Västvärlden dör av suicidal empati

När du flyger påminns du redan vid säkerhetsgenomgången – innan flygplanet rullar ut på startbanan och flygvärdinnan står i mittgången och gestikulerar – att skulle en nödsituation uppstå så måste du ta på din egen syremask innan du hjälper andra.

Det är rörande att den informationen nämns vid varje flygning och är tryckt på instruktionsbladet i alla stolsfickor. Annars riskerar vi att göra fel. Människan är trots allt ett sympatiskt djur, fullt av omsorg och med en naturlig reflex att hjälpa andra innan hon hjälper sig själv. Vår första impuls är att hjälpa våra närmaste, särskilt barn och andra som vi uppfattar som hjälplösa, innan vi ser till de egna behoven.

Men en sådan osjälvisk inställning gör att vi ibland utsätter både oss själva och andra för livsfara. Om jag svimmar av syrebrist när jag är i färd att placera masken på barnet, så dör vi båda.

Den 9 september twittrade den kanadensiske professorn Gad Saad att västvärlden håller på att dö till följd av suicidal empati. Det var efter mordet på Iryna Zarutska, den 23-åriga ukrainska flyktingkvinnan som en vecka tidigare helt oprovocerat hade knivmördats av en man på spårvagnen i North Carolina, USA. Övervakningskameror fångade hela händelseförloppet, men efteråt fick mordet nästan ingen medial uppmärksamhet.

Saad drog en parallell mellan Zatruskas mord och mordet på George Floyd i maj 2020. När den mörkhyade kriminelle George Floyd dödades av en ljushyad polis kokade media över av raseri. Organisationen Black Lives Matter (BLM) föddes och spred sig som en löpeld över västvärlden. Nyheten om den vita Zatruska som höggs ihjäl av en svart man nådde först knappt lokalpressen.

Och jag vrider mig när jag påpekar vilken hudfärg människor har, för det ska inte vara relevant. Vi borde vara förbi det där, men BLM handlade aldrig om svartas liv, utan att enligt postkolonial modell ympa in skam i vita människor. Peka ut offer och förövare, men bara om de passade in i narrativet.

Att bry sig om livets okränkthet endast när en ljushyad person dödar en mörkhyad, men ignorera när en svart dödar en annan svart – eller vit – är ingenting annat än modern rasism. Som om bara vita kan vara rasister. 

Det är alltså inte av omsorg om svarta som BLM spreds över världen. Saad kallar det suicidal empati, när man känner så mycket omsorg om dem man utser till offer att man inte ens reflekterar över att man i sin iver att hjälpa, låter sig dras ner i destruktivitetens avgrund. Hur blev samhället bättre efter BLM? Inga grupper kom närmare varandra, och polishatet växte.

En djärv tanke: tänk om mordet på Irina Zarutska inte rörde sig om svart och vitt. Kanske var det bara ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt sjuk man och hon råkade vara den hans ögon föll på. 

En annan djärv tanke: tänk om George Floyds död inte heller handlade om hudfärg, utan snarare om en stressande arbetssituation där hudfärg – både hos den som dödade och den som dog, egentligen var egal.

Människan har svårt att acceptera våldsam död. Vi söker desperat efter mönster och förklaringsmodeller. Idén att somliga egenskaper följer med hudfärg, är seglivad.

En sanning tycks skönjbar: oavsett hudfärg, social grupptillhörighet, kön eller ålder är människan en varelse som lätt drabbas av panik och springer i den skenande hjordens riktning. Så uppstår rörelser som BLM eller MeToo, folkrörelser där alla måste positionera sig och signalera godhet. 

Man njuter av att ta ställning, stå på ”rätt sida om historien” trots att man i ärlighetens namn knappt känner till grundläggande fakta. Att ta ställning och hitta en gemenskap och identitet väcker en varm och mysig känsla inom en. Blandar man dessutom upp denna mysiga känsla med lite klädsam skam, blir värmen inombords nästan övermäktig.

Att stå där med de förtryckta som ens förfäder – i alla fall i fantasin – har förtryckt, ger en illusion om att betala av sin arvsynd och skuldfri ställa världen till rätta. Empatin svämmar över alla bräddar, som god kristen vänder man andra kinden till.

Vi ser den gränslösa destruktiva empatin på svenska gator. Demonstrationsrätten går över i hot och våld när politiker attackeras, och en alltför empatisk flyktingpolitik välkomnar människor in i ett system där de svårligen kan bli självständiga och ansvarstagande medborgare. Tilliten till samhället naggas i kanten, omsorgen missriktas, resultatet blir att man gör illa alla inblandade.

Men den varma fluffiga godhetskänslan trumfar allt.

***

Läs även: Ingen språkkurs hjälper mot ondska

Läs även: Charlie Kirk fick sista ordet