Verkligheten är så förvrängd i sig själv att den förlorat all mening
Minnesorden över Brigitte Bardot har en märklig kvalitet, Det vore direkt fåraktigt att lägga saker på minnet och har jag någon gång under de gångna tolv månaderna ägnat mig åt den nya, manliga dödssynden: performativt läsande?
Bild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Jag hade tänkt att få en del arbete gjort under början av året, men nu ser jag att en miljon nya ”Epsteinfiler” kommer att offentliggöras inom kort. Hur ska någon av oss hinna producera något av värde, när vi förväntas lusläsa miljontals papper och analysera hundratusentals fotografier kopplade till världens mest intressanta sexbrottsling? Kan man ansöka om dispens?
En bekant till mig påstod nyligen att det rent formellt inte var obligatoriskt att läsa samtliga dokument som rör Epstein, men vågar jag lita på det? Det cirkulerar så många rykten om vad amerikanerna kräver och inte kräver av oss i dessa dagar, att det är omöjligt att skilja vanföreställningar från fakta. Vi kanske kan spela morska när vi kan komma undan med det, men när det kommer till kritan tvivlar jag på att någon europé vid sina sinnens fulla bruk är beredd att svartlistas av USA. När man minst anar det kommer man att upptäcka att samtliga bankkonton är låsta, eller tvingas kasta årorna och hoppa i sjön, när amerikanska drönare angriper ekan.
Vi är antagligen rätt många som vid det här laget misstänker att Epsteinfallet och hela floden av dokument bara är ett listigt sätt för Trumpadministrationen att sinka europeisk produktivitet, nu när amerikanerna till sist förstått att vi är deras huvudfiender. Men vad hjälper det? Att spela Maduro är kanske hjältemodigt, men också dumdristigt. Det enda europeiska motdrag jag kan tänka mig är att möta den amerikanska skandalfloden med en europeisk motsvarighet. I det avseendet måste jag säga att jag saknar det verkligt professionella handlaget och den europeiska samordningen.
Andrew, kungligheten tidigare känd som prins, har varit till viss nytta, men hans brorson Harry med fru verkar ha passerat zenit för ett tag sedan och dessutom deserterat till Amerika. Varför, undrar jag därför, har inte mer gjorts av de norska och spanska hovskandaler som rätt marknadsförda borde kunna sänka den amerikanska tillväxten med åtminstone tre eller fyra tiondelar?
Integritet och värdighet i all ära, men Epsteinskandalen innebär ett existentiellt hot för den europeiska ekonomin. Det är hög tid för de europeiska monarkierna att stå för en motoffensiv och leverera det mervärde vi betalat för.
Lördag
Imorgon fyller jag 58 och har på det stora hela inte tänkt alltför mycket på saken. En artikel i Svenskan i dag rubbar mitt jämnmod.
I ett reportage från Madrid får vi veta att spanska demensdrabbade skrivs in i något som kallas ”Talleres de Fútbol y Reminiscencia”, där de tillhålls att sjunga fotbollssånger, vifta med fotbollsflaggor och diskutera gamla resultat från fotbollsturneringar. Det påstås vara bra för de drabbades minnen. Projektet startade i Skottland, under rubriken ”Football memories” och nu hotas läsarna med att liknande projekt kommer till Sverige.
Det är nästan tio år sedan jag först märkte av en led som krävde uppvärmning innan den fungerade, femton sedan jag tvingades skaffa särskilda glasögon för skärmarbete och drygt tjugo år sedan hårlinjen fick kontakt med den kala fläcken. Jag har aldrig ondgjort mig över något av det slaget. Ungdomskulten behöver inte ytterligare draghjälp. Men om jag, så snart jag får problem att minnas alla namn, förväntas ägna dagarna åt att tänka på fotbollslag och samtala med andra glömska gamlingar om fotbollsspelare, fotbollslandskamper och fotbollssupportrar, är måttet rågat även för mig.
Det är bara några veckor sedan vi hörde om stadsdelsförvaltningar som förbjöd gamla människor att dricka likör till kaffet före klockan 16 och vägrade att servera 95-åringar vin till lunch. Och nu detta.
Jag har alltid viftat bort de konspirationsteoretiker som påstår att myndigheter och medier kontrolleras av en lobby för aktiv dödshjälp, men jag är inte längre lika säker.
Söndag
Det måste vara ett hårt slag för Vänsterpartiet att Advokatsamfundets nye ordförande Johan Eriksson öppet deklarerar att Vänsterpartiet är det enda partiet med en rättspolitik som han kan ställa sig bakom. Det är trots allt valår innan veckan är slut och Vänsterpartiet har ägnat avsevärd tid och möda åt att bli så regeringsfähigt att det efter 109 år äntligen ska få ett par ministrar. Nu detta dråpslag. Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Gudrun Nordborg kunde lika gärna ha brutit ut i ”Släpp fångarna loss, det är vår”.
Johan Eriksson säger sig vara vägledd ”av sin osynlige barndomsvän Johansson”, som är tretton år och ligger i sängen mellan Eriksson och hans hustru. Allt detta är förstås mycket intressant och möjligen lagligt – förutsatt att paret lämnar trettonåringen ifred – men vore jag Maria Forsberg, partisekreterare i Vänsterpartiet, skulle jag ändå ana ugglor i mossen.
Vad är det egentligen för röst som övertygar Eriksson om att svärta ned Vänsterpartiet i ett så kritiskt skede? Finns det möjligen en koppling mellan barndomsvännen Johansson och den fabrikör Johansson som Svenska Arbetsgivareföreningen transporterade runt landet på sjuttiotalet som en del i kampanjen ”satsa på dig själv”? Kan även detta i själva verket vara ännu en finurlig opinionsmanipulation av näringslivet och dess handgångna?
Eriksson, nu 61, måste själv ha varit ungefär 13 år gammal när fabrikör Johansson turnerade i landet. Det kanske inte skulle räcka för fällande dom om Advokatsamfundet fick bestämma, men för oss andra – särskilt de som råkar vara vänsterpartister – är det värt att beakta.
Måndag
Minnesorden över Brigitte Bardot har en märklig kvalitet. De hyllar unisont hennes ”självständighet” och att hon var en ”stark kvinna”, men försöker antingen undvika de verkligt självständiga och starka ställningstaganden hon gjorde, eller beskriver dessa som beklagliga pinsamheter.
Åtminstone en av de här linjerna måste, rent logiskt, vara oärlig till sin natur. Jag skulle gissa att det är den första.
Jag vet inte varför så många fortsätter att bedyra hur mycket de värdesätter självständiga, egensinniga människor, särskilt kvinnor, när det är uppenbart att de inte alls gör det. Kanske är det därför att de själva inte är tillräckligt självständiga och egensinniga för att frigöra sig från det här mantrat, som etablerades under motkulturens sextiotal, när all självständighet och egensinnighet var pålitligt och enhetligt vänstervriden och därför okontroversiell i radikala kretsar.
Det ligger förstås i sakens natur att vi inte diskuterar offentliga lögner, men detsamma gäller underkläder och de byter vi ändå då och då. Efter sextio år borde vi väl kunna hitta en fräschare offentlig lögn att ersätta den här med.
Tisdag
Inför morgondagens årsskifte envisas tidningarna med att förhöra oss om vad vi minns från det gångna året. Om jag skulle ha för vana att svara på så oförskämda frågor vore det ärliga svaret: inte mycket.
Det vore direkt fåraktigt att lägga saker på minnet när vi befinner oss i en period där inget som faktiskt händer är permanent och hälften av allt som påstås hända är AI-simuleringar. Just därför är public serviceföretagens oro över hur de ska skilja på AI-genererade filmsnuttar och sådana som faktiskt skildrar något som hänt i verkligheten, bara ytterligare ett exempel på deras osvikliga förmåga att fokusera på det genuint irrelevanta.
Problemet är inte att fejkade klipp som förvränger verkligheten sprider sig, problemet är att verkligheten är så förvrängd i sig själv att den förlorat all mening. Om public serviceföretagen rekryterade chefer med högre intellektuell halt än de nuvarande skulle de i stället fråga sig om AI kan återskapa något av den verklighetskänsla som gått förlorad i den nya, undermåliga verkligheten.
Räddningen är att historien fortfarande är begriplig. Så länge man minns vad som skedde år 480 f kr, 27 f kr, 313, 476, 1066, 1523, 1683, 1700, 1809 och 1914, har man inte missat något väsentligt.
Onsdag
Så här på årets sista dag försöker jag rannsaka mitt samvete. Har jag någon gång under de gångna tolv månaderna ägnat mig åt den nya, manliga dödssynden: performativt läsande? Jag är genuint osäker.
Hur mycket jag än läst om företeelsen – och jag har endast gjort det operformativt inom hemmets slutna väggar, vill jag påpeka – får jag aldrig riktigt klart för mig vilka kriterierna är för performativt läsande. Är det viktigt vad man läser, eller anses det vara en form av skrävleri att alls visa att man är läskunnig? Är det lika förgripligt att bli sedd som läsande i alla offentliga miljöer, eller finns vissa undantag? Kan man till exempel fortfarande läsa på ett offentligt bibliotek, utan att stämplas som mallgroda? Läser någon man just nu detta stycke på ett performativt sätt och är jag i så fall medskyldig?
Ytterligare ett lager av frågor växer ur det faktum att ingen tycks reagera mot det betydligt mer spridda performativa lyssnandet. Åtminstone hälften av alla människor man stöter på i offentliga miljöer numera bär mer eller mindre framträdande hörlurar. Ingen kan veta säkert vad de lyssnar på, men statistiken tyder på att det i många fall rör sig om ljudböcker. Kanske till och med sådana böcker som en gång funnits i skrift. Anses det förlåtet, eftersom lyssnandet är mer demokratiskt i det att det inte exkluderar analfabeter?
Jag är osäker på hur vi ska gå vidare med detta, men kanske vore det säkraste att förbjuda allt ”performativt” beteende bland män, inklusive personlig hygien, kläder och vanlig hövlighet. I stora delar av landet torde det inte innebära någon större förändring.
Torsdag
Jag undrar om det verkligen bara är världshändelserna som gör att alla, från den orubbliga Georgia Meloni till den mest inkännande kolumnist, inleder detta nya år med att slå fast att det kommer att bli sämre än det år som vi just genomlevt. I vissa fall anar jag ett drag av tristesse chic, som fransmännen skulle kunna säga. Många förväxlar dessutom fortfarande svartsyn med intelligens, trots att svårmod oftare bara är ett tecken på en tråkmåns.
Kanske bottnar de negativa förväntningarna helt enkelt i ett uppsving för den befängda traditionen att avge nyårslöften. För alla som börjar året omgärdade av puritanska föresatser saknar förstås framtiden all charm. Låt oss behandla de självspäkande stollarna varligt fram till februari, då åtminstone hälften av dem brutit sina löften och fått tillbaka livslusten igen.
***