Äggröra – det enda Bond behöver  

Agent 007, James Bond, äter äggröra i många av sina äventyr (i böckerna nota bene, inte i filmerna). Det hänger samman med att hans författare Ian Fleming älskade ägg och alltid åt äggröra till frukost både i London och i det hus på Jamaica som han så småningom fick råd att köpa och där han skrev alla sina agentromaner. Ian Fleming var en uppskattad medarbetare (foreign manager) i The Sunday Times och hade med ägaren Lord Kemsley upprättat ett guldkantat avtal innebärande att han fick två månaders betald semester från sitt jobb som utrikeschef varje år för att kunna bo och skriva på Jamaica.

Vid det svenska mottagandet av James Bond-filmerna hade författaren Sven Delblanc en teori om att James Bond är en uppenbar hybrid av diverse flemingska neuroser. Kollegan Per Olov Enquist är i sin tur inne på linjen att bakom populariteten finns the Fleming effect, det vill säga den verklighetseffekt som ritar upp de stora mönster av motsättningar mellan ont och gott som vi behöver. Redan vid Ian Flemings död 1964 hade hans 14 böcker om den brittiske agenten med kodnamnet 007 sålt i 40 miljoner exemplar, en utveckling som sedan dess fortsatt både i böcker och på vita duken.

Ian Fleming döpte huset på Jamaica till Goldeneye vilket hade varit ett kodnamn för en av den brittiska underrättelsetjänstens hemliga operationer över Engelska Kanalen under det andra världskriget. Fleming hade själv tillhört marinens underrättelsetjänst. Han älskade att varje år komma till Jamaica (man kan lugnt påstå att utan Jamaica hade det inte blivit några Bondböcker). Han ger uttryck för det i flera av sina romaner, bland annat i Leva och låta dö:

”Papaya med en skiva grön citron, ett fat fullt med röda bananer, granatäpplen och tangeriner, äggröra med bacon, kaffe från Blå Bergen, det mest utsökta i världen, inhemsk marmelad, nästan svart, och guavagelé.”

Medan James Bond (läs: Ian Fleming), iförd shorts och sandaler, äter sin frukost på verandan och blickar ut över Kingstons och Port Royals solbelysta panorama nedanför kan han inte annat än skatta sig lycklig och konstatera att det trots allt erbjöd sig stunder av den ljuvligaste kompensation för allt det som var mörkt och farligt i hans yrke (läs: Flemings eget tradiga Londonliv). Till äggröran drack den principfaste Ian Fleming alltid sitt svarta kaffe. ”Scrambled eggs and coffee never let you down”, inskärpte han. Visst är det som att höra James Bonds egen röst!

Ian Fleming var en metodisk författare, hans självdisciplin var imponerade. Han hade ju fått träning på The Sunday Times. När han var på Jamaica steg han upp vid halvsjutiden, simmade ut till revet för att inspektera den marina undervattensmiljön (något som ju också, vid sidan av äggen, återkommer i flera av Bondromanerna), och återvände sedan till strandvillan för sin äggröra. Därefter drog han för jalusierna och knattrade koncentrerat på sin gamla reseskrivmaskin fram till tolvslaget. Då fick han tillbaka sin smak för umgänge med sina goda vänner på ön, särskilt med den berömde engelske författaren och kompositören Noel Coward, känd främst för sina kvicka salongskomedier som blev internationella succéer.

Apropå äggröra finns det till och med ett recept för rätten scrambled eggs James Bond. Det står att läsa i en samling noveller med titeln Thrilling Cities som senare trycktes om av bokförlaget Penguin som Octopussy and The Living Daylights. På svenska heter den Octopussy, men novellen från USA med äggreceptet finns tyvärr inte med. Däremot finns det i novellen ”Knäck för livet” en annan frukostskildring, från Berlin under det kalla kriget:

”Han vaknade vid tolvtiden. Våningen var tom. Bond drog ifrån gardinerna och släppte in den grå preussiska dagern, ställde sig på betryggande avstånd från fönstret och stirrade ut över Berlins smutsgråa tröstlöshet /…/ Bond lagade äggröra, stekte bacon, lade alltsammans på en rostad brödskiva med smör och sköljde ner det med svart kaffe, frikostigt spetsat med whisky. Så badade han och rakade sig, tog på sig den gråbruna, anonyma mellaneuropeiska kostym som han hade medfört enkom för ändamålet, kastade en blick på sin obäddade säng, beslöt sig för att ge fan i den, åkte ner i hissen och gick ut på gatan.”

Receptet på James Bonds äggröra för 4 personer lyder som följer: ”12 färska ägg, salt och peppar, 5-6 oz. färskt smör. Knäck äggen i en skål. Slå dem rejält med en gaffel och krydda väl. Smält 4 oz. smör I en liten kastrull (eller en tjockbottnad såspanna). Knäck äggen. När smöret är smält, häll i äggen och tillaga på mycket låg värme, vispa utan avbrott med en liten äggvisp. Nät äggen är något mer fuktiga än hur du skulle föredra att äta dem, ta bort pannan från spisen, addera resten av smöret och fortsätt vispa i en halv minut, strö på finhackad gräslök eller fina örter. Servera på en rostad brödskiva med smör på koppartallrikar med rosa champagne (Tattinger) och låg musik”.

Följande tillägg i originalmanuskriptet (tryckt i faksimil i Henry Chancellor´s bok James Bond: The Man and His World) har ett värde för äggnördar: ”Jag tror att du ibland kan blanda i grädde i stället för den sista klicken smör” Fotnoten är signerad ”G” som antas vara Ian Fleming’s sekreterare Beryl Griffie-Williams, kallad ”Griffie”, vars eget recept det för övrigt ursprungligen torde ha varit.

I var och varannan roman äter alltså James Bond äggröra och omelett, men även elegantare äggrätter med franska namn, som i The Man with the Golden Gun (på svenska Mannen med den gyllene pistolen):

”James Bond packade upp sina få tillhörigheter och ringde rumsservicen. Han beställde in en flaska Walker’s de Luxe Bourbon och tre glas och is. Dessutom bad han att få bli serverad Ägg Benedict på rummet klockan nio. /…/ Nu kom äggen in och de var utsökta. Såsen var sådan att den kunde ha varit tillredd på Maxim. Bond flyttade undan brickan, slog upp en sista drink och gjorde sig klar för natten.”

I Diamonds are forever (på svenska Döden spelar falskt) sänder James Bond ett telegram via Western Union, varefter han tar sin fjärde dusch för dagen (det är mitt i New York-hettan) och ”gick till Voisin’s där han drack två vodkamartini och åt Oeufs Benedict och jordgubbar”. Under middagen passar han på att studera kapplöpningstipsen.

När James Bond kommer till en ny stad och är osäker på vilket hotell han ska ta in väljer han alltid järnvägshotellen. Det gör han till exempel i Goldfinger. Järnvägshotellet i den romanen motsvarar hans förväntningar: billigt, gammalmodigt, trivsamt. Han går in i restaurangen och äter ett par av sina älsklingsrätter – två oeufs cocotte à la crême och en stor sole menuière. Till detta dricker han en väl kyld halvbutelj Rosé d´Anjou och en trestjärnig Hennessy till kaffet.

I Moonraker (på svenska Attentat) stannar James Bond sin dovt brummande Bentleycabriolet vid Café Royal i staden Dover. Den är en liten anspråkslös restaurang med ett blygsamt kök som dock serverade utmärkta fisk- och äggrätter, något som han visste av erfarenhet. Den italiensk-schweiziska modern och sonen som ägde restaurangen välkomnade honom som en gammal god vän och han bad att de skulle ha en tallrik med äggröra och bacon och en stor kanna kaffe klara om en halvtimme.

I Live and Let Die (Leva och låta dö) äter Bond för omväxlings skull en äggstanning med skinka. En dubbel kaffe Espresso, rostat bröd och marmelad. (I ”Svensk husmanskonst” skriver Tore Wretman: ”Vem vill förneka att en perfekt gjord äggstanning, skivad med ett skedblad, hör till de verkligt läckra rätterna i vår matkultur.”)

Och i Casino Royale förklarar James Bond dessutom för sin vackra kompanjon Vesper Lynd varför han är så petnoga med maten:

”Ni måste förlåta mig. Jag ägnar ett nästan löjligt intresse åt vad jag äter och dricker. Det kommer sig delvis av att jag är ungkarl men mest av gammal ingrodd vana att vara mycket noggrann med detaljer. Det är förstås i grund och botten väldigt pedantiskt och nuckigt, men när jag arbetar är jag i regel hänvisad att inta mina måltider precis solo, och det förgyller på något vis upp dem om man lägger ner lite möda och omtanke på dem.”

Så förtjust var Ian Fleming i äggrätter att han till och med på de exklusivaste av restauranger, som Lutéce på 42nd Street i New York, kunde få för sig att beställa in först äggröra, för att sedan följa upp med jordgubbar. Källarmästaren på Lutéce sägs med en axelryckning ha tyckt att detta nog bara var ytterligare ett exempel på engelsmännens berömda excentricitet. Ibland kunde det dock hända att Ian Flemings förtjusning i äggröra kunde gå för långt. När han till exempel hade skrivit färdigt det första utkastet till Leva och låta dö fanns det så många äggröror i manuskriptet att bokförlagets skarpögde korrekturläsare kände sig manad att uttala en varning: Så många äggröror är ju en uppenbar säkerhetsrisk! För om Bond skuggades skulle det nämligen vara busenkelt att spåra honom – det var ju bara att knacka på dörren hos den ena restaurangen efter den andra och ställa den raka frågan ”Har ni nyligen haft en man här som ätit äggröra?”

James Bonds frukostar (Ian Fleming ansåg att fyra stekta ägg följda av svart kaffe hade ”the sound of a real man’s meal”) har till och med fått plats i den uppställning över tio av de bästa frukostarna i litteraturhistorien som John Mullan har sammanställt i den brittiska tidningen ”The Guardian”. (Författaren Somerset Maugham har en gång lite sarkastiskt påstått att ”ska man äta gott i England får man äta frukost tre gånger om dagen”.) För James Bond är frukosten (liksom den var för Ian Fleming) favoritmålet:

”Bond ville alltid ha en stadig frukost. Efter en kall avrivning under duschen slog han sig ner vid skrivbordet framför fönstret. Han inregistrerade det vackra vädret utanför och konsumerade i rask följd ett stort glas iskyld apelsinsaft, en rejäl portion äggröra med bacon och två koppar kaffe utan socker.”

Till och med under fångenskapen hos Dr. No i Döden på Jamaica slår sig Bond med förväntan ned vid frukostbordet:

”Där fanns ett stort glas ananasjuice i en silverskål med krossad is. Han stjälpte det i sig och lyfte av locket från sin varmrätt. Äggröra på rostade brödskivor, fyra skivor skinka, en grillad njure och nånting som såg ut som engelsk fläskkorv. Det fanns också två olika sorters rostat bröd och små frukostbröd inuti en serviett, marmelad, honung och jordgubbssylt. Kaffet var kokhett i en stor thermoskanna.”

I From Russia with love (på svenska Agent 007 ser rött eller Kamrat mördare, för övrigt den roman som president John F Kennedy listade som en av sina tio favoritböcker i tidningen Life) sitter Bond vid frukostbordet i sin lilla men bekvämt inredda våning i ett restaurerat hus i Regency-stil vid den lilla parken intill Kings Road där rutinen alltid är densamma:

”Frukosten var Bonds favoritmål. När han bodde i London bestod den alltid av samma rätter: starkt kaffe som han drack två stora koppar av utan något socker, samt ett ägg som hade kokats i tre och en tredjedels minut. (Det roade Bond att hävda att det verkligen fanns något som kunde kallas det perfekt kokade ägget.) Därtill kom två tjocka skivor rostat vetebröd, en stor klick smör och tre låga marmeladburkar innehållande Tiptrees jordgubbssylt ’Little Scarlet’, Coppers Oxfordmarmelad och Fortnums norska honung.”

Det kan i ett ägg-sammanhang som detta påpekas att James Bond är skotte, liksom Sean Connery som spelade Bond i de första (av många ansedda som de bästa) Bond-filmerna. I romanerna förekommer även James Bonds avhållna hushållerska, May, en äldre skotska, ”en skatt”, med gråsprängt hår och skarpskuret ansikte, och under hennes ansvar intar Bond följdriktigt ”ett mycket färskt spräckligt brunt ägg från French Marans hönor, ägda av någon vän till May på landet”. James Bond föredrar bruna eller spräckliga ägg. Han har, som vi, vet många käpphästar, och till dem hör att hålla fast vid sin ståndpunkt att det inte går att till perfektion koka ett ägg som är vitt.

***