Berlin vimlar av progressiv konst – men kanske inte så länge till
Yoko Onos konstnärliga livsgärning och en jättelik bunker fylld av samtidskonst. Berlin är rikt på konst, men nu ska även tyskarna spara in på kulturen.
Sällan har en konstutställning känts mer aktuell än ”Yoko Ono: Music of the mind”.
Öppningen ägde rum på Tate Modern i London förra året. Nu är det alltså Berlinbornas tur att ta del av denna stora retrospektion på vackra Gropius Bau.
Och agendan sätts redan i museets atrium: ”Peace is power” står det på den stor vepa som hänger över Onos interaktiva ”Wish tree”-installation, en lund av olivträd där besökarna kan knyta fast just önskelappar i grenarna, och som hon sjösatte redan 1996.
Utställningen spänner över sju decennier av Onos karriär, från 1950-talet i Japan via de experimentella åren i New York där hon var en av ledstjärnorna för den progressiva konströrelsen Fluxus, och fram till 2000-talets mer existentiella konstverk.
Som en röd tråd går fredsappelen. Och det är som om den passar extra bra just i Berlin med dess våldsamma historia av krig och död, och där freden som just har firat åttio år i stan inte längre känns lika självklar efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
I den kontexten är det lätt att stanna till lite extra framför den välkända affischen ”War is over - if you want it” från 1965, den som Ono och maken John Lennon skapade som en protest mot Vietnamkriget.
En annan röd tråd är interaktiviteten. Utöver önskelapparna inbjuds vi också att klottra budskap i det ”blå rummet”, med en båt som osökt för tankarna till flyktingar nu såväl som då. Medan lika interaktiva verket ”Mommy” är en hommage till alla mammor, vilket gjorde just den salen extra välbesökt samma helg som tyska Mors dag inföll.
Och som en länk mellan nu och då, verket Cut Piece där Ono 1965 lät publiken klippa av bitar av hennes svarta klänning. Här visas också reprisversionen 40 år senare, nu med en 70 år gammal Ono i en protest inte bara mot krig utan också mot ålderism.
Det är en både vemodig och rörande utställning av den i dag 94-åriga Yoko Ono.
Den som inte har fått nog av Berlins konstliv ska gå vidare till Boros collection. Men inte spontant. Det burgna paret Boros konstsamling visas bara för ett selektivt antal grupper om max cirka 10 personer.
Men det är värt ett försök. Inte bara för utställningen, utan också själva bunkern den huseras i.
Den palatsliknande byggnaden byggdes under andra världskriget som ett gigantiskt skyddsrum och kunde inhysa flera tusen personer.
Under 90-talet fungerade den som technodanspalats. Först i början av 2000-talet köpte paret bunkern i syfte att får rum med sin redan då enorma konstsamling. Men för att kunna slå ut vissa väggar och tak i den enorma byggnaden var de tvungna att bygga en privat enplanssvilla, på taket. Först då kunde den fem våningar höga bunkern räknas som källarplan. Hur denna ekvation går ihop bygglovstekniskt är ett mysterium. Men om du vill se unika verk av exempelvis Anna Uddenberg och Bunny Rogers ska du passa på nu. Nästa år byts den ut till en ny, enligt principen nya inköp, nya verk vart tredje år.
Det ständigt kultursjudande Berlin har förstås annat att bjuda på. Här vimlar det av progressiv konst.
Men kanske inte så länge till. Vid årsskiftet deklarerade Berlins politiska ledning en radikal sänkning av stadens kulturbudget med 130 miljoner euro. Nyligen bantades den så med ytterligare 15 miljoner. En förlust inte bara för berlinarna själva, utan gissningsvis också för turistnäringen. En stor del av Europas kulturkramare åker hit just för det spännande kulturutbudet.
Toppbild. Anna Uddenbergs konstverk Rona's Revenge (2020) finns att se på Boros Collection i Berlin. Foto: Boros Collection
***
Sällan har en konstutställning känts mer aktuell än ”Yoko Ono: Music of the mind”.
Öppningen ägde rum på Tate Modern i London förra året. Nu är det alltså Berlinbornas tur att ta del av denna stora retrospektion på vackra Gropius Bau.
Och agendan sätts redan i museets atrium: ”Peace is power” står det på den stor vepa som hänger över Onos interaktiva ”Wish tree”-installation, en lund av olivträd där besökarna kan knyta fast just önskelappar i grenarna, och som hon sjösatte redan 1996.
Utställningen spänner över sju decennier av Onos karriär, från 1950-talet i Japan via de experimentella åren i New York där hon var en av ledstjärnorna för den progressiva konströrelsen Fluxus, och fram till 2000-talets mer existentiella konstverk.
Som en röd tråd går fredsappelen. Och det är som om den passar extra bra just i Berlin med dess våldsamma historia av krig och död, och där freden som just har firat åttio år i stan inte längre känns lika självklar efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
I den kontexten är det lätt att stanna till lite extra framför den välkända affischen ”War is over – if you want it” från 1965, den som Ono och maken John Lennon skapade som en protest mot Vietnamkriget.
En annan röd tråd är interaktiviteten. Utöver önskelapparna inbjuds vi också att klottra budskap i det ”blå rummet”, med en båt som osökt för tankarna till flyktingar nu såväl som då. Medan lika interaktiva verket ”Mommy” är en hommage till alla mammor, vilket gjorde just den salen extra välbesökt samma helg som tyska Mors dag inföll.
Och som en länk mellan nu och då, verket Cut Piece där Ono 1965 lät publiken klippa av bitar av hennes svarta klänning. Här visas också reprisversionen 40 år senare, nu med en 70 år gammal Ono i en protest inte bara mot krig utan också mot ålderism.
Det är en både vemodig och rörande utställning av den i dag 94–åriga Yoko Ono.
Den som inte har fått nog av Berlins konstliv ska gå vidare till Boros collection. Men inte spontant. Det burgna paret Boros konstsamling visas bara för ett selektivt antal grupper om max cirka 10 personer.
Men det är värt ett försök. Inte bara för utställningen, utan också själva bunkern den huseras i.
Den palatsliknande byggnaden byggdes under andra världskriget som ett gigantiskt skyddsrum och kunde inhysa flera tusen personer.
Under 90-talet fungerade den som technodanspalats. Först i början av 2000-talet köpte paret bunkern i syfte att får rum med sin redan då enorma konstsamling. Men för att kunna slå ut vissa väggar och tak i den enorma byggnaden var de tvungna att bygga en privat enplanssvilla, på taket. Först då kunde den fem våningar höga bunkern räknas som källarplan. Hur denna ekvation går ihop bygglovstekniskt är ett mysterium. Men om du vill se unika verk av exempelvis Anna Uddenberg och Bunny Rogers ska du passa på nu. Nästa år byts den ut till en ny, enligt principen nya inköp, nya verk vart tredje år.
Det ständigt kultursjudande Berlin har förstås annat att bjuda på. Här vimlar det av progressiv konst.
Men kanske inte så länge till. Vid årsskiftet deklarerade Berlins politiska ledning en radikal sänkning av stadens kulturbudget med 130 miljoner euro. Nyligen bantades den så med ytterligare 15 miljoner. En förlust inte bara för berlinarna själva, utan gissningsvis också för turistnäringen. En stor del av Europas kulturkramare åker hit just för det spännande kulturutbudet.
Toppbild. Anna Uddenbergs konstverk Rona’s Revenge (2020) finns att se på Boros Collection i Berlin. Foto: Boros Collection
***
