Att klara tider av social isolering med hjälp av Henry David Thoreau

I skogen är allt som vanligt. När jag går kvällsrundan längs sjön känner jag mig mer som mig själv än jag gjort på länge. Två veckor har passerat sedan världen gick in i det chocktillstånd som är pandemin och nästan alla platser jag älskar är omöjliga att vara på.  Bara i skogen tycks ordningen orubbad.  Jag går ensam på stigen, förbi det faluröda rucklet som är en mc-gård, längs vattenbrynet, bortom vitsippsbacken och vidare in i skogen där ljuset fortsätter att falla in mellan stammarna på samma sakrala sätt som det gjort i långa tider – genom krig, pandemier och guldåldrar. En gammal fantasi kommer för mig. Ge mig ett ödehus och jag flyttar in direkt.   Låt mig leva här på behörigt avstånd från allt, i en grå liten undantagsstuga, inbäddad i trädkronors sus.  Jag vill stanna här tills allting är över.

Impulsen går på tvärs med de flesta expertråd som delas ut våren 2020. I tider av karantän och social distansering  är det viktigt att odla sitt sociala liv, särskilt om man som jag lever ensam och riskerar att reduceras till en »social kontakt« som vänner med familj väljer att inte träffa. Jag borde stå på trappan och höja ett glas mot grannen mitt emot, borde fika med väninnor på Zoom eller gå en sväng i parken med promenadsällskapet på behörigt avstånd. Att fly till ödemarken och göra mig ännu mer ensam än jag redan är låter inte vettigt, men tanken på ödehuset släpper inte. Jag tror jag behöver en ny sorts råd.

Var finns den ensamhets­expertis som alltid har funnits, långt innan ensamheten blev  allas normaltillstånd? Några dagar efter promenaden genomsöker jag bokhyllan efter genomlevd ensamhet.

Poeten Emily Dickinson levde och skrev i självvalt isolat, de sista tjugo åren av sitt liv, alltid klädd i vitt och plågad av migrän. Edith Södergran levde sitt sjukdomsliv tillsammans med mamma och katten. Natascha Kampusch hölls fången i åtta år i kidnapparens källare och överlevde genom att knyta emotionella band med förövaren. När jag försökt att formulera mig kring mitt eget ensamliv har jag haft god hjälp av de ofrivilligt ensamma, men nu faller min blick på en annan bok, en pocket som jag aldrig förut brytt mig om. »Walden«! Så klart! Vad annat finns att läsa när ödemarken känns som räddningen?

Boken ser helt ny ut. Har jag ens läst den? Kanske ögnade jag den pliktskyldigt när jag var 23 och drog slutsatsen att författaren var någon sorts pojkbokshjälte, en stigfinnare med skepparkrans, som inte hade något att säga mig. I coronakrisens 2020 är jag på allvar intresserad av vad Thoreau har att säga om reträtt och ensamliv.   

Henry David Thoreau var en frivillig enstöring med ett självpåtaget uppdrag: att fly det liv »som inte var liv«, bygga sig en stuga och överlämna sig till naturen, på stranden av sjön Walden Pond utanför Concord i Massachusetts, USA. Den värld han vände ryggen var en värld av sociala spänningar, slaveri och ojämlikheter, i industrialismens första skede. Att söka sig till naturen var en protest och ett andligt experiment i linje med den transcendentalism som Thoreau var delaktig i. Han var en gäst i naturen, en observatör vars reträtt från förställning, konsumtion och konvention skedde lika mycket i det inre som det yttre.  »Jag är inte mer ensam än lommen«, hävdade han storslaget i sin kanoniserade vildmarksrapport, » … inte mer övergiven än någon ensam maskros eller något kungsljus på en betesmark«.

Hållningen står i skarp kontrast till den samtida synen på ensamhet.  Hos Thoreau är ensamheten inte ett ont att fördriva. Tvärtom stormar han den till mötes, badar i den lika entusiastiskt som han badar i tjärnen om morgonen, besjunger den på ett sätt, som kan vara både befriande och provocerande i dagsläget. Jag stör mig på hans misantropi – är umgänget med sunnanvinden verkligen så mycket sannare än umgänget med hans forna grannar i Concord?  –   och på de stora gesterna som får mig att tänka att han bara försöker övertyga sig själv om att han och vinden har något gemensamt. Nej, jag tror inte alltid på Thoreau. Men jag tycker om hans hållning, hans envisa försök att sätta sig i kontakt med allt som rör sig, från stormar till bölande oxgrodor.

Det görs många läsningar av Thoreau och han tycks vara lika omtyckt av new age-vänner som liberaler, anarkister och miljömedvetna.  Men hur är det med de ensammas Thoreau? Faktum är att författaren tycks ha varit sämre på att hantera isolering än många andra som skrivit inifrån ensamheten. När hans samtida kollega, poeten Emily Dickinson, var så ett med sin ensamhet att hon föredrog att tala genom den stängda dörren önskade Thoreau »två stolar för vänskap«, »tre stolar för sällskapsliv«. Så förfärligt öde var kåken inte heller, byggd på en kompis tomt,  poeten och filosofen Ralph Waldo Emersons, i närheten av järnvägen. Att mamma ibland kom med mat och fixade tvätten till sonen är en rolig historia, som är lätt att dra på munnen åt. Men kanske är det tvärtom här, hos den delvis misslyckade eremiten, som man i nuläget verkligen har nytta av Thoreau.

Att söka närkontakt med humlan som kryper på min fönsterbänk känns inte precis som en hjälp i karantänen. Vad man däremot kan lära av Thoreau är att bereda ensamheten plats, att göra den till en av många erfarenheter. I den thoreauska vildmarken är ensamheten alltid där. Den finns där som ett livsvillkor liksom invävd i allt, i kretsloppen och årstiderna och i sina friaste stunder tycks Thoreau forma sin tillvaro på liknande sätt. Hans ensamhet är inte allomfattande, den varken slukar eller bär honom. Den finns där som ett av många tillstånd som han glider in i och ut ur.

Drömmen om min stuga i skogen bleknar medan jag läser »Walden«, kanske är den mindre viktig när allt kommer omkring. Thoreau ville leva ett verkligt liv och tyckte sig finna det i det vilda. Jag tänker att om något gör honom autentisk är det snarast förmågan till reträtt, den som inte bara leder honom till Walden utan också därifrån, tillbaka till den civilisation som han under drygt två år har spytt sin galla över. Jag vill gärna tro att det är där i det fria strövandet mellan utkanterna och centrum, i rörelsen mellan andra och sig själv som Thoreau blir verkligt fri.

Vad har man för nytta av Thoreau i karantänen?  Jag vill påstå att han väcker hopp om att det, på andra sidan den här märkliga tiden, kommer att vara möjligt att vända ryggen till uttjänta system och söka nytt. Att »låta ditt liv vara en friktion som hejdar maskineriet«, som det heter i hans berömda essä »Civil olydnad«.  Dessutom är Thoreau ett bra sällskap i stunder när ödsligheten skruvar åt tumskruvarna. När ensamheten omtalas i dag beskrivs den ofta som om den var ett helt nytt fenomen, lika outforskad som viruset. Den beskrivningen går Thoreau inte med på. Han pockar på mental reträtt, kräver att jag studerar ensamhet med samma närgångna blick som han studerade myrorna vid Walden, registrerar de allra minsta av detaljer och skiftningar tills ensamheten visar sig från en annan sida.

***

Malin Lindroth fick sitt stora genombrott med essäromanen »Nuckan« 2018, om att leva ensam hela sitt vuxna liv.

I vår kom romanen »Rolf«.