Vem ska bli Sveriges Corbyn?
Den antisemitiska vänstern utlovar ett nytt parti. Men frågan är förstås vem som ska leda det till framgång.
Bild: Oscar Olsson / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag brukar ha lätt att motstå partier, men så läste jag vad Lorena Delgado Varas sa om Vänsterpartiet i söndags:
”Organisatoriskt har det blivit en stalinistisk organisation men politiskt är det socialdemokratiskt.”
Det här var förstås strax efter att hon och hennes torped Daniel Riazat lämnat sitt gamla parti, i stället för att vänta på att bli uteslutna. Kanske uppfattades kritiken som svidande i vissa kretsar. Jag kan mycket väl tänka mig att Delgado Varas och Riazat snarare vill ha en socialdemokratisk organisation med stalinistisk politik. Men hur det än är med det tror jag att många, liksom jag, reagerade precis tvärtom.
Visst låter det ganska attraktivt med ett parti som står för något slags allmän mellanmjölkspragmatism, och som gör processen kort med skräniga extremister? Skulle jag rösta kunde jag tänka mig att rösta på något sådant.
Men låt oss i stället ägna några rader åt de som kan tänka sig att rösta på det ”alternativ” som Delgado Varas och Riazat lovade att starta på sin ”blixtinkallade pressträff”. Ett alternativ ”med en analys som är antirastisk, feministisk, antikapitalistisk och antiimperialistisk. Ett alternativ som organiserar sig där livet levs, på gatan, på jobben i orten”.
Precis vad vi behöver, eller hur? Varför ge Partiet Nyans monopol på den nischen?
Söndagens presskonferens inleddes med en ”tyst minut för era mördade kollegor” i Gaza. Det var ett smart sätt att be om lite draghjälp av alla uppropssignerande journalister. Men jag tror ändå att det krävs ett känt ansikte – Delgado Varas och Riazat får ursäkta – för att mobilisera den del av vänstern som känner sig förtryckt om den inte fritt får odla sin antisemitism. I Storbritannien har ju motsvarande, ännu namnlösa Gazaparti, Jeremy Corbyn. Han kan bevisligen fortfarande få dårvänstern att marschera mot avgrunden med sång och glädje. Enligt The Mail i söndags har redan fler än 700 000 anmält sig till Corbyns rörelse. Det är nästan två gånger så många som antalet medlemmar i Labourpartiet. Elva ministrar, däribland premiärminister Keir Starmer, ska sitta lösa om Corbyn släpper lös sina kandidater.
Vårt valsystem är inte lika spännande, men med rätt partiledare borde det inte vara omöjligt att ställa till med tillräckliga problem för Nooshi Dadgostar och hennes sossestalinister, för att göra dem skakis.
Ett namn som naturligt anmäler sig, mycket därför att han själv naturligt anmäler sig, är den pensionerade tågmästaren Lars Ohly. Han har under de senaste tio åren inte försuttit en chans att berätta för sina efterträdare när de gör fel. Men hur många minns Ohly? Och hur många som minns honom minns att han var indragen i #metoo-sörjan, när den begav sig? Det kanske inte gör så mycket för hans antirasistiska, antikapitalistiska och antiimperialistiska renommé, men det kan bli problem med feminismen.
Johannes Anyuru skulle kunna vara den perfekta kandidaten, med tanke på att han konverterat till islam och anser att det inte finns någon antisemitism, alternativt att den finns men att den inte är något att bry sig om – det är en aning oklart vilket som gäller. Men även om Anyuru vunnit Augustpriset, Svenskans och Aftonbladets litteraturpriser, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Gustaf Fröding-stipendiet och i stort sett alla andra utmärkelser som kulturvärlden ger de sina, undrar jag om han verkligen är tillräckligt känd. Hur många har läst honom ”där livet levs, på gatan, på jobben i orten”?
Man drar sig för att besvära folk som passerat åttioårsstrecket, men det är svårt att se någon annan fungerande lösning:
Jan Guillou – som just gladde sig i en kolumn över att hans avsky för Israel numera representerar en överväldigande åsiktsmajoritet – måste kliva fram och ta sitt ansvar. Sverige behöver sin Corbyn.
***
Läs även: Vänsterns judeproblem och valet 2026
Läs även: Hör ni inte judehatet i luften?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag brukar ha lätt att motstå partier, men så läste jag vad Lorena Delgado Varas sa om Vänsterpartiet i söndags:
”Organisatoriskt har det blivit en stalinistisk organisation men politiskt är det socialdemokratiskt.”
Det här var förstås strax efter att hon och hennes torped Daniel Riazat lämnat sitt gamla parti, i stället för att vänta på att bli uteslutna. Kanske uppfattades kritiken som svidande i vissa kretsar. Jag kan mycket väl tänka mig att Delgado Varas och Riazat snarare vill ha en socialdemokratisk organisation med stalinistisk politik. Men hur det än är med det tror jag att många, liksom jag, reagerade precis tvärtom.
Visst låter det ganska attraktivt med ett parti som står för något slags allmän mellanmjölkspragmatism, och som gör processen kort med skräniga extremister? Skulle jag rösta kunde jag tänka mig att rösta på något sådant.
Men låt oss i stället ägna några rader åt de som kan tänka sig att rösta på det ”alternativ” som Delgado Varas och Riazat lovade att starta på sin ”blixtinkallade pressträff”. Ett alternativ ”med en analys som är antirastisk, feministisk, antikapitalistisk och antiimperialistisk. Ett alternativ som organiserar sig där livet levs, på gatan, på jobben i orten”.
Precis vad vi behöver, eller hur? Varför ge Partiet Nyans monopol på den nischen?
Söndagens presskonferens inleddes med en ”tyst minut för era mördade kollegor” i Gaza. Det var ett smart sätt att be om lite draghjälp av alla uppropssignerande journalister. Men jag tror ändå att det krävs ett känt ansikte – Delgado Varas och Riazat får ursäkta – för att mobilisera den del av vänstern som känner sig förtryckt om den inte fritt får odla sin antisemitism. I Storbritannien har ju motsvarande, ännu namnlösa Gazaparti, Jeremy Corbyn. Han kan bevisligen fortfarande få dårvänstern att marschera mot avgrunden med sång och glädje. Enligt The Mail i söndags har redan fler än 700 000 anmält sig till Corbyns rörelse. Det är nästan två gånger så många som antalet medlemmar i Labourpartiet. Elva ministrar, däribland premiärminister Keir Starmer, ska sitta lösa om Corbyn släpper lös sina kandidater.
Vårt valsystem är inte lika spännande, men med rätt partiledare borde det inte vara omöjligt att ställa till med tillräckliga problem för Nooshi Dadgostar och hennes sossestalinister, för att göra dem skakis.
Ett namn som naturligt anmäler sig, mycket därför att han själv naturligt anmäler sig, är den pensionerade tågmästaren Lars Ohly. Han har under de senaste tio åren inte försuttit en chans att berätta för sina efterträdare när de gör fel. Men hur många minns Ohly? Och hur många som minns honom minns att han var indragen i #metoo-sörjan, när den begav sig? Det kanske inte gör så mycket för hans antirasistiska, antikapitalistiska och antiimperialistiska renommé, men det kan bli problem med feminismen.
Johannes Anyuru skulle kunna vara den perfekta kandidaten, med tanke på att han konverterat till islam och anser att det inte finns någon antisemitism, alternativt att den finns men att den inte är något att bry sig om – det är en aning oklart vilket som gäller. Men även om Anyuru vunnit Augustpriset, Svenskans och Aftonbladets litteraturpriser, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Gustaf Fröding-stipendiet och i stort sett alla andra utmärkelser som kulturvärlden ger de sina, undrar jag om han verkligen är tillräckligt känd. Hur många har läst honom ”där livet levs, på gatan, på jobben i orten”?
Man drar sig för att besvära folk som passerat åttioårsstrecket, men det är svårt att se någon annan fungerande lösning:
Jan Guillou – som just gladde sig i en kolumn över att hans avsky för Israel numera representerar en överväldigande åsiktsmajoritet – måste kliva fram och ta sitt ansvar. Sverige behöver sin Corbyn.
***
Läs även: Vänsterns judeproblem och valet 2026
Läs även: Hör ni inte judehatet i luften?
