Albert Svensson: ”Arkitekter borde fråga sig varför ’pöbeln’ är arg”

Vi sitter i köket i ett landshövdingehus i Majorna, ett av de hus som undkom efterkrigstidens rivningar. Vid bordet sitter arkitekten Albert Svensson, som på 1970-talet satt på tak i Haga för att stoppa grävskoporna. I dag är han mannen bakom ett av Sveriges mest omdebatterade nybyggen: huset på Ekmansgatan i Lorensbergs villastad, utsett till Göteborgs bästa byggnad, men hårt angripet av kollegor i kåren.

– En lekman kan nog inte riktigt förstå att det är nybyggt, säger han.

Huset är en kompakt kub i rött tegel med klassicistiska detaljer. Inuti ryms gästlägenheter för forskare, konferensvåningar och co-workingytor. Kravet var tydligt: det nya huset skulle ansluta till de påkostade villor som ritades åt stadens industriledare kring förra sekelskiftet.

– Och då får man göra det ordentligt, med riktiga proportioner, ordningar och material.

Kulturskribenter och en del arkitekter har hyllat bygget som ett konsekvent exempel på nyklassicism. Andra har gått i taket.

– I stället för att uppleva byggnaden börjar man bedöma den utifrån teorier, säger Albert Svensson.

– Jag menar att man inte ska bedöma arkitektur, man ska uppleva den. Känna om det svänger. Men många i kåren verkar inte klara av att ta av sig proffsglasögonen.

Albert Svenssons historia börjar långt från Lorensberg. Han växer upp i industristaden Stenungsund och vantrivs i det han uppfattar som en genommodernistisk miljö. På 1970-talet hamnar han i Göteborg och Haga, när kvarteren fortfarande står under rivningshot.

– Min första ockupation var 1976. Jag har suttit på tak när grävskoporna kom. Jag såg hur man rev åtta hela stadsdelar.

Att själv bli arkitekt kändes länge otänkbart.

– Det tog lång tid att ens tänka tanken att jag kunde bli arkitekt. Jag var 32 när jag började på Chalmers.

Redan då var han antimodernist, men utan tydlig teoretisk ram. Den får han när han upptäcker arkitekten och stadsplaneraren Léon Krier.

– Krier är vår tids motsvarighet till Le Corbusier, fast god. Le Corbusier ville riva Stockholm och bygga enorma skivhus. Krier visar hur man kan bygga städer och hus i traditionell form med moderna metoder. Han gav mig språket för det jag redan kände.

Filosofen Karl Popper blir en annan nyckel.

– Boken Historicismens elände var avgörande. Popper visar hur föreställningen om att historien har en egen riktning är irrationell. Modernismen är en sådan historicism: idén om att vi ”måste” bygga på ett visst sätt för att tiden kräver det.

På Chalmers får han däremot inga praktiska verktyg för att rita klassiska hus.

– Jag fick aldrig ett konkret råd om hur jag skulle göra. Däremot ifrågasattes det hela tiden varför jag hade spröjs eller klassiska proportioner. Vill man lära sig traditionell arkitektur får man göra det själv.

Han lär sig i praktiken, först hos arkitekten Bo Sandgren på Marstrand, därefter via en sommarskola i klassisk arkitektur vid Notre Dame-universitetets program i London.

– Där lärde jag mig skulptera klassiska detaljer. Resten har varit att titta, mäta, rita. Och att jobba.

Att följa sin övertygelse har ett pris.

– Jag kan inte rekommendera någon att leva så fattigt som jag har gjort. Jag jobbar mot rika privatpersoner, men jag har väl inte vett att ta betalt. Jag är idealist. Jag gör det jag brinner för, inte det som ger mest pengar.

I mitten av 2010-talet dyker en ny arena upp: Facebookgruppen Arkitekturupproret, senare förening. Svensson är med i den första styrelsen.

– Vi ville kanalisera folks missnöje med det som byggdes och skapa opinion. Vi har ingen formell makt, men diskursen är helt förändrad.

Samtidigt har rörelsen kritiserats för tonläget i sociala medier och för påstådda personangrepp mot enskilda arkitekter.

– Personpåhopp är förbjudna i våra grupper, det står uttryckligen i reglerna. Att enstaka personer bryter mot det händer, men det är inte linjen. Mycket av det som arkitekter uppfattar som personangrepp är egentligen kritik av kårens dubbelmoral: att man ritar hypermodernism åt andra men själv bor i 20-talsvillor och stenstadsvåningar.

Påståendet att Arkitekturupproret är populistiskt – en arg pöbel som inte förstår komplex arkitektur – ser han som avslöjande.

– Man kan ju fråga sig varför ”pöbeln” är arg. I stället för att lyssna kallar man dem vulgära populister. Det låter rätt mycket som klassförakt.

Att gruppen fokuserar på fasader viftas ofta bort som ytligt.

– Ja, vi lägger tonvikt vid fasader. Det är själva poängen. Arkitektur är mer än så, men ingen hindrar arkitekterna från att jobba vidare med planlösningar och dagsljus. Däremot är det ironiskt att samma tjänstemannaarkitekter som säger att fasader är oviktiga kan stoppa ett projekt just av ”stilskäl”.

Kärnan i konflikten, menar Albert Svensson, är inte teknisk utan identitetsmässig.

– Arkitektyrket handlar väldigt mycket om identitet. Man blir arkitekt genom att gilla vissa stilar och ogilla andra. Om det plötsligt blir tillåtet att bygga i vilka stilar som helst, vem är arkitekten då?

När arkitekter hävdar att det inte går att bygga som förr, att det är tekniskt eller ekonomiskt omöjligt, pekar han på utvecklingen i andra länder.

– I andra länder finns en tydlig rörelse för klassiskt byggande, med utbildningar, nya stadsdelar och förorter som byggs om med riktiga stadskvarter i traditionella uttryck. Det är modern industriell byggnation, men den ser fin ut. Så uppenbarligen går det. Argumentet ”det går inte” verkar bara gälla i Sverige.

Att modernismen fått ett så starkt grepp här tror han hänger samman med kopplingen till folkhemsbygget.

– Socialdemokratin började inte med funkis – de första stora bostadsprogrammen var 20-talsklassicism. Men modernistiska arkitekter lyckades kidnappa socialdemokratin, och sedan växte bilden fram av att funkis är det progressiva och moraliskt rätta. Det där sitter kvar.

Det gör också att klassisk arkitektur lätt kopplas till högerpopulism – inte minst sedan Donald Trump utfärdade ett dekret om klassicistiska federala byggnader i USA, och Sverigedemokraterna antagit program för ”traditionellt byggande”.

– Med sådana vänner behöver man inga fiender, säger Albert Svensson torrt.

– Men jag välkomnar att partier, oavsett färg, säger att de vill bygga vackrare och mer traditionellt. Arkitekturupproret är inte knutet till något parti.

När Tyskland återuppbyggt förlorade innerstäder som Dresden, har det i Sverige avfärdats som kulisser och ”Disneyland”. Svensson vänder på perspektivet.

– Ja, det kanske är Disneyland. Men Disneyland är trevligare än Rotterdam. Vi lever i miljöerna här och nu. Skulle vi börja bygga upp rivna kvarter i Göteborg tror jag vi skulle fyllas av glädje och stolthet.

I Göteborg, påpekar han, finns dessutom redan en politisk kursändring. Socialdemokraterna har antagit en ny strukturpolicy som tar intryck både av stadsutvecklingsrörelsen Yimby och av Arkitekturupproret.

– Det vi ser byggas nu är projekt som planerades för tio år sedan. Glastornen får vi leva med. Men den politiska inriktningen har faktiskt ändrats. Frågan är om arkitektkåren hänger med.

Till politikerna är budskapet:

– Tro inte på mediabilden. Träffa oss. Läs vad vi skriver och lyssna på vad vi säger.

Och för den som vill förstå hans filosofiska grund skickar han med ett boktips:

– Karl Poppers Historicismens elände. Där får man verktygen för att genomskåda idén att tiden i sig själv talar om för oss hur vi ska bygga.

***

Läs även: Kristina Lund: ”Jag älskar tvättstugan – den är effektiv och meditativ”

Läs även: Lukas Memborn: ”Förr hade man hundraårsperspektiv”