Var vi inte överens om att mångfald var bra?

För en herrans massa år sedan, jag hade nog inte ens hunnit skaffa mig en mejladress, besökte jag R.U. Sirius i hans hus bland kullarna norr om San Francisco. Han hade svärtat hår och blått glas i brillorna och gav inte intryck av att jobba ihjäl sig.

Vid den tiden hade några av Kaliforniens hippies stuckit huvudet i cyberrymden – eller den virtuella verkligheten, som en annan av dem, Jaron Lanier, sa – och blivit space cowboys. R.U. Sirius såg ut genom fönstret och förutspådde att i framtiden skulle varenda individ kunna bli sitt eget medieföretag. Internet skulle göra att människor inte längre träffades. Det uppstod inte några fysiska gemenskaper; i stället skulle den nya nätoffentligheten bli ett kakofoniskt oväsen, eller ett demokratiskt kaos.

R.U. Sirius såg nöjd ut som den gör som vet att han inte behöver sopa upp de sönderslagna glasen efter festen.

Numera tycks alla diskutera medier och påverkan och ha åsikter om journalistik, inte bara de självupptagna mediemänniskorna. Aggressiviteten är ofta påtaglig, som om någonting nyligen avslöjats trots att det aldrig varit fördolt. Naturligtvis har medierna, och nyhetsförmedlingen, alltid varit subjektiva; hur skulle de kunna vara något annat med så många engagerade människor inblandade?

Göran Rosenberg skrev en gång, i boken Tankar om journalistik (2000), att verksamhetens uppdrag vilade på bräcklig grund. Vilka hade gett just dessa personer just detta uppdrag? Bättre än att påstå sig agera i allmänhetens tjänst vore, menade Rosenberg, att erkänna att man skriver för att man själv vill. Med eget ansvar behöver man stå för det man gör.

Det pinsamma Magda Gad-uppropet i somras, som Göran Rosenberg undertecknade, var ett sätt att kollektivisera subjektiviteten och mana fram en självrättfärdig självbild. Det visade också hur aktivismen levde inuti medier som envist förnekade dess existens.

Själva vitsen med partiskhet i mediala sammanhang verkar vara att den är fel när andra ägnar sig åt den och rätt när man själv utövar den. Det professionaliserade journalistidealet, som efterträdde den gamla partipressen och lärdes ut på journalisthögskolorna, håller på att falla sönder i det kaos som R.U. Sirius en gång siade om. Många av de nya medierösterna är säkert dilettanter eller propagandister, men självreflektionen hos sådana som Sveriges Television och Dagens Nyheter imponerar knappast.

Varför vara så ilsket misstänksam om det är brister i den gängse verksamheten som lett till behovet av andra perspektiv? Var vi inte överens om att gilla olika och att mångfald var bra?

Snart är ändå alla på Youtube eller Substack och då står de gamla medierna där och hänger med sina statliga subventioner och sina TT-nyheter. Själv har jag svårt för de bildsatta poddarna; vem mer än de allra mest arbetslösa och brutalt kantstötta orkar glo i timmar på folk med hörlurar? På sätt och vis innebar det gångna året en comeback för skval-teve, den där som stått på som muzak när livet gått på tomgång.

Ett tag trodde man att televisionen var förbisprungen, passé. Det var bara gamlingar som tittade på dumburken. Min farmor sa att hon satt kvar i soffan med tekoppen enbart för att se hur långt fräckheten kunde sträcka sig.

Numera är allting teve, allt sker på skärmen.

Inte sedan Hylands hörna har en tevestudio varit så central i samhällsdebatten som Trumps Ovala rum, dit gäster från hela världen bjudits in för att, beroende på programledarens dagsform, smickras eller förödmjukas. I SVT tar man efter TV4 och låter nyhetsfolket sitta och trevlighetsprata hela dagarna medan landets kulturjournalister hänger framför strömmade serier och datorspel.

I amerikansk mediedebatt har det länge hävdats att det är flödet som är det viktiga, inte vad som sköljs upp på stranden. Den sköna nya medievärlden har globaliserat både intifadan och trashkulturen, och den har upplöst gränsen mellan dikt och verklighet, mellan skvaller och journalistik.

Jaron Lanier, han med den virtuella verkligheten, har därför skrivit en bok om hur han sagt upp alla sina sociala mediekonton, en uppoffring som i dessa tider kan framstå som närmast heroisk.

Det har uttalats förut, men det kan mycket väl vara den traditionella journalistikens sista suck vi nu hör dränkas i den framträngande subjektivitetens kör. Var och en sitt eget medieföretag. Och mediet är budskapet, en gammal sanning så god som någon.