Vi i väst borde sluta hata oss själva

Undertecknad är sannerligen ingen Stig Fredrikson eller Fredrik Wadström. Men i Sovjetunionen har jag varit som ung i sällskap med skickliga och hyggliga Expressenfotografer. Dessutom fanns det fordom en rysk vaktis på nämnda tidning som ibland reste dit och kom hem med kaviar. Det var Cecilia Hagen som introducerade mig för denna delikatess, nästan lika ljuvlig som ostron. Med citron och glatt humör.

Först, tror jag, restes det till Moskva, där jag frös så att bröstvårtorna höll på att ramla av. Plötsligt var det internationella kvinnodagen, och döm om min förvåning när en ung man erbjöd sig att hjälpa mig över gatan. Jag både fnös och tackade. Röda torget, varuhuset GUM och köerna till vem det nu var som låg på lit de parad imponerade och skrämde. Gratislemonaden som tappades upp i små stånd med ett och samma glas för alla var god. Liksom teet.

Vidare var vi i Kaukasus och åkte skidor. Vackert, snöigt och flera trasiga liftar. Behövde gå på toa, räknade med de där blanka små toapapperna som fanns i småskolan och som i Moskva delades ut av babuschkor. Nej: en oslipad planka över en djup grop. Lite som min pappas erfarenheter när han låg vid norska gränsen under andra världskriget.

Vi bodde i ett hotell som hade en enskild avdelning med bättre frukost för utlänningar. Väcktes klockan sju varje morgon av utrop då ryssarna rusade ut och gjorde kommenderad gymnastik. Men de var utomordentligt trevliga och kvällskul när vi drack vodka och sjöng svenska respektive ryska visor.

I Sankt Petersburg, eller om det ännu var Leningrad, träffade jag gulliga punkare. De hade konstiga ärrbildningar på armarna och gick ibland på muggen för att ta någon sorts drog. Amfetamin, heroin? De somnade i alla fall inte. Gentlemän. Mot regimen men noll aggressiva. Och Eremitaget var förstås ljuvligt. Спасибо! Om de frihetliga matroserna i Kronstadt hördes emellertid inget.

I boken En immigrants kärleksbrev till väst (Nopolar förlag, översättning Thérèse Wijk) av den ryskfödde engelsmannen och komikern Konstantin Kisin påminns jag brutalt och läskigt levande om Sovjetunionens onda historia. Kisins berättelser om sin familj och släkts öden är fasansfulla. Sibirien och Gulag, köer och varubrist, korruption, tortyr och noll komma noll yttrandefrihet. Hans föräldrar lyckades skicka honom till en internatskola i Storbritannien som elvaåring. Utan att kunna engelska. Sedan 2028 driver han podden Triggernometry, med inriktning på just ”free speech”. Att rekommendera. Kisin hyllas av bland många andra John Cleese och Ricky Gervais: allt får man skämta om. Yttrandefrihet är demokratins fundament, censur och självcensur är destruktivt, liksom cancellering och woke. Mångfalden ska inte bara handla om hudfärg utan också om tankens och talets frihet.

Västvärlden ska inte ägna sig åt självförakt och skuldkänslor för gångna tiders synder som kolonialism och slavhandel. Kisin skriver mycket om en chockerande världsvid slavhandel då och nu, särskilt i kapitlet ”Sluta känna skuld för ras, vithet och slaveri”.

Kisin skämtar mindre än förmanar oss i väst att ”nyktra till” från självspäkning. Beskyllningar om att vara höger tar han lätt på, han är varken höger eller vänster. Samt en remainer. I slutet skriver han (med sitt irriterande du-tilltal): ”Om du verkligen vill förstöra västvärlden, låt då dina naiva utopiska föreställningar få övertaget – så att vi kan diskutera ordbokens definition av kvinna och huruvida träd är rasistiska, medan Ryssland och Kina tar över.” 

***

Läs även: Tolerans utan etiketter

Läs även: Hälsningar från andra sidan