Varför upprörs inte fransmännen över vår skandal?
På landsbygden utanför Bordeaux väntar vi på att fransmännen ska få upp ögonen för Den stora svenska skandalen. Hittills förgäves.
Bild: Canva
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var förstås en aning spänt att besöka den lokala gourmand–marknaden i lilla Soumensac, en dryg timme från Bordeaux, i söndags. Hade vi haft möjlighet kunde vi låtsas vara danskar eller norrmän, men nu bilade vi ned hit, så alla kunde se vår sanna nationalitet.
Vi närmade oss försiktigt stånden med sniglar, ostar och helstekt gåslever, med några inövade fraser till vårt försvar.
”Forssell” faller sig rätt naturligt på franska, men betyder verkligen club actif samma sak på franska som på svenska?
Till en början förutsatte vi helt enkelt att fransmännen var artiga, men efter en timme på plats hade fortfarande ingen nämnt den stora svenska skandalen. Ingen hade vägrat att servera oss. Det gjordes inte ens några vassa antydningar om den händelse som, enligt samstämmiga rapporter från Sverige, just nu skakar våra landsmän djupt.
Kunde verkligen saken ha gått fransmännen helt förbi?
Det verkade faktiskt så, hur osannolikt det än är. Ingen tycktes det minsta upprörd över responsabilité parentale bland svenska ministrar.
Det utbröt en diskussion i vår lilla grupp om vad detta kunde bero på. Är fransmännen förhärdade cyniker? Har de ingen respekt för vad pressen förklarar för dem att de bör uppröras över? Båda förklaringarna – hur chockerande de än är – verkade fullt möjliga, men så föreslog en av oss en helt annan, riktigt långsökt förklaring:
Tänk om den här saken kanske inte motiverar så starka formuleringar, än mindre svallande känslor?
Ja, jag skrev ju att det var långsökt. Men vi hade tagit ett par glas lokal rosé och lättnaden över att inte behöva be om ursäkt för att vara svenskar gjorde oss en aning äventyrliga.
Är det inte, kastade någon fram, något märkligt med den här ilskan och skadeglädjen? Menar de argsinta att det är något fel, rent av något oanständigt, med att hävda att föräldrar ska ta ansvar för sina barn?
Nje, sade någon annan, det är väl dubbelmoralen som retar? Att säga att folk måste ta sitt föräldraansvar men inte göra det själv?
Men, sade en tredje, misslyckas kan väl alla föräldrar göra? Det är väl inte detsamma som att ha dubbelmoral?
Det där ledde till en lång diskussion om protestantisk och katolsk moralsyn, som jag inte ska trötta er med. Men huvudpoängen var i alla fall att katoliker inte tolkar misslyckanden att leva upp till höga principer som att det är något fel på principerna.
Det är bara vad man kan vänta sig eftersom människor inte är fullkomliga. Protestanter, däremot, tenderar att hitta fel på principerna, eller åtminstone dubbelmoral hos utövarna, om idealen inte blir verklighet.
Vid det här laget behövde vi en flaska rosé till och under ett ögonblick lägrade sig tystnaden kring bordet. En av oss blickade uppskattande ut över utsikten, där vinodlingarna legat sida vid sida sedan romarna dikade ut marken.
Tänk om, sade denna person, kanske inspirerad av kulturlandskapet, att det helt enkelt är så att valrörelsen dragit i gång.
Det blev åter tyst. Tankarna skenade.
Menar du, sade till sist en klentrogen, att det här egentligen handlar om politiskt kampanjande? Att det handlar om att till varje pris sänka Tidösamarbetet?
Men det skulle ju betyda, sade en annan, att en hel mängd politiska kommentatorer nu blåser upp frågan, utan att den egentligen har den digniteten. Att de använder en tonåring som politisk klubba?
Så kan det ju inte vara, sade en tredje, för politiska kommentatorer är ju oberoende. De skulle ju inte gå i politiskt ledband.
Nej, precis, sade jag. Och tänk på att Dagens Nyheters ledarsida är väldigt upprörd över det här. Varför skulle de driva Socialdemokraternas kampanjer? Det faller på sin egen orimlighet.
Med det enades vi om att vi nog hade haft rätt från början. Det är något fel på fransmännen.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var förstås en aning spänt att besöka den lokala gourmand–marknaden i lilla Soumensac, en dryg timme från Bordeaux, i söndags. Hade vi haft möjlighet kunde vi låtsas vara danskar eller norrmän, men nu bilade vi ned hit, så alla kunde se vår sanna nationalitet.
Vi närmade oss försiktigt stånden med sniglar, ostar och helstekt gåslever, med några inövade fraser till vårt försvar.
”Forssell” faller sig rätt naturligt på franska, men betyder verkligen club actif samma sak på franska som på svenska?
Till en början förutsatte vi helt enkelt att fransmännen var artiga, men efter en timme på plats hade fortfarande ingen nämnt den stora svenska skandalen. Ingen hade vägrat att servera oss. Det gjordes inte ens några vassa antydningar om den händelse som, enligt samstämmiga rapporter från Sverige, just nu skakar våra landsmän djupt.
Kunde verkligen saken ha gått fransmännen helt förbi?
Det verkade faktiskt så, hur osannolikt det än är. Ingen tycktes det minsta upprörd över responsabilité parentale bland svenska ministrar.
Det utbröt en diskussion i vår lilla grupp om vad detta kunde bero på. Är fransmännen förhärdade cyniker? Har de ingen respekt för vad pressen förklarar för dem att de bör uppröras över? Båda förklaringarna – hur chockerande de än är – verkade fullt möjliga, men så föreslog en av oss en helt annan, riktigt långsökt förklaring:
Tänk om den här saken kanske inte motiverar så starka formuleringar, än mindre svallande känslor?
Ja, jag skrev ju att det var långsökt. Men vi hade tagit ett par glas lokal rosé och lättnaden över att inte behöva be om ursäkt för att vara svenskar gjorde oss en aning äventyrliga.
Är det inte, kastade någon fram, något märkligt med den här ilskan och skadeglädjen? Menar de argsinta att det är något fel, rent av något oanständigt, med att hävda att föräldrar ska ta ansvar för sina barn?
Nje, sade någon annan, det är väl dubbelmoralen som retar? Att säga att folk måste ta sitt föräldraansvar men inte göra det själv?
Men, sade en tredje, misslyckas kan väl alla föräldrar göra? Det är väl inte detsamma som att ha dubbelmoral?
Det där ledde till en lång diskussion om protestantisk och katolsk moralsyn, som jag inte ska trötta er med. Men huvudpoängen var i alla fall att katoliker inte tolkar misslyckanden att leva upp till höga principer som att det är något fel på principerna.
Det är bara vad man kan vänta sig eftersom människor inte är fullkomliga. Protestanter, däremot, tenderar att hitta fel på principerna, eller åtminstone dubbelmoral hos utövarna, om idealen inte blir verklighet.
Vid det här laget behövde vi en flaska rosé till och under ett ögonblick lägrade sig tystnaden kring bordet. En av oss blickade uppskattande ut över utsikten, där vinodlingarna legat sida vid sida sedan romarna dikade ut marken.
Tänk om, sade denna person, kanske inspirerad av kulturlandskapet, att det helt enkelt är så att valrörelsen dragit i gång.
Det blev åter tyst. Tankarna skenade.
Menar du, sade till sist en klentrogen, att det här egentligen handlar om politiskt kampanjande? Att det handlar om att till varje pris sänka Tidösamarbetet?
Men det skulle ju betyda, sade en annan, att en hel mängd politiska kommentatorer nu blåser upp frågan, utan att den egentligen har den digniteten. Att de använder en tonåring som politisk klubba?
Så kan det ju inte vara, sade en tredje, för politiska kommentatorer är ju oberoende. De skulle ju inte gå i politiskt ledband.
Nej, precis, sade jag. Och tänk på att Dagens Nyheters ledarsida är väldigt upprörd över det här. Varför skulle de driva Socialdemokraternas kampanjer? Det faller på sin egen orimlighet.
Med det enades vi om att vi nog hade haft rätt från början. Det är något fel på fransmännen.
***
