Vad hände med Magda Gad?

Att rapportera från krig är förmodligen den mest otacksamma formen av journalistik. Inte nog med att folk skjuter på en och försöker undanhålla fakta, det är dessutom bökigt och dåligt betalt. Plus att ett helt uppbåd av tyckare och förståsigpåare sitter hemma i soffan och kritiserar varje kommatecken, trots att de aldrig satt sin fot i landet man råkar befinner sig i.  

Inte för att det finns särskilt många krigskorrar kvar. Media är i kris och har inte råd att skicka sina reportrar, utan verkar mest ägna sig åt att skriva om telegram. Eller så outsourcar de rapporteringen på plats till frilansare eller fixare.

Inte ens skattefinansierade public service förmår att prestera något starkare än ljummen mellanjournalistik, vilket är vanskligt med tanke på de ständigt pågående informationskrigen. 

Med detta som bakgrund kan man undra vad som egentligen hände med Magda Gad och hennes tidningsprojekt.

Hon var ju det lysande undantaget i media som fortsatte imponera med reportage från bortglömda krigshärdar. Hon vann en massa priser, syntes överallt, blev bjuden på kungamiddag och var allmänt beundrad. Sedan hände något.

Hennes flöden i sociala medier handlade mest om Gaza och om civilbefolkningens lidande. Det nyfiket nyanserade gav vika för frustrerad vrede. Vilket var synd för hennes ”vanliga” reportage var saknade. Å andra sidan utvecklas och förändras människor, och vi är nog rätt många som kan sympatisera med lusten att envetet hamra in samma sak i huvudet på folk tills de fattar. Det är inte särskilt smart, men väldigt mänskligt.  

Sedan blev det plötsligt radiotystnad från fröken Gad, vilket naturligtvis startade ett flöde av spekulationer. Mår hon dåligt? Vad har hänt? Varför arbetar hon inte för Expressen längre? Varför har hon blivit så vänster? Vem jobbar hon egentligen för? Sällan har det varit så tydligt att kändisskap är en projektionsyta för andras tankar, åsikter, fördomar och gissningar.  

I somras bröts tystnaden med dunder och brak då hon släppte nyheten om lanseringen av tidningen GAD. Den skulle bli en motpol till ”den undermåliga svenska journalistiken om Gaza”, som Gad generellt anser präglar svenska medier. 

Återigen Gaza, trots att det är en konflikt som verkligen bevakats intensivt, men okej. Problemet är ju som sagt inte överflödet av bra krigsreportage.  

Men det som verkligen fick debatten att gå upp i brygga av upphetsning var när 500 journalister undertecknade Gads upprop om att reportrar skulle släppas in i Gaza, och de som inte tyckte så legitimerade folkmord. Typ. En rad debatter utbröt eftersom ingenting är så intressant för journalister som andra journalister. Medias silverryggar brottades i spalterna över frågan om anställda på public service får ha en åsikt.  

Genast blev debatten så polariserad att allt handlade om man var för eller emot Hamas/Israel/Gaza.

Det blev med andra ord som vanligt när en fråga blir infekterad av politik.

Om man ska vara paranoid, vilket alltid är förståndigt i dessa tider, så splittrar, hetsar och oroar Gazakriget så mycket att det nästan verkar vara planerat. Demonstranterna är i alla fall högljudda i sitt Hamas-flaggviftande. Ändå är det Rysslands anfallskrig mot Ukraina som verkligen påverkar Europas och Sveriges säkerhetsläge. Vilket inte minst den senaste tidens kränkningar av luftrum och drönare över flygplatser visar.  

Men åter till GAD.

När krutröken la sig verkade det som om projektet började falla sönder. Redaktionschefen Alexandra Urisman Otto hoppade av, likaså kulturchefen Edgar Mannheimer. Någon techsnubbe spred antisemitiskt innehåll på nätet och fick sparken. Till kritikernas ohöljda skadeglädje.

Men ryktena om tidningens död visade sig vara kraftigt överdrivna.

I ett försök att ägna mig åt något så exotiskt som research försökte jag komma till tals med Magda Gad, vilket föll platt. Hon svarade, via mejl, att hon inte hade tid eftersom hon försöker ta sig till inbördeskriget i Sudan. (Där nära 25 miljoner människor uppges lida av akut hunger.)

Reportaget ska publiceras i GAD, så än verkar det vara liv i projektet. Och några tankar på att sluta har hon inte.

”Journalistiken är mitt liv och jag är som alltid beredd att dö för den. Tidningar känner inte samma och de skär ner på livsviktig på plats-bevakning och därför behöver den kvalitativa utrikesjournalistiken ett nytt hem”, skriver Magda Gad.

Så sant, minus det där att dö för jobbet. Huruvida GAD är krigsrapporteringens nya hem återstår att se. Vem vet, det kan ju gå bra också.

***

Läs även: Vad blev det av Gad-manin?

Läs även: Är svenska medier partiska i Gazakriget?