”Vi har inget lärt oss” blir S-retorik i migrationspolitiken
Infödda svenskars privatliv ska läggas till rätta för att få bukt med integrationen. Det menar den socialdemokratiska toppolitikern Sara Kukka-Salam.
Bild: Christine Olsson/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den socialdemokratiska toppolitikern Sara Kukka-Salam, ordförande för kommunstyrelsen i Solna, väckte uppmärksamhet då hon ansåg att varje individ behövde ta ett ökat ansvar för att bryta segregationen. Också när det handlar om vem man umgås med:
"Om var femte kompis inte är utrikesfödd så skulle jag säga att man inte bidrar till ett integrerat Sverige. Alla har ett ansvar. Om man vill se integration måste man också vara en del av den."
I sin maktutövning har socialdemokratin en långvarig tradition av att vilja lägga livet till rätta för undersåtarna. Människorna måste uppfostras, för att tala med makarna Myrdal. Och ju mer angelägen en fråga är, desto mer intensiv och pockande måste en ”samhälleligt organiserad folkuppfostrings– och propagandaaktion” vara, som de två skrev. Till yttermera visso, som i Kukka-Salams ukas om demografisk kvotering vid vänskapligt umgänge, måste även privatlivet läggas till rätta.
Bortom detta konstaterande manifesterar Kukka-Salams utspel två återkommande mönster i den svenska socialdemokratins intellektuella fattigdom och mentala låsningar i migrationsfrågor.
Det första mönstret återkopplar till förnyelsen av integrationspolitiken som Socialdemokraterna säger sig ha initierat. Men Kukka-Salams yttrande visar att socialdemokrater i migrationsfrågor inte kan frigöra sig från den gamla tanken att såväl politikens genomförande som politikernas önskan att få bukt med egna tillkortakommanden och misstag är allas ansvar. Och allas ansvar i politiken är alltid någon annans ansvar.
I samband med riksdagsdebatten den 14 maj 1975, vid lanseringen av den nya, mångkulturella invandrarpolitiken, sa den dåvarande socialdemokratiska invandrarministern Anna-Greta Leijon att den skulle ”göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens område”.
Men för att åstadkomma detta fick inte de invandrarpolitiska målen bara bli vackra paroller: "De måste bli verklighet i den miljö där invandrarfamiljen lever, de måste praktiseras av myndigheter och organisationer, men också av grannar, arbetskamrater och skolkamrater."
Några år senare, 1978, framhöll Invandrarverkets första generaldirektör Kjell Öberg att informationen om invandrarnas insatser och betydelse för svensk ekonomi ”måste komma på ett tidigt stadium, redan när barnen är små. Kunskap om invandrarna och invandringen ska inte vara ett skolämne utan genomsyra alla skolämnen. Invandrar– och minoritetsfrågor måste tas upp på dagis, i lekskolan, i skolan”.
Det andra mönstret är den tankemodell som döljer sig bakom uträkningen att ”om var femte kompis inte är utrikesfödd” bidrar man inte till integrationen i Sverige. Med det tankesättet består Sveriges befolkning när det kommer till integration av endast två kategorier av människor: inrikesfödda och utrikesfödda. Svennar och utbölingar, om man så vill.
I denna dualistiska modell som Kukka-Salam presenterar, blir man integrerad om 20 procent av ens kompisar är födda utomlands. Att det är en grovt tillyxad analys av hur Sveriges befolkning är sammansatt behöver man inte vara särskild allmänbildad för att inse.
Om två av mina tio närmaste vänner är födda på Åland respektive Bornholm och övriga är infödda, kompenserar detta inte på något sätt för att det i Sverige också bor cirka 200 000 personer födda i Syrien, 100 000 födda i Polen, 70 000 födda i Afghanistan eller 70 000 födda i Somalia och så vidare. Men i socialdemokratins idévärld är alla utlänningar utbytbara. Blatte som blatte, är grundanslaget.
Notera att det är de infödda svenskarna som ska bidra till ett ”integrerat Sverige”. Ty Kukka-Salam säger inte att om man är utlandsfödd och vill bidra till ett integrerat Sverige så ska fyra av fem av ens kompisar vara infödda.
Det är onekligen märkligt att å ena sidan prata om mångfald, och å andra sidan som rekvisit på integration tala om en proportionell blandning av två klasser av individer, enbart definierade i enlighet med om de är födda i Sverige eller utanför Sverige. Och därefter lägga ansvaret på integration på infödda svenskar.
Socialdemokratins migrationspolitiska resa genom de senaste fem årtiondena har i stort varit en serie av fadäser och misstag, med blott något undantag. Partiledarnas återkommande utsagor om som ”vi såg det inte komma” och ”vi var naiva” bär vittnesmål om detta.
Med Kukka-Salams önskan att lägga privatlivet till rätta kan nu även utsagan ”vi har inget lärt oss” tillföras den socialdemokratiska retorikarsenalen i migrationspolitiken.
***
Läs även: Veckans bråk: Kvoterade kompisar
Läs även: Sverige åt sossarna!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den socialdemokratiska toppolitikern Sara Kukka-Salam, ordförande för kommunstyrelsen i Solna, väckte uppmärksamhet då hon ansåg att varje individ behövde ta ett ökat ansvar för att bryta segregationen. Också när det handlar om vem man umgås med:
”Om var femte kompis inte är utrikesfödd så skulle jag säga att man inte bidrar till ett integrerat Sverige. Alla har ett ansvar. Om man vill se integration måste man också vara en del av den.”
I sin maktutövning har socialdemokratin en långvarig tradition av att vilja lägga livet till rätta för undersåtarna. Människorna måste uppfostras, för att tala med makarna Myrdal. Och ju mer angelägen en fråga är, desto mer intensiv och pockande måste en ”samhälleligt organiserad folkuppfostrings– och propagandaaktion” vara, som de två skrev. Till yttermera visso, som i Kukka-Salams ukas om demografisk kvotering vid vänskapligt umgänge, måste även privatlivet läggas till rätta.
Bortom detta konstaterande manifesterar Kukka-Salams utspel två återkommande mönster i den svenska socialdemokratins intellektuella fattigdom och mentala låsningar i migrationsfrågor.
Det första mönstret återkopplar till förnyelsen av integrationspolitiken som Socialdemokraterna säger sig ha initierat. Men Kukka-Salams yttrande visar att socialdemokrater i migrationsfrågor inte kan frigöra sig från den gamla tanken att såväl politikens genomförande som politikernas önskan att få bukt med egna tillkortakommanden och misstag är allas ansvar. Och allas ansvar i politiken är alltid någon annans ansvar.
I samband med riksdagsdebatten den 14 maj 1975, vid lanseringen av den nya, mångkulturella invandrarpolitiken, sa den dåvarande socialdemokratiska invandrarministern Anna-Greta Leijon att den skulle ”göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens område”.
Men för att åstadkomma detta fick inte de invandrarpolitiska målen bara bli vackra paroller: ”De måste bli verklighet i den miljö där invandrarfamiljen lever, de måste praktiseras av myndigheter och organisationer, men också av grannar, arbetskamrater och skolkamrater.”
Några år senare, 1978, framhöll Invandrarverkets första generaldirektör Kjell Öberg att informationen om invandrarnas insatser och betydelse för svensk ekonomi ”måste komma på ett tidigt stadium, redan när barnen är små. Kunskap om invandrarna och invandringen ska inte vara ett skolämne utan genomsyra alla skolämnen. Invandrar– och minoritetsfrågor måste tas upp på dagis, i lekskolan, i skolan”.
Det andra mönstret är den tankemodell som döljer sig bakom uträkningen att ”om var femte kompis inte är utrikesfödd” bidrar man inte till integrationen i Sverige. Med det tankesättet består Sveriges befolkning när det kommer till integration av endast två kategorier av människor: inrikesfödda och utrikesfödda. Svennar och utbölingar, om man så vill.
I denna dualistiska modell som Kukka-Salam presenterar, blir man integrerad om 20 procent av ens kompisar är födda utomlands. Att det är en grovt tillyxad analys av hur Sveriges befolkning är sammansatt behöver man inte vara särskild allmänbildad för att inse.
Om två av mina tio närmaste vänner är födda på Åland respektive Bornholm och övriga är infödda, kompenserar detta inte på något sätt för att det i Sverige också bor cirka 200 000 personer födda i Syrien, 100 000 födda i Polen, 70 000 födda i Afghanistan eller 70 000 födda i Somalia och så vidare. Men i socialdemokratins idévärld är alla utlänningar utbytbara. Blatte som blatte, är grundanslaget.
Notera att det är de infödda svenskarna som ska bidra till ett ”integrerat Sverige”. Ty Kukka-Salam säger inte att om man är utlandsfödd och vill bidra till ett integrerat Sverige så ska fyra av fem av ens kompisar vara infödda.
Det är onekligen märkligt att å ena sidan prata om mångfald, och å andra sidan som rekvisit på integration tala om en proportionell blandning av två klasser av individer, enbart definierade i enlighet med om de är födda i Sverige eller utanför Sverige. Och därefter lägga ansvaret på integration på infödda svenskar.
Socialdemokratins migrationspolitiska resa genom de senaste fem årtiondena har i stort varit en serie av fadäser och misstag, med blott något undantag. Partiledarnas återkommande utsagor om som ”vi såg det inte komma” och ”vi var naiva” bär vittnesmål om detta.
Med Kukka-Salams önskan att lägga privatlivet till rätta kan nu även utsagan ”vi har inget lärt oss” tillföras den socialdemokratiska retorikarsenalen i migrationspolitiken.
***
Läs även: Veckans bråk: Kvoterade kompisar
Läs även: Sverige åt sossarna!
