Ann Heberlein: ”Jag ger inte upp utan motstånd”

När sista barnet flyttat ut är det inte längre något som står mellan dig och döden. Enda utvägen är att försöka fylla sitt hus med liv – men hur?

Det är den tredje september och jag sitter på Brogyllen på Hamngatan i Göteborg. Solen hänger lågt, jag har en bit prinsesstårta på tallriken och mittemot mig sitter Fanny, mitt yngsta barn. Det är hennes födelsedag, nitton år fyller hon, och jag har tagit tåget från Malmö för att gratulera henne. Tre dagar tidigare kom hennes pappa och hans nya fru och hämtade henne, en fåtölj, några lådor med kläder och böcker, packade in allt i bilen och körde mot Göteborg.

Min man och jag stod i köksfönstret och tittade ner på Korsgatan när hon hoppade in i sin pappas bil och den sakta rullade iväg. En förlamande tomhet fyllde mig där jag stod i mitt kök. Nu är det bara du och jag och Döden, tänkte jag och såg på min man som följde den röda Volvon med blicken. Vad ska jag nu vara bra för, tänkte jag, vilken funktion fyller jag, för vem finns jag till?

»Jag märker att du anstränger dig, mamma«, säger min dotter och tittar på mig. Jag nickar och stoppar in en bit prinsesstårta i munnen. »Du ringer inte hela tiden«, säger hon sakligt och tar en klunk av sitt chai-te. »Nej, men jag gråter mycket«, svarar jag och vi börjar båda att skratta.

Ja. Jag har svårt att släppa taget. Fanny har haft ett synnerligen expansivt socialt liv sedan hon blev tonåring. Jag har väntat och vakat, ringt och tjatat. Jag har satt upp regler och utfärdat utegångsförbud när de inte följts eller när tider inte har passats. Jag har satt mig i bilen och hämtat henne, tvingat henne att skicka bilder från fester (tills jag insåg att den listiga tonåringen tog bilder i festens begynnelse medan alla var hyfsat nyktra och rosenkindade, foton som hon hade redo när jag hörde av mig runt midnatt någon gång). Otaliga är de gånger jag varit övertygad om att hon råkat ut för någonting fruktansvärt när jag inte fått tag i henne i telefon: Den förfärliga oron som förbytts i tacksam lättnad när jag väl fått tag på henne.

Jag har varit en mycket orolig mamma, ständigt beredd på att något fasansfullt ska drabba mina barn. Avgrunden och katastrofen är ständigt närvarande i mitt liv. Allt kan hända och det är min uppgift att hålla döden och ondskan stången, att skydda min unge. När ungarna är små kan man vakta och sätta på plåster och cykelhjälmar. Sedan blir de stora och viljan växer, och man kan inte längre ta sin unge i hampan och bära bort från farligheterna. Man måste lära ungen att hantera faran själv.

Fanny och jag. Jag och Fanny. Hon var bara åtta år när hennes pappa och jag skiljde oss. Det var vi två och hästarna. Varje gång hon åkte till sin pappa var det som om någon slet hjärtat ur bröstet på mig. Det blev så tomt, tyst och ensamt när hennes säng stod tom. Jag försökte »njuta« och »leva vuxenliv« de dagar Fanny var hos sin pappa men lyckades sällan. Utan någon att väcka på morgonen, göra frukost till, läsa läxor med, åka till stallet med, natta och läsa sagor för  … kändes det mesta meningslöst.

I fem år bodde vi på egen hand, hon och jag, innan Erik flyttade hem till oss. Då var hon tolv år och tonårsstormarna hade trätt in i vårt liv. År av oväder väntade och jag tänkte att frigörelsen var så våldsam för att vi levt i någon form av symbios, hon och jag. Det gör ont att slita sig loss och det gör ont att bli lämnad. Ändå måste det ske. Alla ungar måste bli flygfärdiga och lämna boet. Det är föräldrarnas uppgift att se till att detta sker, att ungen lär sig lita på sina egna vingar, vågar kasta sig ut och klarar av att flyga.

I januari 1993 födde jag min första son. Jag var 22 år gammal och förstod när jag kände de första darrande rörelserna i min buk vad livet egentligen går ut på. År av ångest, depression och längtan efter döden smälte undan i värmen av kärleken till det lilla liv som växte i min mage.

Jag fick en uppgift, att ta hand om och älska mitt barn. Det fanns någon som var viktigare än jag, en kärlek större än min ångest och en drift att ta hand om som var starkare än min längtan efter döden. Sjutton månader efter min första sons födelse fick jag en son till och ännu ett liv stod mellan mig och döden. Att bli mamma är det bästa som hänt mig, det viktigaste som hänt mig, det största: Att skapa nytt liv.

Fanny och jag besökte utställningen Mor! på Louisiana i somras. Utställningen vände och vred på föreställningar om moderskapet och modern – den goda, den onda, den frånvarande och den överbeskyddande modern, det efterlängtade moderskapet och det motvilliga. Från Mason Pooles jättefotografi av en frodig och underskön Beyoncé med sina nyfödda tvillingar till Rineke Dijkstras Julie – ett fotografi på en ung, nyförlöst kvinna i karakteristiska postpartumtrosor i nät, med en enorm binda mellan benen och ett litet rosa barn i ett krampaktigt grepp. Alla slags mammor var representerade, alla stadier i kvinnans fertila liv skildrades. Med undantag av den fas jag är på väg in i, moderskapet utan barn, infertiliteten.

Min dotter och jag såg utställningen från varsitt håll, före och efter, med olika erfarenheter och perspektiv. För henne, en ung kvinna på nitton år, är moderskapet något som tillhör framtiden. Hennes relation till sin fertilitet är präglad av oro, en graviditet är ett hot, inte ett löfte, något att frukta, inte att hoppas på. Jag har den tiden bakom mig. Tre förlossningar, en abort, flera missfall. Så blev det, och nu är det över. Mor! lyckas belysa moderskapet från alla upptänkliga perspektiv utom just detta: Sorgen när det är över.

Infertiliteten är en så brutal påminnelse om döden, som en liten försmak av att allt ska ta slut. Allt du har och allt du tror att du är kommer att tas ifrån dig. Vi lever alla våra liv med insikten om dödens obeveklighet. Livet är en flyktig gåva. En gång fanns världen utan mig, precis som att den återigen kommer att finnas utan mig. I varje givet ögonblick kan människan fatta den tidlösa sanningen om sin existens, men mellan det förflutna som inte längre är och framtiden som ännu icke är, är det ögonblick hon existerar ingenting. Detta ingenting är allting, öppet för var och en att fylla med allting.

Mitt allting har i mycket hög grad varit mina barn, moderskapet. Barnen har fyllt tiden med sina behov och sina krav. De har gett struktur åt mitt liv och de morgnar livet känts tungt har jag ändå, alltid, tagit mig ur sängen för att de fanns och behövde mig.

Nu är det tyst om morgnarna. Ingen som byter kläder femtioelva gånger, som letar efter sina nycklar, smäller i dörrar och pratar i telefon, ingen som snor min mascara eller lånar mina kläder, ingen som dricker upp den sista juicen och ställer in den tomma kartongen i kylskåpet igen.

När barnen flyttar krymper livet och när sista barnet flyttat ut är det inte längre något som står mellan dig och döden. När det sista barnet flyttar är du gammal. Nu väntar ålderdomen och sedan döden, tänkte jag dystert när jag plockade upp kvarlämnade kläder från golvet och bäddade sängen i det rum som inte längre är Fannys, den dag hon flyttade till Göteborg. Jag fyllde en påse med tomma snusdosor (Gud ska veta att jag förbjudit henne att använda alla former av nikotin) och urdruckna Noccoburkar (trots mina starka invändningar dricker hon den vämjeliga sörjan), hittade ett par av mina svindyra Wolfordstrumpor i röran, svor när jag plockade upp en tömd vodkaflaska (jag har också intensivt försökt begränsa hennes alkoholintag), bar ut Muminmuggar och glas till köket.

Hunden Alva följde mina förehavanden med nervöst darrande nos och spänd kropp. Hon tycker inte om när väskor packas och möbler bärs ut. Suckande lade hon sig innanför ytterdörren den dagen Fanny flyttat och väntade på att Fanny skulle återvända. Om det inte vore så ovärdigt (och hårt och kallt) skulle jag lagt mig på golvet bredvid hunden och ylat ut min saknad, jag också. Hunden vill att flocken ska vara samlad. Det vill jag med. När vi alla är på plats är både jag och hunden nöjda. Det är så det ska vara och så man ska leva: Tillsammans.

Ett växthus, tänker jag, ett växthus fyllt av spirande plantor och fuktig, ångande jord kanske är det som krävs för att jaga bort känslan av död och förfall.

När jag sitter där mitt emot min dotter på Brogyllen i Göteborg den 3 september, på hennes nittonårsdag, drabbas jag av insikten att hon inte längre är ett barn. Den lilla flickan med blont ostyrigt hår, smala armar och ben, med fräknar över uppnäsan och blå ögon är en kvinna. Hon sitter där i en blank page och stora solglasögon, i en svart polotröja, kort kjol och gympaskor och ser ut precis som den där konstskolestudenten hon är. Hon pratar om Foucault och om estetik och visar bilder på nyfunna vänner. Hon har sökt extrajobb som frukostvärdinna och berättar att hon ska på intervju.

Min dotter är glad. Hon skriver de första raderna i ett nytt och avgörande kapitel i sitt liv. Hon befinner sig mitt i ett skeende som kommer att utveckla och forma henne. Hon är, som den österrikiske författaren Jean Améry skulle sagt, ännu inte någon eller något och kan därför bli allting. Alla val finns där. Allt är fortfarande möjligt när man är nitton år. Mitt oroliga hjärta bultar lite lugnare när jag ser Fannys glädje. Hon har funnit en plats som hon gör till sin, hon tar sig an världen med nyfikenhet och aptit och det gör mig både stolt och glad. »Jag är stolt över dig, älskling«, säger jag och hon ler stort.

Vilka val har jag kvar, undrar jag när jag några timmar senare sitter på tåget tillbaka hem till Malmö. Vilka val, förutom de triviala som handlar om var vi ska åka på semester i år och om vi kanske ska byta till en mindre lägenhet nu när också Fanny flyttat hemifrån, är egentligen möjliga? Vad ska jag fylla min tid med förutom arbete? Jag har levt mer än hälften av mitt liv och gjort alla de där avgörande valen. Det blev inte riktigt som jag hade föreställt mig, men detta är mitt liv. Nog bör jag fylla de decennier som återstår med något mer än bara upprepningar och väntan.

Jag har inga bra svar på de frågorna, men behovet av både en plan och ett liv känns trängande. Ett växthus, tänker jag, ett växthus fyllt av spirande plantor och fuktig, ångande jord kanske är det som krävs för att jaga bort känslan av död och förfall. Eller ett hönshus, med kacklande hönor och löftesrika ägg. Liv, tänker jag, jag måste fylla min tillvaro med sådant som lever och växer nu när jag själv inte kan skapa nytt liv.

Det är min protest mot döden. Jag vet nog att du kommer och tar mig förr eller senare, men jag kommer inte att ge upp utan att bjuda motstånd.

Ann Heberlein är teol. dr, författare och kanslichef för Moderaterna i Region Skåne.

***

Vad är döden? Några skribenter svarar på frågan i Fokus. Tidigare skribenter i denna serie:
Chang Frick om Vilks och evigt liv (43/2021).
Anna Nachman om begravningar (49/2021).
Johan Hakelius om att leva med döden (1/2022).

Teckna din prenumeration på fokus här.

Text:

Toppbild: Jennie Ekström