Blir det en moçambikisk författare eller en salvadoransk poet?
Nobelprisdebatten präglas av identitetspolitik och antiintellektualism. Läskrisen sträcker sig djupt in i det journalistiska och litterära etablissemanget.
Med hösten kommer spekulationerna inför Nobelpriset i litteratur. De ger inte alltid en särskilt smickrande bild av vårt intellektuella klimat och offentlighetens sätt att närma sig skönlitteraturen. Klickvänliga listor och enkäter om favoriter varvas med notiser om vadslagningsbolagens odds.
De ingående artiklarna som på estetiska grunder presenterar och argumenterar för ett visst författarskap är mer sällsynta. Antiintellektuella och identitetspolitiska strömningar kommer till uttryck i resonemang av stilen: Nog är det dags för en afrikansk eller nordamerikansk författare i år? Hög tid för en kvinnlig poet eller en författare från något underrepresenterat språkområde eller någon marginaliserad kultur!
Jag följer sådana tendenser med särskild skepsis eftersom jag själv under lång tid arbetat med introduktion av utländsk litteratur i Sverige, och många gånger skrivit om författare från kulturellt perifera delar av världen. Den sortens kritiska aktivitet utspelar sig i dag främst i tidskriftssfären. Men också när jag har presenterat samtida uruguayansk eller moçambikisk litteratur – eller tolkat en kvinnlig salvadoransk poet – har jag försökt vägledas av konstnärliga kriterier. Sådan är min litteratursyn. Vid det här laget vet jag också att de flesta hårt arbetande författarna i dessa länder betackar sig för att bli föremål för kvoteringsiver och missriktad välvilja från vår privilegierade del av världen.
I min essäbok från i fjol, Hålet i stängslet: Resor med den latinamerikanska litteraturen, ägnade jag tre kapitel åt den centralamerikanska litteraturen. Där lät jag både levande och döda, kvinnliga och manliga röster träda fram.
Jag känner stor ömhet för de litterära ansträngningarna som görs i dessa små och förbisedda länder som historien farit så hårt fram med. Är det inte hög tid att en centralamerikansk författare får Nobelpriset, snart 60 år efter att guatemalanen Miguel Ángel Asturias tilldelades det? Men ingen av de ambitiösa och konstnärligt hängivna författarna från Nicaragua, Honduras eller El Salvador jag känner skulle på allvar föra fram en sådan idé, eftersom de är fullt medvetna om att det under de senaste decennierna inte trätt fram någon röst från deras del av världen som förtjänar världens främsta litteraturpris.
För en del år sedan skrev jag den på svenska mig veterligen mest omfattande introduktionen av den nya rumänskspråkiga moldaviska poesin. Moldavien – liksom för den delen Rumänien – har aldrig fått något Nobelpris i litteratur. Vore det inte hög tid för en moldavisk författare i år? Vilket erkännande och vilken uppmuntran skulle detta inte innebära, i synnerhet i ett skede då landet aspirerar på att bli medlem i EU och trängs av ett aggressivt Ryssland i öster? Problemet är bara att mina skrivande bekanta i Chișinău säkert skulle skratta gott bara vid tanken – det finns helt enkelt inte någon moldavisk författare som kvalificerar för priset.
Att vissa europeiska länder är överrepresenterade i litteraturprisets historia beror inte bara på västerländsk chauvinism. Författare lever i symbios med en litterär infrastruktur – förlag, litteraturkritik, läsare – och i många av världens länder är denna betydligt bräckligare än i exempelvis Frankrike och Tyskland. Detta kan man beklaga och det har förstås sina historiska förklaringar. Men Nobelpriset i litteratur är inte till för att kompensera oförrätter eller åstadkomma global rättvisa, utan för att fästa våra blickar på världens främsta författarskap, som aldrig är särskilt många samtidigt.
Väsentliga röster kan som tur är dyka upp från oväntade håll. Därför gäller det att alltid läsa med öppen blick och att låta sig berikas av översättningar från språk man själv inte behärskar och kulturer som kanske tedde sig avlägsna för en tills en konstnärlig gestaltning avtäckte beröringspunkter man inte anade. Om trettio år kan den ecuadorianska berättarkonsten mycket väl ha blivit vitalare än den franska, som då kanske stelnat i gamla former och tagit sig själv för given. Fram till den dagen är dock Ecuadors författare inte betjänta av någon paternalistisk biståndsattityd från det gamla litterära Europas sida.
De årliga tipsen och spekulationerna inför Nobelpriset i litteratur påminner mig om att den så kallade läskrisen långt ifrån inskränker sig till vissa samhällsklasser och åldersgrupper – den sträcker sig djupt in i det litterära och journalistiska etablissemanget. Att läsa handlar nämligen inte bara om att bokstavera sig igenom romaner, noveller eller dikter. Det handlar också om att inte reducera sina läsningar för journalistiska, ideologiska eller instrumentella ändamål. I den meningen kan läsningen vara en svår men underbar frihetsakt.
För min del kan priset därför gärna tilldelas en äldre manlig europeisk prosaist fem år i sträck. Eller en kvinnlig afrikansk poet fem år i sträck för den delen. Om dessa val bara är grundligt litterärt motiverade. Snart är det oktober och Nobelpristider igen. Då lär det på nytt vara ”hög tid” för både det ena och det andra. Strunta i dessa räknenissar. Låt oss i stället använda tiden till att lära oss att läsa så noggrant och fritt som möjligt. Det är hög tid för det.
Henrik Nilsson, författare, essäist och översättare
Nobelpristagaren i litteratur 2025 tillkännages av Svenska Akademien den 9 oktober kl 13.
***
