Väljer Polen väst eller öst?
Mätningarna inför valet är oerhört jämna och betydelsen av utgången kan knappast överskattas.
Bild: AP
Gdansk ligger bara en timmes flygresa från Stockholm. Ändå har den gamla hansastaden - och hela Polen förresten - alltid varit mentalt terra incognita för mig. Fram till den gångna helgen, vill säga, då jag var på besök för första gången. Visst minns jag tevebilderna på strejkledaren Lech Walesa vid grindarna till Leninvarvet 1980. Och general Jaruzelski som proklamerade undantagstillstånd bakom hotfullt tonade glasögon. Men det där utspelade sig bakom järnridån – en helt annan galax som vi hade mycket vaga uppfattningar om.
I dag har skeppsbyggnaden i stort sett upphört och på det tidigare varvsområdet skjuter flervåningshus upp intill nazisternas gamla ubåtsverkstad – numera en trendig matmarknad med industrimiljön pittoreskt bevarad. Om några år kommer allt att se ut som Hammarby sjöstad. Det går nämligen bra för Polen, bäst i Europa faktiskt. Tillväxten har varit 4 procent per år i snitt sedan landet gick med i EU 2004 och polackerna är på väg att gå om japanerna i välstånd. Statsfinanserna är hyggliga och försvarsmakten är större än såväl Storbritanniens som Tysklands och Frankrikes.
Genom seklerna har Polen våldtagits gång på gång av sina grannar, inklusive Sverige, och det finns inte så många ärofyllda historiska ögonblick för polackerna att högtidlighålla. Det märks vid de sevärdheter Gdansk erbjuder. Ett överdådigt gravmonument för några soldater som försvarade ett polskt ammunitionslager i september 1939. Ett museum över andra världskriget där polackernas ojämna kamp mot tyskarna hyllas liksom motståndsrörelsen, men där angivarna, medlöparna och den glödande polska antisemitismen knappt nämns. Och det påkostade Solidaritetsmuseet, placerat vid den ikoniska varvsgrinden, redogör minutiöst för Polens långa kamp mot kommunisternas förtryck. Det torde vara svårt för den opåläste att lämna utställningen med annat intryck än att det var polackerna som befriade hela Östeuropa från det sovjetiska oket.
Solidaritetsmuseets förste chef var Karol Nawrocki, ytterhögerns kandidat i presidentvalet nu på söndag. Han kommer från Gdansk och blev senare chef för Institutet för Polens historiska minne, ett slags revisionistiskt censurorgan instiftat av hans parti Lag och Rättvisa. Nawrocki har även varit fotbollshuligan, umgåtts flitigt med några av landets värsta gangsters och anklagas för att ha lurat av en gamling på dennas besparingar. Med mera.
Mätningarna inför valet är oerhört jämna och betydelsen av utgången kan knappast överskattas. Om Nawrocki vinner lär Polen vända sig mot öst, Moskva och Vladimir Putin. Om i stället mittkandidaten Rafal Trzaskowski segrar finns chansen att landet tar en position som hörnpelare i ett ekonomiskt och militärt starkt nordeuropeiskt block runt Östersjön.
***
Läs även: Polens val handlar om hela Europa
Gdansk ligger bara en timmes flygresa från Stockholm. Ändå har den gamla hansastaden – och hela Polen förresten – alltid varit mentalt terra incognita för mig. Fram till den gångna helgen, vill säga, då jag var på besök för första gången. Visst minns jag tevebilderna på strejkledaren Lech Walesa vid grindarna till Leninvarvet 1980. Och general Jaruzelski som proklamerade undantagstillstånd bakom hotfullt tonade glasögon. Men det där utspelade sig bakom järnridån – en helt annan galax som vi hade mycket vaga uppfattningar om.
I dag har skeppsbyggnaden i stort sett upphört och på det tidigare varvsområdet skjuter flervåningshus upp intill nazisternas gamla ubåtsverkstad – numera en trendig matmarknad med industrimiljön pittoreskt bevarad. Om några år kommer allt att se ut som Hammarby sjöstad. Det går nämligen bra för Polen, bäst i Europa faktiskt. Tillväxten har varit 4 procent per år i snitt sedan landet gick med i EU 2004 och polackerna är på väg att gå om japanerna i välstånd. Statsfinanserna är hyggliga och försvarsmakten är större än såväl Storbritanniens som Tysklands och Frankrikes.
Genom seklerna har Polen våldtagits gång på gång av sina grannar, inklusive Sverige, och det finns inte så många ärofyllda historiska ögonblick för polackerna att högtidlighålla. Det märks vid de sevärdheter Gdansk erbjuder. Ett överdådigt gravmonument för några soldater som försvarade ett polskt ammunitionslager i september 1939. Ett museum över andra världskriget där polackernas ojämna kamp mot tyskarna hyllas liksom motståndsrörelsen, men där angivarna, medlöparna och den glödande polska antisemitismen knappt nämns. Och det påkostade Solidaritetsmuseet, placerat vid den ikoniska varvsgrinden, redogör minutiöst för Polens långa kamp mot kommunisternas förtryck. Det torde vara svårt för den opåläste att lämna utställningen med annat intryck än att det var polackerna som befriade hela Östeuropa från det sovjetiska oket.
Solidaritetsmuseets förste chef var Karol Nawrocki, ytterhögerns kandidat i presidentvalet nu på söndag. Han kommer från Gdansk och blev senare chef för Institutet för Polens historiska minne, ett slags revisionistiskt censurorgan instiftat av hans parti Lag och Rättvisa. Nawrocki har även varit fotbollshuligan, umgåtts flitigt med några av landets värsta gangsters och anklagas för att ha lurat av en gamling på dennas besparingar. Med mera.
Mätningarna inför valet är oerhört jämna och betydelsen av utgången kan knappast överskattas. Om Nawrocki vinner lär Polen vända sig mot öst, Moskva och Vladimir Putin. Om i stället mittkandidaten Rafal Trzaskowski segrar finns chansen att landet tar en position som hörnpelare i ett ekonomiskt och militärt starkt nordeuropeiskt block runt Östersjön.
***
Läs även: Polens val handlar om hela Europa
