Vi behöver alla bli nordister
Våra attityder och prioriteringar har många likartade drag och det finns en tillit som gör det möjligt med arbetsfördelning för större samlad slagkraft.
Bild: TT
Lördagen den 17 maj är det, hör och häpna, syttende mai, Norges nationaldag. Den firas rejält på tusentals norska platser men också i Stockholm med tåg längs Strandvägen till Skansen där det bjuds tal, nationalsång och scenframträdanden. Det är festligt och folkligt men inte mer fullsatt än att det finns plats för svenskar som gillar sina grannar i väst.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Bor man utanför 08-området, eller tycker att det räcker bra med att fira sin egen nationaldag, kan man ändå ta högtidsdagen som en lättsam uppmaning att gå in en stund på norska public services hemsida nrk.no och uppdatera sig om läget i landet. Vi behöver alla bli mer av nordister framöver och det är lika bra att sätta i gång med meddetsamma.
När Muren fallit och Sverige och Finland tagit steget in i EU började många i politik och debatt tycka att det nordiska samarbetet var litet dammigt och provinsiellt. Nu skulle det väl ändå vara vidare vyer som gällde. Föreningen Norden kunde avfärdas som Föreningen Nörden.
Även samhällena började glida litet längre ifrån varandra. Satellit-tv, internet och allmän tankeröta fick många att undra varför man skulle intressera sig mer för sina grannars underhållning, litteratur och samhällsdebatt än för mångfalden i hela det globala utbudet (läs USA och Storbritannien). Viljan att lyssna och försöka förstå grannarnas språk changerade och i allt fler nordiska sammanhang började samtal att föras på engelska.
Det hela har stilenligt drivits längre i Sverige än på andra håll. Norska och danska böcker saknas i bokhandlarna. Skolan har gett upp. Medierapporteringen är knapp och slumpmässig. Till dels speglar det säkert publikens intresse, men man kan fråga sig vad som är hönan och ägget. Måhända skulle läsare och tittare bry sig litet mer om grannländerna ifall nyhetsflödet därifrån var litet fylligare.
Hur som helst står det klart att utvecklingen måste vändas. Säkerhetspolitiken är det tydligaste exemplet. Alla nordiska länder är numera Natomedlemmar och deltar redan i omfattande gemensam övnings- och planeringsverksamhet, som lär fördjupas än mer. Våra attityder och prioriteringar har många likartade drag och det finns en tillit som gör det möjligt med arbetsfördelning för större samlad slagkraft. I likhet med Polen och de baltiska nationerna känner vi av det lynniga och våldsbenägna Rysslands närhet på ett helt annat sätt än Natoländer i södra och sydöstra Europa.
Rysk aggressivitet och amerikansk förvirring har ökat trycket på Europa att skärpa sig även ekonomiskt och där kan ett samspelt Norden agera utifrån en styrkeposition. I en färsk rapport från tankesmedjan Frivärld går Fredrik Johansson igenom en lång rad internationella rankningslistor, och de nordiska länderna kommer konsekvent på placeringar i topp. Vi har goda skäl att genomföra egna reformer för bättre innovations- och konkurrenskraft men ska för den skull inte sätta vårt ljus under skäppan. Norskt och isländskt medlemskap i EU skulle förstås få våra ord att väga ännu tyngre.
I politiken har det börjat röra på sig, men för att ta den nordiska potentialen tillvara fullt ut behövs mer engagemang även på gräsrotsnivå: flitigare kontakter över gränserna, bättre kunskaper, mer av vi-känsla. Det kräver insikt och vilja hos medborgarna själva, men det är förstås bra om vi kan få litet draghjälp.
I september i fjol ordnade fyra nordiska public service-bolag en tv-sändning på temat ”Nordens svar på Putins krig”. Försvars- eller utrikesministrar från vardera Sverige, Finland, Danmark och Norge intervjuades och fick ge sin bild av det säkerhetspolitiska läget. Det blev en informativ kväll utan meningslös munhuggning, som förstärkte insikten att vi och våra grannar sitter i samma båt.
”Ett unikt program”, skriver SVT på sin hemsida. Ja, tyvärr. Ju fortare det får sällskap och blir icke-unikt, desto bättre.
***
Läs även: Svensk skola behöver en dansk skalle
Lördagen den 17 maj är det, hör och häpna, syttende mai, Norges nationaldag. Den firas rejält på tusentals norska platser men också i Stockholm med tåg längs Strandvägen till Skansen där det bjuds tal, nationalsång och scenframträdanden. Det är festligt och folkligt men inte mer fullsatt än att det finns plats för svenskar som gillar sina grannar i väst.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Bor man utanför 08-området, eller tycker att det räcker bra med att fira sin egen nationaldag, kan man ändå ta högtidsdagen som en lättsam uppmaning att gå in en stund på norska public services hemsida nrk.no och uppdatera sig om läget i landet. Vi behöver alla bli mer av nordister framöver och det är lika bra att sätta i gång med meddetsamma.
När Muren fallit och Sverige och Finland tagit steget in i EU började många i politik och debatt tycka att det nordiska samarbetet var litet dammigt och provinsiellt. Nu skulle det väl ändå vara vidare vyer som gällde. Föreningen Norden kunde avfärdas som Föreningen Nörden.
Även samhällena började glida litet längre ifrån varandra. Satellit-tv, internet och allmän tankeröta fick många att undra varför man skulle intressera sig mer för sina grannars underhållning, litteratur och samhällsdebatt än för mångfalden i hela det globala utbudet (läs USA och Storbritannien). Viljan att lyssna och försöka förstå grannarnas språk changerade och i allt fler nordiska sammanhang började samtal att föras på engelska.
Det hela har stilenligt drivits längre i Sverige än på andra håll. Norska och danska böcker saknas i bokhandlarna. Skolan har gett upp. Medierapporteringen är knapp och slumpmässig. Till dels speglar det säkert publikens intresse, men man kan fråga sig vad som är hönan och ägget. Måhända skulle läsare och tittare bry sig litet mer om grannländerna ifall nyhetsflödet därifrån var litet fylligare.
Hur som helst står det klart att utvecklingen måste vändas. Säkerhetspolitiken är det tydligaste exemplet. Alla nordiska länder är numera Natomedlemmar och deltar redan i omfattande gemensam övnings- och planeringsverksamhet, som lär fördjupas än mer. Våra attityder och prioriteringar har många likartade drag och det finns en tillit som gör det möjligt med arbetsfördelning för större samlad slagkraft. I likhet med Polen och de baltiska nationerna känner vi av det lynniga och våldsbenägna Rysslands närhet på ett helt annat sätt än Natoländer i södra och sydöstra Europa.
Rysk aggressivitet och amerikansk förvirring har ökat trycket på Europa att skärpa sig även ekonomiskt och där kan ett samspelt Norden agera utifrån en styrkeposition. I en färsk rapport från tankesmedjan Frivärld går Fredrik Johansson igenom en lång rad internationella rankningslistor, och de nordiska länderna kommer konsekvent på placeringar i topp. Vi har goda skäl att genomföra egna reformer för bättre innovations- och konkurrenskraft men ska för den skull inte sätta vårt ljus under skäppan. Norskt och isländskt medlemskap i EU skulle förstås få våra ord att väga ännu tyngre.
I politiken har det börjat röra på sig, men för att ta den nordiska potentialen tillvara fullt ut behövs mer engagemang även på gräsrotsnivå: flitigare kontakter över gränserna, bättre kunskaper, mer av vi-känsla. Det kräver insikt och vilja hos medborgarna själva, men det är förstås bra om vi kan få litet draghjälp.
I september i fjol ordnade fyra nordiska public service-bolag en tv-sändning på temat ”Nordens svar på Putins krig”. Försvars- eller utrikesministrar från vardera Sverige, Finland, Danmark och Norge intervjuades och fick ge sin bild av det säkerhetspolitiska läget. Det blev en informativ kväll utan meningslös munhuggning, som förstärkte insikten att vi och våra grannar sitter i samma båt.
”Ett unikt program”, skriver SVT på sin hemsida. Ja, tyvärr. Ju fortare det får sällskap och blir icke-unikt, desto bättre.
***
Läs även: Svensk skola behöver en dansk skalle
