”Alla vet att den Islamiska republiken har kollapsat”
Mellanösterns filmstjärnor fängslas och jagas på flykt. Guldpalmenvinnaren Jafar Panahi och svenske Tarik Saleh berättar om att göra film under förtryck.
Hur påverkas en filmare av att bli bannlyst från sitt hemland på grund av kritik mot dess politiska system? Hur klarar man att tvingas lämna släkt och vänner i ett land som man trots allt älskar?
Den frågan aktualiserades flera gånger under årets filmfestival i Cannes. Men först en återblick till festivalen 2024.
En av de sista dagarna där träffade jag den iranske regissören Mohammad Rasoulof.
Han hade två timmar innan han i Iran skulle gripas och piskas flytt från sitt hemland. Han flydde över bergen för att få möjlighet att visa sin gripande regimkritiska film Det heliga trädets frukter. Filmen tilldelades juryns specialpris på festivalen. Rasoulof lever nu i landsflykt.
Snabbt till årets festival. Där gick den eftertraktade Guldpalmen till den iranske regissören Jafar Panahi och dennes regimkritiska film Bara en liten olycka. Panahi bestämde sig för att återvända till Iran, trots att han förstod att repressalier väntade. En av de första som gratulerade honom till vinsten var nyss nämnda kollegan Mohammad Rasoulof.
Regissören Tarik Saleh är född i Sverige. Hans mor är svenska, hans far kommer från Egypten. Efter två filmer kritiska mot regimen i Egypten blev Saleh bannlyst därifrån. Han får inte komma in i landet. Det lär inte bli lättare när regimen sett hans Cannes-tävlande Eagles of the republic.
Skådespelerskan Golshifteh Farahani var en av Irans mest hyllade aktriser. Hon hamnade in onåd efter att ha gjort en roll i Russell Crowe-filmen Body of lies. Och när hon sedan lät sig fotograferas topless för franska lät regimen meddela att hon inte längre var önskvärd i sitt hemland. Hon bor sedan tiotalet år i Frankrike.
År 2006 tvingades skådespelerskan Zar Amir Ebrahimi fly från sitt hemland Iran sedan en sexvideo med henne blivit offentlig på nätet. 2022 vann hon Cannes-festivalens pris för bästa skådespelerska i iransk-danske regissören Ali Abassis thriller Holy spider. Häromåret regisserade hon tillsammans med den israeliske regissören Guy Nattiv det Iran-kritiska dramat Tatami.
– Filmen kommer aldrig att kunna visas i Iran, men det finns en underground-marknad för DVD:er och VHS, sade hon när jag träffade henne vid Venedig-festivalen 2023.
Och detta med en sorts underground-distribution är något som alla ovanstående talar om. Tarik Saleh säger att hans filmer Nile Hilton incident och Boy from heaven fått en miljonpublik i hemmen, tack vare DVD och digital distribution.
– De sitter hela familjer och tittar på filmerna.
Detsamma säger Rasolouf, men det faktum att man ser hans filmer gör inte sorgen över att vara bannlyst mindre.
– Det är första gången jag lämnat mitt land utan returbiljett. Det känns märkligt.
– Jag känner för mina skådespelare och mina medarbetare som inte kan vara med och fira att filmen visas här i Cannes. De flesta av dem är kvar i Iran, de blir trakasserade, de är i ständig fara.
Filmen handlade om en familj där fadern har blivit utnämnd till undersökningsdomare med hopp om att stiga i graderna. Ute på gatorna börjar protesterna efter det att den unga Mahsa Amini dött i händerna på sedlighetspolisen. Pappan är en av de som på löpande band avkunnar dödsdomar, medan hans två döttrar tar de protesterandes sida.
– I åratal har jag undrat över vilka de människor är som får systemet att fungera. För det är inte bara ett strukturellt system, det finns också människor som får det att fungera. Vilka är de?
Eftersom han tidigare har suttit i fängelse och i samband med det blivit förhörd har Rasoulof kunnat studera det hela inifrån. The seed of the sacred fig visar upp de svar han fann, säger han.
Filmen gjordes självfallet under stort hemlighetsmakeri och det var svårt för honom att filma ute på gatorna (demonstrationerna skildras genom verkliga mobiltelefonfilmer).
– När vi filmat en tredjedel fick jag veta att det åttaåriga fängelsestraff jag dömts till snart skulle bli verklighet. Det störde mig oerhört, skulle jag inte kunna göra klart filmen? Min advokat sade att han skulle överklaga och att jag kunde ha tid på mig.
– Jag hade tur, vi hann, jag såg till att allt material fördes ut ur landet för att redigeras där. Jag sade: ”Vad som än händer med mig, följ manuset, klipp färdigt”.
Vad skulle han göra? Han insåg att fängelse skulle leda till passivitet och bestämde sig för att fy.
– Jag gick runt hemma, såg ut genom fönstret, sade adjö till mina blommor. Jag ringde en vän som kom med kontanter, jag skulle inte kunna använda mina kreditkort. Jag kördes till ett säkert ställe, där jag kunde utnyttja bekantskaper från min tid i fängelse – de kunde sätta mig i kontakt med människosmugglare som tog mig över bergen.
Jafar Panahi har också suttit i fängelse som straff för de filmer han gjort. Han fick också yrkesförbud. Detta är nu upphävt. Det var bara en olycka, om hur några personer konfronterar någon som skulle kunna vara deras torterare och ställs inför den moraliska frågan om det är rätt att hämnas, är den första film på 15 år som han haft tillstånd att visa.
– Jag hade inte yrkesförbud, men jag hade kanske inte tillstånd att göra just den här filmen.
Panahi menar att det faktum att den iranska filmen trots censur och förtryck är så pass bra beror på att filmarna inte har något annat val.
– Det går inte att acceptera de här övergreppen på konstnärlig frihet. Vi vet vad vi tar för risk. Alla vet att den Islamiska republiken har kollapsat. Den är över. Det finns bara ett yttre skelett kvar. Jag säger inte att vi har en ny president inom ett par månader. Men upproret kan flamma upp igen vilken minut som helst. Det pyr en eld under askan, som vi säger på persiska.
Till skillnad från många kollegor kan Panahi inte tänka sig att gå i landsflykt, trots de trakasserier han vet som väntar (direkt efter vinsten i Cannes protesterade regimen mot den).
– Jag kanske gör någon film utomlands någon gång, men vill inte leva någon annanstans och lära mig förstå hur ett nytt land fungerar. Jag har inte det modet. Eller tålamodet.
Tarik Saleh har inte kunnat spela in sin så kallade Kairo-trilogi på plats. Oftast har Turkiet fått bli inspelningsplats. Även om han är född i Sverige och det är hans hemland säger han:
– Jag älskar Kairo. Men Kairo är för mig inte en plats utan ett state of mind. De här filmerna handlar om någon som krossas av ett system.
- Jag ser Sverige i filmen, att det är männen i uniform som styr i världen. Jag har talat med människor i de arabiska länderna som sorgset säger att de trodde att deras länder skulle ta intryck av väst, inte att det skulle bli tvärtom, att västländerna skulle bli mer totalitära. Jag tror att de här farbröderna som styr nu är så gamla att de skiter i konsekvenserna. En sorts domedagspolitik.
Golshifteh Farahani blev bannlyst efter att ha vägrat bära hijab vid premiären för Body of lies, och regimen blev självfallet inte gladare när hon blev fotograferad naken. Länge ville hon inte vara alltför politiskt aktiv utåt, men ändrade sig när hon såg hur modiga de kvinnor i Iran var som protesterade sedan Mahsa Amini blivit dödad av moralpolisen. Till Cannes har hon kommit som en av huvudrollsinnehavarna i Julia Ducornaus nya film Alpha.
- Censur finns under teokratins paraply. Den blir en del av den lag där du ständigt måste bli mer kreativ för att kunna bryta mot den. Ingenting kan hindra folket i Iran att göra det de vill. Det omöjliga är den enda omöjlighet som vi kan tänka oss.
Eagles of the republic, Bara en liten olyckshändelse och Alpha kommer på bio i Sverige i höst. Holy spider och Det heliga trädets frukter finns att strömma.
Toppbild.Tarik Saleh och Jafar Panahi har båda straffats av sina hemländer för deras filmskapande. Foto: TT
***
Hur påverkas en filmare av att bli bannlyst från sitt hemland på grund av kritik mot dess politiska system? Hur klarar man att tvingas lämna släkt och vänner i ett land som man trots allt älskar?
Den frågan aktualiserades flera gånger under årets filmfestival i Cannes. Men först en återblick till festivalen 2024.
En av de sista dagarna där träffade jag den iranske regissören Mohammad Rasoulof.
Han hade två timmar innan han i Iran skulle gripas och piskas flytt från sitt hemland. Han flydde över bergen för att få möjlighet att visa sin gripande regimkritiska film Det heliga trädets frukter. Filmen tilldelades juryns specialpris på festivalen. Rasoulof lever nu i landsflykt.
Snabbt till årets festival. Där gick den eftertraktade Guldpalmen till den iranske regissören Jafar Panahi och dennes regimkritiska film Bara en liten olycka. Panahi bestämde sig för att återvända till Iran, trots att han förstod att repressalier väntade. En av de första som gratulerade honom till vinsten var nyss nämnda kollegan Mohammad Rasoulof.
Regissören Tarik Saleh är född i Sverige. Hans mor är svenska, hans far kommer från Egypten. Efter två filmer kritiska mot regimen i Egypten blev Saleh bannlyst därifrån. Han får inte komma in i landet. Det lär inte bli lättare när regimen sett hans Cannes-tävlande Eagles of the republic.
Skådespelerskan Golshifteh Farahani var en av Irans mest hyllade aktriser. Hon hamnade in onåd efter att ha gjort en roll i Russell Crowe-filmen Body of lies. Och när hon sedan lät sig fotograferas topless för franska lät regimen meddela att hon inte längre var önskvärd i sitt hemland. Hon bor sedan tiotalet år i Frankrike.
År 2006 tvingades skådespelerskan Zar Amir Ebrahimi fly från sitt hemland Iran sedan en sexvideo med henne blivit offentlig på nätet. 2022 vann hon Cannes-festivalens pris för bästa skådespelerska i iransk-danske regissören Ali Abassis thriller Holy spider. Häromåret regisserade hon tillsammans med den israeliske regissören Guy Nattiv det Iran-kritiska dramat Tatami.
– Filmen kommer aldrig att kunna visas i Iran, men det finns en underground-marknad för DVD:er och VHS, sade hon när jag träffade henne vid Venedig-festivalen 2023.
Och detta med en sorts underground-distribution är något som alla ovanstående talar om. Tarik Saleh säger att hans filmer Nile Hilton incident och Boy from heaven fått en miljonpublik i hemmen, tack vare DVD och digital distribution.
– De sitter hela familjer och tittar på filmerna.
Detsamma säger Rasolouf, men det faktum att man ser hans filmer gör inte sorgen över att vara bannlyst mindre.
– Det är första gången jag lämnat mitt land utan returbiljett. Det känns märkligt.
– Jag känner för mina skådespelare och mina medarbetare som inte kan vara med och fira att filmen visas här i Cannes. De flesta av dem är kvar i Iran, de blir trakasserade, de är i ständig fara.
Filmen handlade om en familj där fadern har blivit utnämnd till undersökningsdomare med hopp om att stiga i graderna. Ute på gatorna börjar protesterna efter det att den unga Mahsa Amini dött i händerna på sedlighetspolisen. Pappan är en av de som på löpande band avkunnar dödsdomar, medan hans två döttrar tar de protesterandes sida.
– I åratal har jag undrat över vilka de människor är som får systemet att fungera. För det är inte bara ett strukturellt system, det finns också människor som får det att fungera. Vilka är de?
Eftersom han tidigare har suttit i fängelse och i samband med det blivit förhörd har Rasoulof kunnat studera det hela inifrån. The seed of the sacred fig visar upp de svar han fann, säger han.
Filmen gjordes självfallet under stort hemlighetsmakeri och det var svårt för honom att filma ute på gatorna (demonstrationerna skildras genom verkliga mobiltelefonfilmer).
– När vi filmat en tredjedel fick jag veta att det åttaåriga fängelsestraff jag dömts till snart skulle bli verklighet. Det störde mig oerhört, skulle jag inte kunna göra klart filmen? Min advokat sade att han skulle överklaga och att jag kunde ha tid på mig.
– Jag hade tur, vi hann, jag såg till att allt material fördes ut ur landet för att redigeras där. Jag sade: ”Vad som än händer med mig, följ manuset, klipp färdigt”.
Vad skulle han göra? Han insåg att fängelse skulle leda till passivitet och bestämde sig för att fy.
– Jag gick runt hemma, såg ut genom fönstret, sade adjö till mina blommor. Jag ringde en vän som kom med kontanter, jag skulle inte kunna använda mina kreditkort. Jag kördes till ett säkert ställe, där jag kunde utnyttja bekantskaper från min tid i fängelse – de kunde sätta mig i kontakt med människosmugglare som tog mig över bergen.
Jafar Panahi har också suttit i fängelse som straff för de filmer han gjort. Han fick också yrkesförbud. Detta är nu upphävt. Det var bara en olycka, om hur några personer konfronterar någon som skulle kunna vara deras torterare och ställs inför den moraliska frågan om det är rätt att hämnas, är den första film på 15 år som han haft tillstånd att visa.
– Jag hade inte yrkesförbud, men jag hade kanske inte tillstånd att göra just den här filmen.
Panahi menar att det faktum att den iranska filmen trots censur och förtryck är så pass bra beror på att filmarna inte har något annat val.
– Det går inte att acceptera de här övergreppen på konstnärlig frihet. Vi vet vad vi tar för risk. Alla vet att den Islamiska republiken har kollapsat. Den är över. Det finns bara ett yttre skelett kvar. Jag säger inte att vi har en ny president inom ett par månader. Men upproret kan flamma upp igen vilken minut som helst. Det pyr en eld under askan, som vi säger på persiska.
Till skillnad från många kollegor kan Panahi inte tänka sig att gå i landsflykt, trots de trakasserier han vet som väntar (direkt efter vinsten i Cannes protesterade regimen mot den).
– Jag kanske gör någon film utomlands någon gång, men vill inte leva någon annanstans och lära mig förstå hur ett nytt land fungerar. Jag har inte det modet. Eller tålamodet.
Tarik Saleh har inte kunnat spela in sin så kallade Kairo-trilogi på plats. Oftast har Turkiet fått bli inspelningsplats. Även om han är född i Sverige och det är hans hemland säger han:
– Jag älskar Kairo. Men Kairo är för mig inte en plats utan ett state of mind. De här filmerna handlar om någon som krossas av ett system.
– Jag ser Sverige i filmen, att det är männen i uniform som styr i världen. Jag har talat med människor i de arabiska länderna som sorgset säger att de trodde att deras länder skulle ta intryck av väst, inte att det skulle bli tvärtom, att västländerna skulle bli mer totalitära. Jag tror att de här farbröderna som styr nu är så gamla att de skiter i konsekvenserna. En sorts domedagspolitik.
Golshifteh Farahani blev bannlyst efter att ha vägrat bära hijab vid premiären för Body of lies, och regimen blev självfallet inte gladare när hon blev fotograferad naken. Länge ville hon inte vara alltför politiskt aktiv utåt, men ändrade sig när hon såg hur modiga de kvinnor i Iran var som protesterade sedan Mahsa Amini blivit dödad av moralpolisen. Till Cannes har hon kommit som en av huvudrollsinnehavarna i Julia Ducornaus nya film Alpha.
– Censur finns under teokratins paraply. Den blir en del av den lag där du ständigt måste bli mer kreativ för att kunna bryta mot den. Ingenting kan hindra folket i Iran att göra det de vill. Det omöjliga är den enda omöjlighet som vi kan tänka oss.
Eagles of the republic, Bara en liten olyckshändelse och Alpha kommer på bio i Sverige i höst. Holy spider och Det heliga trädets frukter finns att strömma.
Toppbild.Tarik Saleh och Jafar Panahi har båda straffats av sina hemländer för deras filmskapande. Foto: TT
***
