Vi lever i en ständigt pågående dokusåpa
Vi skapade den moraliska supermakten Sverige. Ett projekt som i sitt underbara självförhärligande gett oss så mycket underhållning.
Bild: TT
Min förra kolumn handlade om allt obegripligt som ständigt sker. Mitt fokus var på det obskyra partiet Liberalerna och deras interna angelägenheter. Det kan tyckas ointressant, eftersom partiet har en mikroskopisk väljarbas, men ingenting kan vara mer felaktigt. Som jag förstått det är det nämligen Liberalerna som styr Sverige. Om de inte plötsligt och upprörande nog närmast helt utan förvarning, hade valt att driva sin egen politik, hade Ulf Kristersson inte kunnat bli statsminister.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ni kanske inte tycker det är konstigt att ett litet parti vill genomföra sin egen politik, men då vill jag hävda att ni inte riktigt kan er nutidshistoria. Efter valet 2018 var Liberalerna ett helt annat parti, som inte gärna ville bedriva sin egen politik. För er som, mot förmodan, inte minns, kanske en liten rekapitulation av politisk nutidshistoria är på sin plats:
Tillsammans med Centerpartiet gjorde Liberalerna upp med sina politiska meningsmotståndare i det så kallade januariavtalet. Centerpartiet under ledning av den store tänkaren Annie Lööf drev på för att trotsa sin egen politik. Denna intellektuella gigant vars största politiska influenser enligt egen utsago kommit från Margaret Thatcher och Ayn Rand valde att driva socialistisk politik och vips hette statsministern Stefan Löfven.
Dessa politiska piruetter är inget nytt fenomen. Fredrik Reinfeldt och de fyras gäng gjorde dessförinnan upp med Miljöpartiet för att skjuta sig själva och Sverige i foten. Samtidigt som vi till följd av vårt representativa system vinner dessa demokratiska triumfer på löpande band, ser vi hur andra länder – låt oss kalla dem USA och Storbritannien – krälar i antidemokrati genom sitt majoritetsvalsystem.
Tänk hur illa ställt det skulle varit med Sverige om vi hade anammat ett sådant system. I ett kontrafaktiskt scenario hade vi då förmodligen de senaste tjugo åren haft kvar åtminstone 10 av de 12 kärnkraftverk vi en gång hade. Vi hade sannolikt inte varit i händerna på mikroskopiska partier som Miljöpartiet, Centerpartiet eller Liberalerna. Därmed kanske såväl migrationspolitik som kriminalpolitik skulle ha sett annorlunda ut. Det kanske inte ens hade satsats miljarder av skattepengar på grönt stål.
Tack och lov slapp vi detta tråkiga scenario. Med nuvarande ordning får underhållningsvärdet ju objektivt sett anses vara av absolut högsta klass. Vi lever, tack vare mikroskopismens betydelse för den politiska dagordningen, i en ständigt pågående dokusåpa. Tack vare den, har vi fått nöjet att bevittna hur ett litet antal festliga ideologiska utopister kunnat styra varje regering så att pragmatism och saklighet ansetts vara ett hot mot demokratin. De stora partiernas rättmätiga rädsla för att reta upp någon viktig samarbetspartner, har blåst upp tonläget på ett sätt som skapat en politisk värld där man vinner genom att vara mest moralistiskt indignerad över helt normala nödvändiga åtgärder, genom att vara bäst på att öppna sina hjärtan och kasta bort så mycket pengar som möjligt på moraliska skrytprojekt, eller på att låta bli att bygga murar.
Vi skapade på det sättet den moraliska supermakten Sverige. Ett projekt som i sitt underbara självförhärligande gett oss så mycket underhållning.
Jag funderar. När vi samstämmigt i den europeiska demokraturen förfasar oss över Donald Trumps krumbukter, handlar det inte lite grand om ren avundsjuka? För ärligt talat, här har vi genom vårt politiska system öppnat dörren för så många lustiga clowner som möjligt med alldeles för mycket makt. Ändå lyckas man i USA – som ju inte ens har ett valsystem som gjort för att öppna dörren för allehanda skojare – välja den överlägset mest underhållande översteclownen av dem alla. Hur lyckas de ständigt övertrumfa den gamla världen?
Ännu en av de gåtor som det inte finns något vettigt svar på.
***
Läs även: Vad är egentligen bananfobi?
Min förra kolumn handlade om allt obegripligt som ständigt sker. Mitt fokus var på det obskyra partiet Liberalerna och deras interna angelägenheter. Det kan tyckas ointressant, eftersom partiet har en mikroskopisk väljarbas, men ingenting kan vara mer felaktigt. Som jag förstått det är det nämligen Liberalerna som styr Sverige. Om de inte plötsligt och upprörande nog närmast helt utan förvarning, hade valt att driva sin egen politik, hade Ulf Kristersson inte kunnat bli statsminister.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ni kanske inte tycker det är konstigt att ett litet parti vill genomföra sin egen politik, men då vill jag hävda att ni inte riktigt kan er nutidshistoria. Efter valet 2018 var Liberalerna ett helt annat parti, som inte gärna ville bedriva sin egen politik. För er som, mot förmodan, inte minns, kanske en liten rekapitulation av politisk nutidshistoria är på sin plats:
Tillsammans med Centerpartiet gjorde Liberalerna upp med sina politiska meningsmotståndare i det så kallade januariavtalet. Centerpartiet under ledning av den store tänkaren Annie Lööf drev på för att trotsa sin egen politik. Denna intellektuella gigant vars största politiska influenser enligt egen utsago kommit från Margaret Thatcher och Ayn Rand valde att driva socialistisk politik och vips hette statsministern Stefan Löfven.
Dessa politiska piruetter är inget nytt fenomen. Fredrik Reinfeldt och de fyras gäng gjorde dessförinnan upp med Miljöpartiet för att skjuta sig själva och Sverige i foten. Samtidigt som vi till följd av vårt representativa system vinner dessa demokratiska triumfer på löpande band, ser vi hur andra länder – låt oss kalla dem USA och Storbritannien – krälar i antidemokrati genom sitt majoritetsvalsystem.
Tänk hur illa ställt det skulle varit med Sverige om vi hade anammat ett sådant system. I ett kontrafaktiskt scenario hade vi då förmodligen de senaste tjugo åren haft kvar åtminstone 10 av de 12 kärnkraftverk vi en gång hade. Vi hade sannolikt inte varit i händerna på mikroskopiska partier som Miljöpartiet, Centerpartiet eller Liberalerna. Därmed kanske såväl migrationspolitik som kriminalpolitik skulle ha sett annorlunda ut. Det kanske inte ens hade satsats miljarder av skattepengar på grönt stål.
Tack och lov slapp vi detta tråkiga scenario. Med nuvarande ordning får underhållningsvärdet ju objektivt sett anses vara av absolut högsta klass. Vi lever, tack vare mikroskopismens betydelse för den politiska dagordningen, i en ständigt pågående dokusåpa. Tack vare den, har vi fått nöjet att bevittna hur ett litet antal festliga ideologiska utopister kunnat styra varje regering så att pragmatism och saklighet ansetts vara ett hot mot demokratin. De stora partiernas rättmätiga rädsla för att reta upp någon viktig samarbetspartner, har blåst upp tonläget på ett sätt som skapat en politisk värld där man vinner genom att vara mest moralistiskt indignerad över helt normala nödvändiga åtgärder, genom att vara bäst på att öppna sina hjärtan och kasta bort så mycket pengar som möjligt på moraliska skrytprojekt, eller på att låta bli att bygga murar.
Vi skapade på det sättet den moraliska supermakten Sverige. Ett projekt som i sitt underbara självförhärligande gett oss så mycket underhållning.
Jag funderar. När vi samstämmigt i den europeiska demokraturen förfasar oss över Donald Trumps krumbukter, handlar det inte lite grand om ren avundsjuka? För ärligt talat, här har vi genom vårt politiska system öppnat dörren för så många lustiga clowner som möjligt med alldeles för mycket makt. Ändå lyckas man i USA – som ju inte ens har ett valsystem som gjort för att öppna dörren för allehanda skojare – välja den överlägset mest underhållande översteclownen av dem alla. Hur lyckas de ständigt övertrumfa den gamla världen?
Ännu en av de gåtor som det inte finns något vettigt svar på.
***
Läs även: Vad är egentligen bananfobi?
