Vad ska en stackars GD göra?

I måndags meddelade Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen vid en välbesökt presskonferens att myndigheten vill skärpa amorteringskravet på bolån. Det kan vara årets minst överraskande nyhet. Redan den 22 juni skickade inspektionen nämligen ut en pressrelease med exakt samma innebörd. Den gången rönte beskedet inte lika stor uppmärksamhet. Möjligen beroende på att det var dagen före midsommarafton och att många redaktioner var nedbemannade inför helgen. Troligare är att det större intresset vid reprisen nu i veckan berodde på att bostadsmarknaden är i gungning.

De senaste tre månaderna har bostadspriserna i riket sjunkit med nära 3 procent. I storstäderna är nedgången ännu kraftigare, enligt färsk statistik från Valuegard. Bostadsrätter i Stockholmsområdet är ner 5 procent och villor 4. Erik Olsson, vd för en av landets största mäklarfirmor, säger dessutom att siffrorna underskattar den verkliga prisnedgången som han bedömer till 10 procent.

Och det är just det pågående prisfallet som fick flertalet kommentatorer och experter att såga FI-förslaget. Tajmingen är dålig, hette det. FI har räknat ut att det skärpta kravet inte bör leda till en prisnedgång på mer än 1,5 procent. Men motståndarna pekar på att marknaden i hög grad styrs av psykologi och att också en till synes liten åtgärd kan bli strået som knäcker kamelens rygg.

Fast liknande varningsord hördes våren 2016 när inspektionen införde det första amorteringskravet. Det innebar att nya bolån som överstiger 50 procent av bostadens marknadsvärde ska amorteras med 1 procent årligen. Lån över 70 procent ska amorteras med 2 procent (enligt det senaste förslaget ska hushåll med lån som överstiger 450 procent av inkomsterna amortera ytterligare 1 procentenhet). Förra gången ökade aktiviteten och priserna steg under våren innan kravet trädde i kraft i juni. Sedan var marknaden dämpad under sommaren innan feber-yran och köparna kom tillbaka på hösten då prisuppgången tog ny fart.

Det nya kravet är tänkt att träda i kraft den 1 mars, men först måste regeringen säga ja. Vågar den det ett valår? Vågar den säga nej och få ansvaret för en eventuell lånebubbla som briserar senare? Och vem vet, marknaden kan ju klappa ihop ändå – skärpta amorteringskrav eller ej – och då lär det bli svårt att vinna valet hur som helst.

Troligast är ändå att priserna sjunker lite till – kanske 5–10 procent – men att det inte blir någon krasch denna gång heller. Ekonomin är stark, arbetslösheten låg och behovet av bostäder fortsatt stort på många håll.

Det stora hotet mot bostadsmarknaden är i stället ett normalare ränteläge. Majoriteten av alla bolån, drygt 70 procent, löper med rörlig ränta. För varje procentenhet som räntan stiger ska ett hushåll som har lån på 3 miljoner ut med 2 000 kronor extra varje månad (efter ränteavdrag). Det blir tufft för dem som lever på marginalen, i synnerhet om någon i hemmet mister jobbet.

Så vad ska man säga om amorteringskravet? Hushållens skuldsättning fortsätter att öka och därmed byggs ytterligare spänningar upp i det finansiella systemet. Inspektionen får inte heller mycket hjälp i sitt arbete att skydda systemet. Riksbanken tvår sina händer och inriktar sig helt på inflationsmålet (samtidigt som Stefan Ingves inte missar något tillfälle att påpeka hur bekymrad han är över hushållsskulderna).

Och politikerna vägrar att hjälpa till genom att göra det mest uppenbara; trappa ner ränteavdragen.

Så vad ska en stackars generaldirektör göra? Jag kan inte säga annat än att jag förstår honom.

Text: