Älskad av publiken – avskydd av makten

I dag är det 30 år sedan Krzysztof Kieślowski dog. Under första halvan av 90-talet var han en av den europeiska filmens mest ljusstarka stjärnor. Hans berömmelse kom tämligen hastigt och oväntat. Jag minns när jag såg Ödets nyck på Göteborgsfestivalen 1988 i en halvtom salong. Två år senare var han en superstar och det var svårt att få tag på biljetter när Dekalogen presenterades på samma festival.

Kieślowski föddes i Warszawa 1941. Initialt så ville han bli teaterregissör, men han saknade examen. Han sökte in på den berömda filmskolan i Łódź där Wajda, Polanski och senare Magnus von Horn gick. Han kom in på tredje försöket. Han började med att göra dokumentärfilmer. Han insåg snabbt att statliga myndigheter inte var glada över hans försök att skildra arbetarnas situation på ett realistiskt sätt.

Efter att ha blivit censurerad ett flertal gånger så övergav regissören dokumentärgenren. I ett av regissörens mest kända citat säger han att han kände att fiktionsfilm inte bara innebar mer konstnärlig frihet utan också en mer sanningsenlig bild av vardagen. Hans två första spelfilmer, Personnel (1975) och The Scar (1976), var socialrealistiska verk vars stil hade en viss dokumentär prägel. Den första filmen som gjorde ett seriöst avtryck var Amatören (1979). Fabriksarbetaren Filip (Jerzy Stuhr) skaffar en 8 mm-kamera för att kunna filma sin dotter. En högt uppsatt kommunist ber honom filma ett jubileum på fabriken. Vad som verkar som ett enkelt uppdrag visar sig snart fullt av moraliska förvecklingar.

Amatören är en film om politisk censur men även om den effekt kameran kan ha på folk, vilket ständigt förvånar Filip. Mot slutet förstår han vidden av manipulationerna och slutscenen är tydligt symbolisk. Regissören Krzysztof Zanussi spelar sig själv i filmen, vilket inte är någon tillfällighet, då han var en förebild för Kieślowski – inte minst hans politiskt färgade Camouflage (1977). Amatören var den första av regissörens filmer som repertoarvisades i Väst, där den ofta blev missförstådd.

Nästa projekt var den ovan nämnda Ödets nyck. Den berättas i tre delar som visar tre möjliga händelseförlopp efter att huvudpersonen, Witek, försöker hinna med ett tåg. I det första scenariot hinner han med tåget, men i de övriga två misslyckas han. I vad som vännen Agnieszka Holland har kallat regissörens bästa och mest originella film, använder Kieślowski formen för en filosofisk men också politisk skildring av Polen vid den tiden. Det blev för mycket för regeringen. De stoppade filmen, som inte släpptes förrän 1987, nerklippt med 9 minuter.

1985 är ett viktigt år, för då gör filmskaparen Bez konca. Titeln betyder ”Utan slut”, men fick av oklar anledning namnet Det nakna ansiktet i Sverige. Här samarbetar Kieślowski för första gången med manusförfattaren Krzysztof Piesiewicz och kompositören Zbigniew Preisner. Piesiewicz var advokat, vilket inte förvånar med tanke på hur ofta de har bärande roller i filmerna. Bez konca börjar med att en advokat, Antek, förklarar för publiken att han just har dött. Vi får följa hans änka när hon försöker hjälpa en av hans tidigare klienter. Då filmen utspelar sig under undantagstillståndet så är det politiska läget ett ständigt gungfly som folk förgäves försöker hitta fotfästet i.  

Här ser (och hör) vi för första gången den stil som skulle göra Kieślowski berömd, även om det inte skulle hända med just den filmen. Ett komplext manus och ett anslående foto tillsammans med Preisners musik resulterade i regissörens första mästerliga film. Den var extremt populär hos publiken i Polen trots att den, enligt regissören, var avskydd av såväl regering som opposition och den katolska kyrkan.

Det stora genombrottet skulle komma med Dekalogen 1989. En tv-serie i tio timslånga avsnitt, där två av episoderna släpptes som långfilmer året före. En liten film om konsten att döda har ännu en gång en advokat i en bärande roll. I det här fallet den nyexaminerade Piotr, vars första fall blir att försvara en ung man som brutalt har dödat en taxichaufför. Filmen väckte sensation, inte bara för sin brutalitet, utan också för Slawomir Idziaks foto där han kontinuerligt använder gröna filter – och dessutom döljer stora delar av bilden. Resultatet är att åskådaren fastnar i en mardröm med sin egen logik.

När Dekalogen väl kom ut var Kieślowski plötsligt ett av de stora filmnamnen i Europa. Själv verkade han ta upphöjelsen med ro eller till och med driva med den. Ett exempel är när han skulle introducera sin film under en festival. Han inledde med följande uttalande : “Det finns inget värre än en regissör som talar före filmen… Förresten, det finns en sak som är värre: en regissör som pratar efter filmen.” Det kan tilläggas att Dekalogen är en provkarta på polsk filmtalang. De tio delarna har nio olika fotografer och varje del har olika skådespelare i huvudrollerna. Det är ett i alla avseenden imponerande projekt som även hyllades av Stanley Kubrick.

Med berömmelsen i Europa lät anbuden inte vänta på sig och Veronikas dubbelliv (1991) var en fransk samproduktion. Återigen har vi en märklig svensk titel. Det rör sig om två olika kvinnor, polska Veronika och franska Véronique, båda briljant spelade av Irène Jacob. Filmen har nyligen restaurerats och visades under årets Berlinale. I mitt tycke är det höjdpunkten i Kieślowskis rika produktion. Återigen står Idziak bakom kameran med ett kongenialt användande av filter och Jaques Wittas klippning bidrar starkt till den metafysiska kopplingen mellan de två kvinnorna. En av nyckelscenerna utspelar sig på ett av Europas vackraste torg, Rynek Główny i Kraków, men det finns ingen platt turistisk skönhet i bilderna. Preisners musik tillhör också hans mest lyckosamma.

Veronikas dubbelliv blev också en stor succé och banade vägen för vad som skulle komma att bli regissörens sista verk. En trilogi baserad på franska revolutionens motto: frihet, jämlikhet och broderskap. Varje film namngavs efter färgerna i trikoloren. Det är en minoritetsuppfattning, men för mig är de tre sista filmerna urvattnade och kommersialiserade varianter på tidigare verk.

Det är allra tydligast i första delen, Frihet – den blå filmen (1993). Preisners musik är en svulstig variant av temat i Bez konca. Skildringen av Paris (där jag såg filmen första gången) är turistisk, inte minst skildringen av Rue Mouffetard som lider av det som parisare suckande brukade kalla “Mouffetardisation”. Den vita filmen (1994) är mer genuin, inte minst på grund av att större delen utspelar sig i Polen. Den röda filmen från samma år binder ihop trilogin på ett snyggt sätt.

Krzysztof Kieślowski avled under en hjärtoperation 1996 vid 54 års ålder. Han är utan tvekan en av de största regissörerna i modern tid, inte minst med sin förmåga att uttrycka idéer filmiskt, i stället för att bara låta skådespelarna prata om dem. Det gäller oavsett vilken del av hans produktion man föredrar.

Toppbild:Krzysztof Kieślowski själv i En liten film om konsten att döda (1987).

​​***

Läs även: Ett av filmhistoriens mest unika kapitel

Läs även: Vem skriver om Richard Hoberts filmskapande?