Vad gör vi om det fungerar?

Hur ska vi vända oss i slutet av det här året?

Det skulle ju kunna vara så, om ett år, att Venezuela fått en någorlunda demokratisk regering. Att terrornästet i Iran störtats. Att Syrien artar sig riktigt bra. Att Hamas förlorat en betydande del av sin makt. Att det kubanska kommunistpartiet tvingats släppa greppet över ön. Att Rysslands ekonomiska, demografiska och militära problem till sist tagit ut sin rätt och marken början rämna under Putin.

Jag påstår inte att det är det mest sannolika. Det är många storspelare som satsar friskt vid det globala roulettbordet just nu. Allt kan lika gärna gå åt andra hållet, med ett anfall på Taiwan, ett förödmjukande av Ukraina, något slags amerikansk annektering av Grönland, de iranska protesterna kvästa, Hamas i en ny tillväxtfas, NATO:s upplösning i full sving och en hotfull uppladdning vid gränserna i Baltikum.

Det är ungefär detta de flesta förutspår.

Men tänk om det inte blir så. Hur ska vi vända oss då?

På sätt och vis kan man säga att president Trumps militära insats mot den venezuelanska regimen både var ett spektakulärt uttryck för hans egenart och ett bevis på att till och med han är ett offer för omständigheter.

Det första kräver ingen förklaring. Det andra kanske gör det.

Amerikanska presidentkandidater lovar ofta väljarna att låta världen sköta sig själv. Trump gjorde det särskilt. Men de senaste dagarna har han inte bara allvarligt kantstött den venezuelanska juntan – och om man slår sönder något har man köpt det, som Thomas L Friedman påpekade häromdagen i New York Times – utan skickat missiler mot islamister i Nigeria och försäkrat Iran att USA kommer att ingripa militärt, om regimen slår ned de inhemska protesterna med våld. 

Vad driver honom? 

En rätt okontroversiell gissning är maktberusning. Om en man med Donald Trumps narcissistiska personlighet får fri tillgång till världens starkaste militära maskin, är det då särskilt sannolikt att han kommer att låta den vara, för ideologins och fridens skull?

Ett annan uppenbart skäl är rikedom. Donald Trump mäter framgång i ekonomiska termer. Han gör ingen hemlighet att han vill åt Venezuelas olja. Han anser att USA har rätt till den, dels för att amerikanska bolag fanns där vid nationaliseringen, dels därför att landet ligger där det ligger: i USA:s sfär. Trumps återuppväckta Monroedoktrin är kanske mer ekonomisk än strategisk.

Därför menar han antagligen allvar, även med Grönland. Om Donald Trump kan gå till historien som den president som utökat USA:s yta och naturrikedomar mer än någon annan sedan Thomas Jefferson vid Louisianaköpet 1803, skulle han kanske till och med kunna leva med att inte få Nobels fredspris.

Men ett tredje skäl till att president Trump tummar på omvärlden är att han inte har något val. Amerikanska presidenter som hoppas på att bokstavligen kunna låta utlänningarna ta hand om sig själva misslyckas alltid. 

Det som skiljer Trump från många tidigare presidenter – republikaner och demokrater – som upptäckt samma sak, är att han inte plågas ett spår av idealism. Det här är hårdkokt utrikespolitik, inte bara mätt i kulor, helikoptrar och missiler. President Trumps realism, om man vill kalla den det, låter inga principer, skrupler eller värderingar att stå i vägen för det han vill åstadkomma. Det finns antagligen ingen regim han inte kan leva med, så länge den fyller det syfte han har. Det finns ingen affär som är omöjlig, därför att anständighet och normer står i vägen. 

Och just detta är antagligen skälet till att vi skulle kunna stå här om ett år och vrida på oss av obehag därför att världen, objektivt sett, blivit lite bättre. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Men ibland är också vägen till paradiset kantad av skamlös maktpolitik.

Men oroa er inte för mycket. Det går säkert åt helvete, som alla säger.

***

Läs även: Venezuelas väg efter Maduros diktatur