Antunes romaner är spiraltrappor till himmel och helvete
Portugisen António Lobo Antunes övergav det traditionella berättandet för att i stället gräva underjordiska tunnlar i sitt författarskap.
Strax norr om Lissabon finns en fantasi som extraknäcker som småstad: Sintra. Bland pastellpalats och moriska fästningar ruvar Quinta da Regaleiras primitivistiskt arrangerade trädgård, och mitt i den en 27 meter djup initiationsbrunn vars spiraltrappa sägs leda till helvetet på en plats som imiterar lustgården.
Ungefär så tänker jag mig portugisen António Lobo Antunes (1942-2026) författarskap. Ofta kallad modernist, en kollagekalibrerare i William Faulkners krets, karaktäriseras han bättre som nygotisk avvikelse begränsad endast av läsare oförberedda på prosabyggen där då är nu och nu sedan länge i morgon. Ingen klockbunden kronologi får hindra poetiskt tempus. Vektorn är Eagles Hotel California: “You can check out anytime you like but you can never leave”.
Strofen kännetecknar Lobo Antunes biografi, vilken upprann 1942 i området Benfica. Salazar satt på makten och befolkningen längst ut på stolen. Skalden Luís de Camões dödsdag var ännu inte nationaldag. Uppväxt i en läkarfamilj utpekades yrkesvägen; fältläkare i Angolas frigörelsekrig, psykiater med revoltlusta. Erfarenheternas plockas isär och monteras redan i de första romanerna från 1979, Memória de elefante och Os Cus de Judas (på svenska De förrådda).
När Conhecimento do Inferno (1980) och Fado Alexandrino (1983) kort därpå publiceras, formas det fordom pösiga kolonialrikets synkoperade minnesförare – den som skildrar återvändandet från Afrika som karikatyrer av vad man trott sig veta, omöjliga att omtala. Utcheckad änskönt kvar. Dessa ordlösa ämnesamalgam hyperventilerar och tycks behöva andas i oavslutade eller punktlösa meningar, repetitioner och allegoriska relationer.
Som det inverterade tornets avsatser och labyrint binder dödsmörker till ljusan liv finns skenbar vårdslöshet hos Lobo Antunes, opolerad på samma sätt som Lissabon förenar förfall och förförelse i oförstörd förruttnelse, aldrig vegeterande.
Han ville förnya romankonsten (kanske ett sätt att undfly diktatur) och avstod narrativa linjer: alpinisten skulle ”klättra utan rep och hacka”. Likafullt råder ordning. Måhända inte förväntad, men påträngande bestämd. Själv hoppades han att böckerna skulle verka som ett insjuknande, något landsmännen och kollegorna Pessoa och Saramago troligen hade nickat avundande åt.
Inkubationen är synonym med musiken som nästan alla texter om hans skrivande nämner. Tonbilder inte i traditionell mening, utan framväxande signalfragment som fyller medvetandet med sina virus. Vid besök i hans hemstad finns ständigt dova aningar, liksom sub rosa, att det samlade persongalleriet när som helst kan välla ut ur en port, skjuta mig eller stå uppställd som en armé vid floden Tejo. En känsla i symbios med den upprättgående flundra poeten Lennart Sjögren träffar i en dikt och förklarad i Lobo Antunes syn på handling som ”en krok att hänga upp sådant som intresserar mig på”.
Genom intresset har sjöfarare och prostituerade, nejlikerevolutionen och undersökningsdomare, heroinister, hönor och kasinomormödrar passerat. Deras stämmor skjuter in distansklossar i varandras stasis, upplöser det förgångna i fasta röster, betvingar Portugal. I hans crónicas, personligt hållna fiktionskrönikor, visas den intuitiva mänsklighet upp som återspeglas i boktitlarna: Ha inte så bråttom in i den mörka natten, Jag ska älska en sten, Förklara fåglarna för mig.
Det är de underjordiska tunnlarna i António Lobo Antunes romanbrunn, destinerad mot himmel och helvete. Där väntan bara är en annan sorts ankomst och vi som har missförstått mötestiden ses.
***
Läs även: Hela Malmö hemsöks i ”Rök och speglar”
