Vi måste numera klara oss själva
Att vara ”kontroversiell”, Dramatens publik och om man har fler än tre barn fungerar de ungefär som en statlig myndighet.
Bild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är ett intressant faktum att människor som anses luta till höger och råkar ut för något otrevligt – att mördas, till exempel – alltid visar sig ha varit ”kontroversiella”. Jag kan inte påminna mig att jag sett den normen applicerad på människor som lutar åt vänster och som drabbas av något otrevligt. Jag antar att vi som vanligtvis inte lutar åt vänster kunde ta det som ett slags adelsmärke. En bekräftelse på att vi fyller den för civilisationen livsviktiga rollen att ifrågasätta det som anses självklart.
Å andra sidan riskerar en slutsats av det slaget att föda just sådan pompös självgodhet som alla ”kontroversiella” bör se som sin livsuppgift att torpedera. Dessutom är det, rent faktiskt, en alltför inbilsk beskrivning av verkligheten.
Sanningen är trots allt att det som anses vara ”höger” och ”kontroversiellt” till stor del är sådant som ansågs självklart för bara ett par decennier sedan, som till exempel att en man som klär sig som en kvinna inte för den skull är en kvinna. Det som anses okontroversiellt är sådant som ansågs vansinnigt för tjugo år sedan, som till exempel att vi måste spela med när ungdomar ”upplever” att de är katter och vägrar att gå till skolan utan svans.
För att vara ”kontroversiell” räcker det helt enkelt att inte ställa sig bakom sådant som bara dårar hävdade för tjugofem år sedan. Det är ärligt talat inte en anmärkningsvärd prestation.
Det mest klädsamma för oss ”kontroversiella” är att inte göra så stor sak av att vi inte köpt varje intellektuell modenyck som passerat. Vi bör bära vår tröghet utan åthävor, tills det är vår tur att avrättas.
Lördag
”Är Ulf Kristersson okej med att vara nummer två?”, frågar Dagens Nyheters ledarsida i dag. I går menade den att ”Allt fler tvivlar på politiken – Kristersson låtsas att det regnar”. Lite tidigare i veckan var rubriken ”Nu behöver Kristersson ge ett svar”.
Man vill ogärna förringa vikten av rikets tredje man, men är det bara jag som får känslan av att DN lägger orimligt stor betydelse vid vad Ulf Kristersson tänker, säger och uppmärksammar? Att vara statsminister i Sverige är förvisso ett ansvarsfullt uppdrag och nästan lika välavlönat som att vara centerledare, men vårt styrelseskick är trots allt kollektivt till sin natur, parlamentariskt till sin form och avgränsat i sin praktik. Vad Ulf Kristersson svarar på, låtsas som och är ”okej med” är inte alltid oväsentligt, men har ändå begränsad betydelse för nationens framtid.
Vi kan förstås alla då och då drömma om ”en stark man”, som vi kan sätta hela vårt hopp till, eller – i DN:s fall – klandra för allt vi ogillar, men på det stora hela är antagligen det mer diffusa system vi bestämt oss för att föredra. Jag har länge inbillat mig att just det är en av de få saker som liberaler kan enas om, men liberalismen är kanske även i detta avseende under omstöpning. Personkult, även om den är negativ, är en oväntad mutation av liberal individualism, men inte en otänkbar sådan.
Kanske är det en del av den större revision av liberalismen som DN driver och vars kärna är att de stora, traditionella partierna bör regera tillsammans, så att det inte spelar någon roll vad de notoriskt opålitliga väljarna röstar på.
En funktionell enpartistat är inte heller något som tidigare lockat liberaler, men vi har alla rätt att ändra oss.
Det är för övrigt en rättighet som Ulf Kristersson undvikit att uttala sig om de senaste dagarna. När tänker DN avkräva honom ett besked?
Söndag
I den nya och sista Downton Abbey-filmen föreslår någon skämtsamt att det kanske är hög tid för familjen Crawley att börja laga sin egen mat, åtminstone när familjemedlemmarna befinner sig i residenset i London. Alla skrockar roat, men för oss som växt upp med duktig kökspersonal har scenen en melankolisk underton. Den allmänna förflackning som ligger framför familjen Crawley, men bakom oss, har i praktiken lett till att tjänstefolk av alla slag utrotats. Vi måste numera klara oss själva, från frukost till sängfösare, om inte staten anser att vi är värda omvårdnad.
Nu, visar det sig, är inte ens det senare att räkna med. I Sydsvenskan häromdagen fanns en historia som DN plockat upp i dag: en funktionsnedsatt ”brukare” – vårdsvenska för patient, antar jag – bestämde sig för att åka till Ghana i ett halvår från och med januari i år. Kommunen avdelade tre personliga assistenter att åka med. Först när det hade gått ett halvår och vistelsen skulle förlängas, uppdagades det att de tre assistenterna stannat i Malmö, där de lyft lön och haft ledigt.
Delar av historien är lätta att begripa, andra mer gåtfulla, till exempel: Malmö har sina förtjänster, men de är färre under januari och februari. Varför tacka nej till en avlönad resa till Ghana under den perioden, då medeltemperaturen där är 32 grader på dagen, 23 på natten och 27 i havet?
Men det som antagligen kommer att reta upp enklare läsare är att ”brukaren” om jag förstått saken rätt, fortfarande befinner sig i Ghana, har varit där sedan januari utan sina tre assistenter och likafullt verkar klara sig bra. Jag befarar att många missunnsamma tidningskonsumenter kommer att ta detta till intäkt för att det redan från början var slöseri med skattemedel att avlöna tre personliga assistenter för att åka till Ghana. Det är förstås ett småaktigt felslut.
För att återknyta till filmens värld: familjen Crawley kunde rent faktiskt ha klarat sig bra, även om de kokat sina egna ägg och skickat hem mrs Patmore. Poängen är att det skulle ha sänkt livskvaliteten för både familjen Crawley och mrs Patmore. Och ”brukaren”, i det här fallet, klarar sig bevisligen bra utan tre personliga assistenter, men med typiskt ointresse för det verkligt intressanta är det ingen journalist som ställer frågan i vad mån ”brukarens” vistelse i Ghana förlorat en del av sin poäng när han eller hon tvingats hantera sina egna vardagsbestyr.
Malmö stad har polisanmält de tre assistenterna, vilket visar att inte heller kommunen förstår det centrala i ärendet. Det de borde ta reda på är varför de tre assistenterna inte reste till Ghana, trots att de erbjöds att göra det mot skälig ersättning. Om vår besatthet med jämlikhet har gått så långt att ingen är villig att resa till paradisiska Ghana under vinterhalvåret avlönad av skattebetalarna, därför att vistelsen kräver någon form av enklare betjäning, är den västerländska civilisationen med all säkerhet dödsdömd.
Hans Werthén brukade säga att vi inte kan bli rika av att tvätta varandras skjortor. Men lika sant är att vi inte kan bli lyckliga av att koka våra egna ägg.
Måndag
Om man går på Dramaten, läser jag, och sitter på parkett får man för tillfället förmånen att bli nedskvätt av vatten som den spanska dramatikern Angélica Liddell först tvättat sitt kön med. I samma tidning läser jag att man inte bör träna barfota på gym, eftersom det inte är så ”trevligt för nästa person om dina svettiga fötter” rört vid träningsmaskinen.
Det får mig att tänka på den gamle kemisten C.P. Snow och hans idé om de ”två kulturerna” inom vetenskapen, skilda från varandra av en i det närmaste oöverbrygglig klyfta. Finns en liknande klyfta mellan Dramatens salong och de träningslokaler som finns i snart sagt varje kvarter? Man är benägen att tro det, med tanke på de här dubbla rapporterna. Men det verkligt överraskande är inte det, utan att det är Dramatens publik som uppvisar en robust stoicism i mötet med medmänniskors kroppsvätskor, medan gymbesökarna inte ens klarar av att stå i någon annans fotsvett med skorna på.
Det expanderar min gamla misstanke om att de som ständigt talar om sex aldrig utövar själva aktiviteten, till att de som ständigt arbetar med sina kroppar egentligen är livrädda för allt köttsligt. Eftersom personer av det slaget dessutom regelmässigt saknar intresse för det intellektuella och andliga – åtminstone om det senare inte innefattar kristaller eller meningslöst små doser av psykofarmaka – undrar man vad de egentligen ägnar sina dagar åt.
Kanske är jag äntligen en förklaring till det växande ”podd”-lyssnandet på spåren.
Tisdag
Jag är inte säker på att de tyska Socialdemokraterna kan ta igen det de förlorade i katastrofvalet i februari genom att kriminalisera uppskattande busvisslingar och kommentarer riktade till kvinnor, men jag antar att det är tänkbart. Det hänger väl dels på hur många de utsatta kvinnorna är, i jämförelse med de utsättande männen, dels på hur stor andel av de utsatta kvinnorna som verkligen tar illa vid sig av att uppmärksammas. Möjligen också på hur många kvinnor som tar illa vid sig av att inte uppmärksammas på det här sättet och därför missunnar sina medsystrar att få sådan uppmärksamhet.
Det ter sig under alla omständigheter som en alltför komplicerad kalkyl för att partiet med någon säkerhet ska kunna räkna hem den.
Ett enkelt sätt att göra kalkylen säkrare vore att lägga till ett parti som uppmuntrade kvinnor att uppvakta okända män på gatan. Det vore kanske svårt att göra sådan uppvaktning obligatorisk, men det vore lätt att motivera lagstöd för kvinnor som kände lust att nypa en man i stjärten, eller busvissla när ett särskilt tilltalande exemplar passerade nagelbaren, eller lattestället där de satt: efter så många år av manlig objuden uppvaktning är det hög tid att balansera de erotiska räkenskaperna.
Jag tänker med viss nostalgisk längtan på när jag senast utsattes för något av det slaget – det känns som evigheter sedan – och även om tyskar är ett egenartat folk, har jag svårt att tro att tyska män i just detta avseende är särskilt olika mig. Lika svårt att tro är att tyska kvinnor skulle tacka nej till en sådan frihet, om de väl kunde övervinna den inlärda försynthet som alla kvinnor lider av. Det vore, kort sagt, en ganska given valvinnare för de tyska Socialdemokraterna.
Partiet skulle dessutom inte kunna skyllas för att reglera bort det fåtal små nöjen som ännu inte fallit offer för det tröstlösa könskrig som skövlat vår offentlighet utan uppehåll i årtionden.
Onsdag
Även om Sankt Sebastian inte dog av de pilar han alltid avbildas med i kroppen är det en aning taktlöst att han inte bara är bågskyttarnas, utan även nålmakarnas skyddshelgon. Mindre känt är möjligen att han dessutom är idrottsmännens skyddshelgon, med den aningen långsökta förklaringen att han uppvisade enastående uthållighet genom att överleva ett mordförsök och duka under först vid det andra.
Det var kejsaren Diocletianus som stod för mördandet, som ett led i försöken att utrota kristendomen. Något liknande, läser jag, utspelar sig just nu under friidrotts-VM i Tokyo. Cardiffbon Jeremiah Azu, den snabbaste walesaren någonsin, har hamnat i bekymmer efter att ha burit ett pannband med texten ”100% Jesus”. Den brittiska truppens ledare har ”påmints om” att den sortens uttryck kommer att ”få konsekvenser”.
Om det innebär att Azu, likt Sankt Sebastian, kommer att klubbas till döds med påkar om han bär pannbandet igen, eller om tävlingsledningen först kallar in bågskyttarna, framgår inte av BBC:s rapportering. Det vore förstås tråkigt oavsett vilket och jag antar att man skulle kunna finna en kompromiss. Kanske kunde Azu nöja sig med ett pannband med texten 48, eller rent av 36% Jesus? Å andra sidan är det viktigt att stå upp för sina övertygelser och det vore uppfriskande med en ny, svart, walesisk martyr med ett nationellt rekord på 100 meter.
Våra idrottare är värda ett mindre krystat val av skyddshelgon.
Torsdag
Det kom som en nyhet för mig att om min fru och jag slutade arbeta och skaffade fem barn skulle vi belönas med 46 500 kronor i månaden. Jag måste erkänna att det låter frestande. Barn är visserligen en dyr hobby, men om de är fem stycken med lagom åldersskillnad kan de i tur och ordning ärva samma uppsättning kläder. Jag har dessutom förstått att om man har fler än tre barn fungerar de ungefär som en statlig myndighet: de sysselsätter sig själva med allehanda påhittade uppgifter.
Att nyheten kom till mig först när regeringen planerar att skära ned belöningen med dryga 8 000 kronor i månaden till 38 300 kronor var förstås tråkigt. Jag undrar om vi verkligen kan få fram fem barn med rätt åldersskillnad innan januari 2027, när det lägre beloppet ska börja gälla. Men det innebär inte nödvändigtvis att dörren är stängd. Kanske kan vi få en ny regering, som inte är lika fixerad vid att sätta alla i arbete som den nuvarande. Och även om vi inte får det är 38 300 kronor också en nätt ersättning för att vara ledig.
Med några justeringar av barnaskarans kost och konsumtion borde vi snart ha sparat in de 8 000 kronorna. Nypon är till exempel sprängfyllda av C-vitamin men gratis, till skillnad från apelsiner. Gröt är, som Lena Andersson påpekat, en utmärkt näringsrik rätt. Jag är fortfarande osäker på om det vore en besparing att skärmtillvänja alla fem så snart som möjligt – det skulle göra dem helt ointresserade av andra, dyra fritidssysselsättningar som fotboll och ridning – eller om skärmtittandet tvärtom stimulerar deras habegär. Jag antar att de kunde klara sig rätt långt om jag bara lärde dem att snatta den sortens meningslösa småsaker barn alltid suktar efter.
Den springande punkten är förstås att ungefär två tredjedelar av totalbeloppet kan reserveras för familjens vuxna. Vissa uppoffringar måste man acceptera som vårdnadshavare, men det vore orimligt att bli utan ostron eller drickbart vin. Med fem barn i huset är dessutom en längre semester på barnfri ort ett minimikrav. Kanske kan kommunen bidra med en resa till Ghana? Vi kräver inget understöd av ett arbetslag personliga assistenter.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är ett intressant faktum att människor som anses luta till höger och råkar ut för något otrevligt – att mördas, till exempel – alltid visar sig ha varit ”kontroversiella”. Jag kan inte påminna mig att jag sett den normen applicerad på människor som lutar åt vänster och som drabbas av något otrevligt. Jag antar att vi som vanligtvis inte lutar åt vänster kunde ta det som ett slags adelsmärke. En bekräftelse på att vi fyller den för civilisationen livsviktiga rollen att ifrågasätta det som anses självklart.
Å andra sidan riskerar en slutsats av det slaget att föda just sådan pompös självgodhet som alla ”kontroversiella” bör se som sin livsuppgift att torpedera. Dessutom är det, rent faktiskt, en alltför inbilsk beskrivning av verkligheten.
Sanningen är trots allt att det som anses vara ”höger” och ”kontroversiellt” till stor del är sådant som ansågs självklart för bara ett par decennier sedan, som till exempel att en man som klär sig som en kvinna inte för den skull är en kvinna. Det som anses okontroversiellt är sådant som ansågs vansinnigt för tjugo år sedan, som till exempel att vi måste spela med när ungdomar ”upplever” att de är katter och vägrar att gå till skolan utan svans.
För att vara ”kontroversiell” räcker det helt enkelt att inte ställa sig bakom sådant som bara dårar hävdade för tjugofem år sedan. Det är ärligt talat inte en anmärkningsvärd prestation.
Det mest klädsamma för oss ”kontroversiella” är att inte göra så stor sak av att vi inte köpt varje intellektuell modenyck som passerat. Vi bör bära vår tröghet utan åthävor, tills det är vår tur att avrättas.
Lördag
”Är Ulf Kristersson okej med att vara nummer två?”, frågar Dagens Nyheters ledarsida i dag. I går menade den att ”Allt fler tvivlar på politiken – Kristersson låtsas att det regnar”. Lite tidigare i veckan var rubriken ”Nu behöver Kristersson ge ett svar”.
Man vill ogärna förringa vikten av rikets tredje man, men är det bara jag som får känslan av att DN lägger orimligt stor betydelse vid vad Ulf Kristersson tänker, säger och uppmärksammar? Att vara statsminister i Sverige är förvisso ett ansvarsfullt uppdrag och nästan lika välavlönat som att vara centerledare, men vårt styrelseskick är trots allt kollektivt till sin natur, parlamentariskt till sin form och avgränsat i sin praktik. Vad Ulf Kristersson svarar på, låtsas som och är ”okej med” är inte alltid oväsentligt, men har ändå begränsad betydelse för nationens framtid.
Vi kan förstås alla då och då drömma om ”en stark man”, som vi kan sätta hela vårt hopp till, eller – i DN:s fall – klandra för allt vi ogillar, men på det stora hela är antagligen det mer diffusa system vi bestämt oss för att föredra. Jag har länge inbillat mig att just det är en av de få saker som liberaler kan enas om, men liberalismen är kanske även i detta avseende under omstöpning. Personkult, även om den är negativ, är en oväntad mutation av liberal individualism, men inte en otänkbar sådan.
Kanske är det en del av den större revision av liberalismen som DN driver och vars kärna är att de stora, traditionella partierna bör regera tillsammans, så att det inte spelar någon roll vad de notoriskt opålitliga väljarna röstar på.
En funktionell enpartistat är inte heller något som tidigare lockat liberaler, men vi har alla rätt att ändra oss.
Det är för övrigt en rättighet som Ulf Kristersson undvikit att uttala sig om de senaste dagarna. När tänker DN avkräva honom ett besked?
Söndag
I den nya och sista Downton Abbey-filmen föreslår någon skämtsamt att det kanske är hög tid för familjen Crawley att börja laga sin egen mat, åtminstone när familjemedlemmarna befinner sig i residenset i London. Alla skrockar roat, men för oss som växt upp med duktig kökspersonal har scenen en melankolisk underton. Den allmänna förflackning som ligger framför familjen Crawley, men bakom oss, har i praktiken lett till att tjänstefolk av alla slag utrotats. Vi måste numera klara oss själva, från frukost till sängfösare, om inte staten anser att vi är värda omvårdnad.
Nu, visar det sig, är inte ens det senare att räkna med. I Sydsvenskan häromdagen fanns en historia som DN plockat upp i dag: en funktionsnedsatt ”brukare” – vårdsvenska för patient, antar jag – bestämde sig för att åka till Ghana i ett halvår från och med januari i år. Kommunen avdelade tre personliga assistenter att åka med. Först när det hade gått ett halvår och vistelsen skulle förlängas, uppdagades det att de tre assistenterna stannat i Malmö, där de lyft lön och haft ledigt.
Delar av historien är lätta att begripa, andra mer gåtfulla, till exempel: Malmö har sina förtjänster, men de är färre under januari och februari. Varför tacka nej till en avlönad resa till Ghana under den perioden, då medeltemperaturen där är 32 grader på dagen, 23 på natten och 27 i havet?
Men det som antagligen kommer att reta upp enklare läsare är att ”brukaren” om jag förstått saken rätt, fortfarande befinner sig i Ghana, har varit där sedan januari utan sina tre assistenter och likafullt verkar klara sig bra. Jag befarar att många missunnsamma tidningskonsumenter kommer att ta detta till intäkt för att det redan från början var slöseri med skattemedel att avlöna tre personliga assistenter för att åka till Ghana. Det är förstås ett småaktigt felslut.
För att återknyta till filmens värld: familjen Crawley kunde rent faktiskt ha klarat sig bra, även om de kokat sina egna ägg och skickat hem mrs Patmore. Poängen är att det skulle ha sänkt livskvaliteten för både familjen Crawley och mrs Patmore. Och ”brukaren”, i det här fallet, klarar sig bevisligen bra utan tre personliga assistenter, men med typiskt ointresse för det verkligt intressanta är det ingen journalist som ställer frågan i vad mån ”brukarens” vistelse i Ghana förlorat en del av sin poäng när han eller hon tvingats hantera sina egna vardagsbestyr.
Malmö stad har polisanmält de tre assistenterna, vilket visar att inte heller kommunen förstår det centrala i ärendet. Det de borde ta reda på är varför de tre assistenterna inte reste till Ghana, trots att de erbjöds att göra det mot skälig ersättning. Om vår besatthet med jämlikhet har gått så långt att ingen är villig att resa till paradisiska Ghana under vinterhalvåret avlönad av skattebetalarna, därför att vistelsen kräver någon form av enklare betjäning, är den västerländska civilisationen med all säkerhet dödsdömd.
Hans Werthén brukade säga att vi inte kan bli rika av att tvätta varandras skjortor. Men lika sant är att vi inte kan bli lyckliga av att koka våra egna ägg.
Måndag
Om man går på Dramaten, läser jag, och sitter på parkett får man för tillfället förmånen att bli nedskvätt av vatten som den spanska dramatikern Angélica Liddell först tvättat sitt kön med. I samma tidning läser jag att man inte bör träna barfota på gym, eftersom det inte är så ”trevligt för nästa person om dina svettiga fötter” rört vid träningsmaskinen.
Det får mig att tänka på den gamle kemisten C.P. Snow och hans idé om de ”två kulturerna” inom vetenskapen, skilda från varandra av en i det närmaste oöverbrygglig klyfta. Finns en liknande klyfta mellan Dramatens salong och de träningslokaler som finns i snart sagt varje kvarter? Man är benägen att tro det, med tanke på de här dubbla rapporterna. Men det verkligt överraskande är inte det, utan att det är Dramatens publik som uppvisar en robust stoicism i mötet med medmänniskors kroppsvätskor, medan gymbesökarna inte ens klarar av att stå i någon annans fotsvett med skorna på.
Det expanderar min gamla misstanke om att de som ständigt talar om sex aldrig utövar själva aktiviteten, till att de som ständigt arbetar med sina kroppar egentligen är livrädda för allt köttsligt. Eftersom personer av det slaget dessutom regelmässigt saknar intresse för det intellektuella och andliga – åtminstone om det senare inte innefattar kristaller eller meningslöst små doser av psykofarmaka – undrar man vad de egentligen ägnar sina dagar åt.
Kanske är jag äntligen en förklaring till det växande ”podd”-lyssnandet på spåren.
Tisdag
Jag är inte säker på att de tyska Socialdemokraterna kan ta igen det de förlorade i katastrofvalet i februari genom att kriminalisera uppskattande busvisslingar och kommentarer riktade till kvinnor, men jag antar att det är tänkbart. Det hänger väl dels på hur många de utsatta kvinnorna är, i jämförelse med de utsättande männen, dels på hur stor andel av de utsatta kvinnorna som verkligen tar illa vid sig av att uppmärksammas. Möjligen också på hur många kvinnor som tar illa vid sig av att inte uppmärksammas på det här sättet och därför missunnar sina medsystrar att få sådan uppmärksamhet.
Det ter sig under alla omständigheter som en alltför komplicerad kalkyl för att partiet med någon säkerhet ska kunna räkna hem den.
Ett enkelt sätt att göra kalkylen säkrare vore att lägga till ett parti som uppmuntrade kvinnor att uppvakta okända män på gatan. Det vore kanske svårt att göra sådan uppvaktning obligatorisk, men det vore lätt att motivera lagstöd för kvinnor som kände lust att nypa en man i stjärten, eller busvissla när ett särskilt tilltalande exemplar passerade nagelbaren, eller lattestället där de satt: efter så många år av manlig objuden uppvaktning är det hög tid att balansera de erotiska räkenskaperna.
Jag tänker med viss nostalgisk längtan på när jag senast utsattes för något av det slaget – det känns som evigheter sedan – och även om tyskar är ett egenartat folk, har jag svårt att tro att tyska män i just detta avseende är särskilt olika mig. Lika svårt att tro är att tyska kvinnor skulle tacka nej till en sådan frihet, om de väl kunde övervinna den inlärda försynthet som alla kvinnor lider av. Det vore, kort sagt, en ganska given valvinnare för de tyska Socialdemokraterna.
Partiet skulle dessutom inte kunna skyllas för att reglera bort det fåtal små nöjen som ännu inte fallit offer för det tröstlösa könskrig som skövlat vår offentlighet utan uppehåll i årtionden.
Onsdag
Även om Sankt Sebastian inte dog av de pilar han alltid avbildas med i kroppen är det en aning taktlöst att han inte bara är bågskyttarnas, utan även nålmakarnas skyddshelgon. Mindre känt är möjligen att han dessutom är idrottsmännens skyddshelgon, med den aningen långsökta förklaringen att han uppvisade enastående uthållighet genom att överleva ett mordförsök och duka under först vid det andra.
Det var kejsaren Diocletianus som stod för mördandet, som ett led i försöken att utrota kristendomen. Något liknande, läser jag, utspelar sig just nu under friidrotts-VM i Tokyo. Cardiffbon Jeremiah Azu, den snabbaste walesaren någonsin, har hamnat i bekymmer efter att ha burit ett pannband med texten ”100% Jesus”. Den brittiska truppens ledare har ”påmints om” att den sortens uttryck kommer att ”få konsekvenser”.
Om det innebär att Azu, likt Sankt Sebastian, kommer att klubbas till döds med påkar om han bär pannbandet igen, eller om tävlingsledningen först kallar in bågskyttarna, framgår inte av BBC:s rapportering. Det vore förstås tråkigt oavsett vilket och jag antar att man skulle kunna finna en kompromiss. Kanske kunde Azu nöja sig med ett pannband med texten 48, eller rent av 36% Jesus? Å andra sidan är det viktigt att stå upp för sina övertygelser och det vore uppfriskande med en ny, svart, walesisk martyr med ett nationellt rekord på 100 meter.
Våra idrottare är värda ett mindre krystat val av skyddshelgon.
Torsdag
Det kom som en nyhet för mig att om min fru och jag slutade arbeta och skaffade fem barn skulle vi belönas med 46 500 kronor i månaden. Jag måste erkänna att det låter frestande. Barn är visserligen en dyr hobby, men om de är fem stycken med lagom åldersskillnad kan de i tur och ordning ärva samma uppsättning kläder. Jag har dessutom förstått att om man har fler än tre barn fungerar de ungefär som en statlig myndighet: de sysselsätter sig själva med allehanda påhittade uppgifter.
Att nyheten kom till mig först när regeringen planerar att skära ned belöningen med dryga 8 000 kronor i månaden till 38 300 kronor var förstås tråkigt. Jag undrar om vi verkligen kan få fram fem barn med rätt åldersskillnad innan januari 2027, när det lägre beloppet ska börja gälla. Men det innebär inte nödvändigtvis att dörren är stängd. Kanske kan vi få en ny regering, som inte är lika fixerad vid att sätta alla i arbete som den nuvarande. Och även om vi inte får det är 38 300 kronor också en nätt ersättning för att vara ledig.
Med några justeringar av barnaskarans kost och konsumtion borde vi snart ha sparat in de 8 000 kronorna. Nypon är till exempel sprängfyllda av C-vitamin men gratis, till skillnad från apelsiner. Gröt är, som Lena Andersson påpekat, en utmärkt näringsrik rätt. Jag är fortfarande osäker på om det vore en besparing att skärmtillvänja alla fem så snart som möjligt – det skulle göra dem helt ointresserade av andra, dyra fritidssysselsättningar som fotboll och ridning – eller om skärmtittandet tvärtom stimulerar deras habegär. Jag antar att de kunde klara sig rätt långt om jag bara lärde dem att snatta den sortens meningslösa småsaker barn alltid suktar efter.
Den springande punkten är förstås att ungefär två tredjedelar av totalbeloppet kan reserveras för familjens vuxna. Vissa uppoffringar måste man acceptera som vårdnadshavare, men det vore orimligt att bli utan ostron eller drickbart vin. Med fem barn i huset är dessutom en längre semester på barnfri ort ett minimikrav. Kanske kan kommunen bidra med en resa till Ghana? Vi kräver inget understöd av ett arbetslag personliga assistenter.
***
