att de som håller på eller hållit på med GAD är kulturellt samma vänster-wokeiga gäng som håller på med Dagens ETC. Det är naturligt att de talar med och om varandra.
Fast mer intressant är att det ännu efter två, tre, fyra dagar inte skrivits eller sagts något i de större medierna, undantaget Svenskan, om att Urisman Otto sagt upp sig. Plötsligt är intresset för Magda Gads nya satsning som bortblåst.
Märkligt, eller hur?
När Magda Gad lanserade satsningen, när hon lanserade sina medarbetare, när hon lanserade finansiärer, när hon lanserade sitt upprop, var det slagsmål om att skriva, intervjua och tycka. Men nu, när det frasar i kanterna, blir det tyst.
En negativ nyhet fick vi: det var en DN-reporter som hade fått de uttalat antisemitiska textmeddelandena från en av de rikingar som Gad hade rekryterat till tidningen. Det gjorde det svårt för DN att inte skriva om just den saken för någon vecka sedan. Men det var också en märklig artikel. Huvudsaken var att låta Gad ta avstånd och dementera all vetskap om saken tre eller fyra gånger. Samarbetet med personen i fråga hade redan avslutats av ”andra skäl” sedan ”flera dagar”.
Med tanke på att den här personen hade presenterats av Gad med stolta fanfarer bara tre dagar innan de antisemitiska textmeddelandena togs upp måste ”flera dagar” betyda maximalt två i det här fallet. Och exakt vilka var de där ”andra skälen”?
Vem vet? Det ställdes inga följdfrågor.
Det har fortfarande inte ställts några följdfrågor om den saken, eller om Urisman Ottos avhopp. Eller om varifrån pengarna till GAD ska komma. Är det Roger Akelius som ska gå in, som det ryktas? Samme Akelius som Edgar Mannheimer vänskapligt intervjuade för alkompis så att han fick en chans att förklara att just hans antisemitiska föreställningar inte är antisemitiska? Eller om hur utgivningen är tänkt att ske. Ska den skötas från Förenade arabemiraten? Och så vidare.
Ingen i de större medierna har frågat, eller åtminstone publicerat en fråga, hittills.
Varför det? Har public service förbjudit sina medarbetare att granska Magda Gads nya projekt, eftersom så många av dem skrev under hennes upprop? Uppropet var trots allt lika mycket eller mer en lanseringskampanj för Magda Gads eget projekt. Men om de får fortsätta rapportera om Gaza, borde de väl få fortsätta rapportera om Gad också?
Det börjar bli en aning konstigt, det här. En sådan kombination av medial kaxighet och kexighet har vi trots allt inte sett sedan Bulletin drog i gång. Den gången rapporterades och grävdes det, med rätta, i varje tänkbar sophög. Nu verkar det i stället ske en väldigt noggrann sopsortering. I slutna kärl.
***
Läs även: Vilken tur att Magda Gad är opolitisk
Läs även: 500 "journalister" i propagandaploj
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Inte vet jag vad ”personliga skäl” betyder. Eller, för att vara exakt: det är klart att jag vet att de betyder ”fråga inte, var inte så ofin att du tar reda på vad som egentligen hände, respektera att vi kommit överens om att säga ’personliga skäl’ för att signalera att det inte har ett dugg att göra med projektet i sig, trots att det förstås har att göra med projektet i sig”.
På ett ungefär.
Jag tror det utkastet till definition fortfarande håller, nu när Alexandra Urisman Otto slutat som redaktionschef på GAD av ”personliga skäl” innan tidningen, av praktiska skäl, ens kommit i gång.
Just den här gången var ”personliga skäl” så personliga att inte ens de närmast berörda var säkra på vilka de var. De personliga skälen är att Urisman Otto har så många barn, berättade Magda Gad för intresserade. Nej, det har inte ett dugg att göra med mina barn, kontrade Urisman Otto i Dagens ETC.
Men sedan fick vi inte veta mer.
Svenskan hade en liten blänkare om saken, liksom branschtidningen Dagens Media, men när det här skrivs var det bara just Dagens ETC som ägnat saken något utrymme. Antagligen av två skäl. Det ena är att ETC ser GAD-projektet som en potentiell konkurrent bland vänster-wokeiga läsare och därför gärna upplyser den läsekretsen om när det går snett för konkurrenten. Det andra är att de som håller på eller hållit på med GAD är kulturellt samma vänster-wokeiga gäng som håller på med Dagens ETC. Det är naturligt att de talar med och om varandra.
Fast mer intressant är att det ännu efter två, tre, fyra dagar inte skrivits eller sagts något i de större medierna, undantaget Svenskan, om att Urisman Otto sagt upp sig. Plötsligt är intresset för Magda Gads nya satsning som bortblåst.
Märkligt, eller hur?
När Magda Gad lanserade satsningen, när hon lanserade sina medarbetare, när hon lanserade finansiärer, när hon lanserade sitt upprop, var det slagsmål om att skriva, intervjua och tycka. Men nu, när det frasar i kanterna, blir det tyst.
En negativ nyhet fick vi: det var en DN-reporter som hade fått de uttalat antisemitiska textmeddelandena från en av de rikingar som Gad hade rekryterat till tidningen. Det gjorde det svårt för DN att inte skriva om just den saken för någon vecka sedan. Men det var också en märklig artikel. Huvudsaken var att låta Gad ta avstånd och dementera all vetskap om saken tre eller fyra gånger. Samarbetet med personen i fråga hade redan avslutats av ”andra skäl” sedan ”flera dagar”.
Med tanke på att den här personen hade presenterats av Gad med stolta fanfarer bara tre dagar innan de antisemitiska textmeddelandena togs upp måste ”flera dagar” betyda maximalt två i det här fallet. Och exakt vilka var de där ”andra skälen”?
Vem vet? Det ställdes inga följdfrågor.
Det har fortfarande inte ställts några följdfrågor om den saken, eller om Urisman Ottos avhopp. Eller om varifrån pengarna till GAD ska komma. Är det Roger Akelius som ska gå in, som det ryktas? Samme Akelius som Edgar Mannheimer vänskapligt intervjuade för alkompis så att han fick en chans att förklara att just hans antisemitiska föreställningar inte är antisemitiska? Eller om hur utgivningen är tänkt att ske. Ska den skötas från Förenade arabemiraten? Och så vidare.
Ingen i de större medierna har frågat, eller åtminstone publicerat en fråga, hittills.
Varför det? Har public service förbjudit sina medarbetare att granska Magda Gads nya projekt, eftersom så många av dem skrev under hennes upprop? Uppropet var trots allt lika mycket eller mer en lanseringskampanj för Magda Gads eget projekt. Men om de får fortsätta rapportera om Gaza, borde de väl få fortsätta rapportera om Gad också?
Det börjar bli en aning konstigt, det här. En sådan kombination av medial kaxighet och kexighet har vi trots allt inte sett sedan Bulletin drog i gång. Den gången rapporterades och grävdes det, med rätta, i varje tänkbar sophög. Nu verkar det i stället ske en väldigt noggrann sopsortering. I slutna kärl.
***
Läs även: Vilken tur att Magda Gad är opolitisk
Läs även: 500 ”journalister” i propagandaploj
