Vad hade näbbstövlarna tyckt om Vietnam i dag?

Om allt går som tänkt firar vi nyår nära Ho Chi Minh City. Så vi började titta på Ken Burns mästerliga dokumentärserie om Vietnamkriget häromkvällen. Det var som att öppna ett dammigt album fullt av svartvita minnen från barndomen. När jag var i sjuårsåldern gick knappt en dag utan ett barnprogram som berättade om det vietnamesiska folkets heroiska kamp mot de amerikanska imperialisterna och deras kapitalistlakejer i Saigon (för övrigt en rätt träffande beskrivning förstår jag nu). Högst på svenska barns tittartopp låg vid den tiden annars Ville, Valle och Viktor som pekade på orättvisor i samhället, upplevda eller verkliga. Det fick en kompis högborgerliga föräldrar att tidigarelägga middagen till halv sex, just när programmet sändes. Något år senare kom Vilse i pannkakan där Lillstrumpa och Syster Yster förde en ojämn kamp mot den rike, mäktige och girige Storpotäten. 

Detta hände under tidigt sjuttiotal, TV2 hade just dragit igång och det skämtades om att kanalen startades av en Vietnamdemonstration som hade förirrat sig från USA:s ambassad i Stockholm till tv-huset några hundra meter därifrån. Blanche Sande påminner om anekdoten i sin undersökning av 68-generationens ”långa marsch genom institutionerna” i Fokus denna vecka. Hon konstaterar där att vurmen för det progressiva har stått sig rätt väl i public service genom åren. Det gäller för den delen inte bara SVT och SR utan också i andra delar av statsapparaten och akademin. Vilket förstås inte betyder att det finns en stor konspiration med sikte att ta kontroll över staten och styra den ständigt längre vänsterut, som vissa på högerkanten verkar misstänka. Som alltid i stora organisationer räcker det med en ledning som pekar ut riktningen, en värmande värdegemenskap och därtill en dos grupptänkande för att folk ska förstå vad som gäller och rätta in sig i ledet. Sedan kan oliktänkare avfärdas som bråkstakar eller rättshaverister och om det inte hjälper återstår brunsmetning. 

I Vietnam har ett halvt sekel med kommunistdiktatur inneburit en häpnadsväckande välståndsökning och att landet är lika kapitalistiskt som någonsin USA, om än inte lika demokratiskt. Man kan undra vad näbbstövlarna på Gärdet hade tänkt om den saken.