Vem ska lösa läskrisen om inte Strindberg?
Här krävs rejälare doningar, något riktigt rafflande, gärna halvt förbjudet för att få grabbarna att läsa böcker.
Bild: Wikicommons
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tjejer är inga riktiga grabbar. Iakttagelsen omfattar inte alla, det ska sägas, men som vän av oförblommerade fördomar låter jag orden stå. Nästan alla meningar är ändå förutfattade. Det ska vi nog vara tacksamma för. Ett samhälle där alla gick omkring och var djupt originella självtänkare vore en administrativ totalkatastrof. En vacker tanke är det, värd att eftersträva, inte mer.
När jag nyligen ärvde en prenumeration på Svensk Damtidning råkade jag i grubbel och mindes de hårt prövade kvinnor som vid mina författaraftnar brukar be om en dedikation till maken –"som annars bara läser Biltemakatalogen". Det är naturligtvis nedslående att just mina böcker förmodas matcha suget efter fälgkors och trallolja, men det är en struntsak i sammanhanget. Poängen är att grabbar endast i undantagsfall är riktiga tjejer.
För inte längesen löd en allmänt utbredd fördom att det var tvärtom, att allt det där bara var sociala konstruktioner som lät sig styras dithän att snart noll skillnader mellan kvinnligt och manligt återstod. Alla var vi blott människor. En fin tanke det också, men eftersom pendeln enligt fysikens lagar svänger från den ena ytterligheten till den andra, kan det vara värt att lyfta frågan, som det heter. Trots allt råder stor enighet om att Sverige i detta nu genomlider en läskris.
Särskilt grabbarna läser endast sällan böcker. Är det genetiskt? Eller beror det på en grundare konstruktion som går att åtgärda genom social ingenjörskonst? Både och, antagligen. Kulturminister Liljestrand kan kanske få halvsnurr på verksamheten genom att lansera en litteraturkanon med erotiska drömsyner av Gustaf Fröding eller något motsvarande; ändå är jag ganska säker på att kulturbyråkraterna missar målet också denna gång.
Tidigare har man försökt stävja analfabetismen med hjälp av böcker om revanschlystna pojkar på ondskefulla internatskolor, eller för den delen om någon svinrik drygpåse som lyckas undvika vuxenblivandet genom att sparka boll i PSG. Själv har jag pläderat för fackboken Droger i Tredje riket, med Carl-Henning Wijkmarks drängstugetillvända roman Jägarna på Karinhall som alternativ, men magistrarna på Skolverket har hittills lämnat bönen ohörd. Nu har jag bara ett kort kvar i ärmen.
Strindberg, vem annars.
Vi vill inte veta vilket av hans jönsiga folklustspel i skärgårdsmiljö som kommer att kanoniseras. Det lär i alla händelser inte bli något verk som kan möta pojkarna på deras hemmaplan. Givet krisens djup duger inte ens Giftas eller En dåres försvarstal som bildningsväg. Här krävs rejälare doningar, något riktigt rafflande, gärna halvt förbjudet, och ingenting ligger därvidlag mer i tiden än Kvinnosaken enligt Evolutionsteorin, tryckt i en dansk tidskrift 1888.
"Två mineral kunna likna varandra, men lyda olika kristalliseringslagar, och könen likna varandra mycket litet och lyda som bekant helt olika lagar. Men när kvinnan ej kan se att så är, visar detta, att hennes hjärna arbetar som en grov gökklocka, under det den högt utvecklade mannens kan arbeta som en kronometer."
Med reservation för att yngre läsare aldrig har hört ett gökur tror jag att uppsatsen kan tjäna som ingång till fördjupad läsning. Stycket finns i den kommenterade nationalupplagan, där även Kvinnans underlägsenhet under mannen (1890) framstår som en riktig rökare. Perfekt för den kategori gravt misogyna ynglingar som alltid avfärdar sociala försök med dysfemismen "saft och bullar". Daltande bara, meningslöst.
Vi andra, vi som bara vill rasta våra fördomar, kan glädja oss åt en kärnfrisk och minst lika aktuell kritik av USA. Strindberg var verkligen först på den bollen.
"I våra dagars Amerika har kvinnolikställigheten gått längst väsentligen på följande grunder. I Amerika har genom naturligt urval samlat sig alla Europas lägre typer, och med dessa kunde kvinnorna snart komma överens och assimileras. Även den demokratiska andan, som förföljer varje utbrott av originalitet eller försök till artens utveckling, gjorde sitt till att hålla mannen tillbaka. Därför se vi i Amerika idel små, idel religiösa."
Och så en fotnot på det. "Två uppfinnare räknar Amerika: John Ericsson som är svensk och Edison, som icke uppfunnit telefonen."
Grejen med Strindberg är att även tillfälliga läsare brukar fastna likt rudor i hans garn. Rätt vad det är sitter man där som alldeles uppslukad med Ensam, en av hans vackraste romaner, tryckt 1903. Aktuell den också är jag rädd, inte bara för pojkar och unga män.
***
Läs även: Pissigt väder säljer
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tjejer är inga riktiga grabbar. Iakttagelsen omfattar inte alla, det ska sägas, men som vän av oförblommerade fördomar låter jag orden stå. Nästan alla meningar är ändå förutfattade. Det ska vi nog vara tacksamma för. Ett samhälle där alla gick omkring och var djupt originella självtänkare vore en administrativ totalkatastrof. En vacker tanke är det, värd att eftersträva, inte mer.
När jag nyligen ärvde en prenumeration på Svensk Damtidning råkade jag i grubbel och mindes de hårt prövade kvinnor som vid mina författaraftnar brukar be om en dedikation till maken –”som annars bara läser Biltemakatalogen”. Det är naturligtvis nedslående att just mina böcker förmodas matcha suget efter fälgkors och trallolja, men det är en struntsak i sammanhanget. Poängen är att grabbar endast i undantagsfall är riktiga tjejer.
För inte längesen löd en allmänt utbredd fördom att det var tvärtom, att allt det där bara var sociala konstruktioner som lät sig styras dithän att snart noll skillnader mellan kvinnligt och manligt återstod. Alla var vi blott människor. En fin tanke det också, men eftersom pendeln enligt fysikens lagar svänger från den ena ytterligheten till den andra, kan det vara värt att lyfta frågan, som det heter. Trots allt råder stor enighet om att Sverige i detta nu genomlider en läskris.
Särskilt grabbarna läser endast sällan böcker. Är det genetiskt? Eller beror det på en grundare konstruktion som går att åtgärda genom social ingenjörskonst? Både och, antagligen. Kulturminister Liljestrand kan kanske få halvsnurr på verksamheten genom att lansera en litteraturkanon med erotiska drömsyner av Gustaf Fröding eller något motsvarande; ändå är jag ganska säker på att kulturbyråkraterna missar målet också denna gång.
Tidigare har man försökt stävja analfabetismen med hjälp av böcker om revanschlystna pojkar på ondskefulla internatskolor, eller för den delen om någon svinrik drygpåse som lyckas undvika vuxenblivandet genom att sparka boll i PSG. Själv har jag pläderat för fackboken Droger i Tredje riket, med Carl-Henning Wijkmarks drängstugetillvända roman Jägarna på Karinhall som alternativ, men magistrarna på Skolverket har hittills lämnat bönen ohörd. Nu har jag bara ett kort kvar i ärmen.
Strindberg, vem annars.
Vi vill inte veta vilket av hans jönsiga folklustspel i skärgårdsmiljö som kommer att kanoniseras. Det lär i alla händelser inte bli något verk som kan möta pojkarna på deras hemmaplan. Givet krisens djup duger inte ens Giftas eller En dåres försvarstal som bildningsväg. Här krävs rejälare doningar, något riktigt rafflande, gärna halvt förbjudet, och ingenting ligger därvidlag mer i tiden än Kvinnosaken enligt Evolutionsteorin, tryckt i en dansk tidskrift 1888.
”Två mineral kunna likna varandra, men lyda olika kristalliseringslagar, och könen likna varandra mycket litet och lyda som bekant helt olika lagar. Men när kvinnan ej kan se att så är, visar detta, att hennes hjärna arbetar som en grov gökklocka, under det den högt utvecklade mannens kan arbeta som en kronometer.”
Med reservation för att yngre läsare aldrig har hört ett gökur tror jag att uppsatsen kan tjäna som ingång till fördjupad läsning. Stycket finns i den kommenterade nationalupplagan, där även Kvinnans underlägsenhet under mannen (1890) framstår som en riktig rökare. Perfekt för den kategori gravt misogyna ynglingar som alltid avfärdar sociala försök med dysfemismen ”saft och bullar”. Daltande bara, meningslöst.
Vi andra, vi som bara vill rasta våra fördomar, kan glädja oss åt en kärnfrisk och minst lika aktuell kritik av USA. Strindberg var verkligen först på den bollen.
”I våra dagars Amerika har kvinnolikställigheten gått längst väsentligen på följande grunder. I Amerika har genom naturligt urval samlat sig alla Europas lägre typer, och med dessa kunde kvinnorna snart komma överens och assimileras. Även den demokratiska andan, som förföljer varje utbrott av originalitet eller försök till artens utveckling, gjorde sitt till att hålla mannen tillbaka. Därför se vi i Amerika idel små, idel religiösa.”
Och så en fotnot på det. ”Två uppfinnare räknar Amerika: John Ericsson som är svensk och Edison, som icke uppfunnit telefonen.”
Grejen med Strindberg är att även tillfälliga läsare brukar fastna likt rudor i hans garn. Rätt vad det är sitter man där som alldeles uppslukad med Ensam, en av hans vackraste romaner, tryckt 1903. Aktuell den också är jag rädd, inte bara för pojkar och unga män.
***
Läs även: Pissigt väder säljer
