Annie Wegelius

Text: Olof Brundin

Bild: Lars Peherson/SVD/TT

Ann Maria »Annie« Wegelius förlorade kampen mot cancern. Tv-drottningen abdikerade­ efter 30 omtumlande års karriär­ i en av vår tids mest dramatiska branscher. Namnen på hennes produk­tioner och inköpta titlar skvallrar en del om hennes eget liv: »Tur i kärlek«, »Casanova­«, »Stora famnen«.

Efter universitetsstudier i statsvetenskap, informationsteknik och filmvetenskap läste hon också journalistikens ABC på Poppius. Pappa, kaptenen från det finska vinterkriget, ville så gärna se henne som skribent. Helst både framgångsrik och förmögen.

Mediekarriären inleddes med ett vikariat på TV2, följt av receptionistjobb på tv-produktionsbolaget Mekano Film & Television. Det var där karriären satte fart 1986. Hon var bara 27 år när mediemogulen Jan Hugo Stenbeck hade fått tips om den driftiga Lidingökvinnan och erbjöd henne ett historiskt uppdrag: Som programchef för TV3, Sveriges första kommersiella tv-kanal, med placering i London.

Hon reste runt i världen och shoppade, bland annat 650 avsnitt av »MASH«. Hemma i Sverige skrockade kultur­etablissemanget i termerna av »Skit är skit om än via satellit«.

Men så gick hon i fällan. Hon blev förälskad i en person kopplad till sitt arbete och bröt därmed mot Stenbeckssfärens »Non-Fucking-Rule«. regeln som gällde alla utom ägaren själv, skulle det visa sig långt senare. Beskedet från TV3:s maktbolag MTG var solklart: »Sluta som TV3-chef eller avsluta ditt förhållande.« Hon valde kärleken, trodde hon. I själva verket hade hennes nya kärlek gått tillbaka till sin förra hustru. En Casanova, alltså.

Annie Wegelius drevs i unga år av en obetvinglig frihetslängtan – och ett sökande efter den stora kärleken. Första frihetstecknet var när hon bara 14 år gammal rymde från sin värdfamilj under året som utbytesstudent i USA. Också kärlekslängtan visade sig i ungdomen, mitt under brinnande Beatlesyra: Hon var kär i Paul McCartney men vågade inte skriva kärleksbrev till honom. Hon skrev till John Lennon i stället. Och fick förstås ett vänligt svar lagom till jul.

Frihetstörsten blev ett verktyg för hennes fortsatta karriär. Efter Stenbecks spark startade hon 1990 det egna tv-produktionsbolaget Wegelius Television, vilket efter sju år såldes till Bonnier-koncernen.

Tillsammans med väninnan och journalisten Maria Borelius startade hon 1998 utbildningsföretaget K-world, embryot till Kunskapskanalen. Kalaset betalades av Wallenbergs Investor och familjen Rausing. Ursprungstanken var att skapa en it-baserad utbildning med digital-tv och internet som kanaler. Man införlivade också ett antal friskolor, en nymodighet på den tiden.

»Vi vill göra för utbildningen vad MTV gjort för musiken eller Steve Jobs och Apple för datoranvändningen«, förklarade Wegelius den våldsamma satsningen i en DN-intervju. »K-world ska bygga en lärande kultur i Sverige. För alla, för min morsa och metallarbetaren och ton­åringen och företagen och föreningarna.«

Digital-tv-licenserna visade sig dock inte vara den guldgruva man hoppats. Projektet gick åt pipan och lades ner 2002 med 750 miljoner kronor i förlust. En av de enskilt största förlustaffärerna under it-kraschen.

Men Annie Wegelius hade som vanligt humöret under kontroll. Hemma i Lidingö­villan lade hon in ännu en snus under läppen och rattade sin Porsche 911. Mot tv-huset i Stockholm. Dåvarande SVT-chefen Eva Hamilton anställde henne­ till husets näst finaste jobb: program­direktörens. Med ansvar för bland annat nöje, dokumentär, kultur- och barnprogram. Wegelius blev också ordförande för stiftelsen Det svenska tevepriset, som delar ut Kristallen-priset.

Mot slutet av sitt alldeles för korta liv fungerade Annie Wegelius som rådgivare åt svenska och internationella företag och organisationer.

Annie Wegelius efterlämnar maken Mikael och dottern Carmen från ett tidigare förhållande samt bonusbarnen Fanny och David.

I sitt sommarprogram i augusti 2014 hade hon fått full insikt om sina begränsade möjligheter att överleva. Hon avslutade med en målande beskrivning över hela sin 58-åriga levnad, inte bara det befarade slutet:

»Räkna inte dagarna – låt dagarna räknas«.