Älskade vampyr…
Carl-Johan Malmbergs vampyrbok är romantikerns lidelsefulla kärleksförklaring till konsten och den ouppnåeliga kärleken.
Jag vet vem G är. Han är den unge man som dyker upp bjuden eller objuden till varje evenemang och fest inom Stockholms kulturliv. En talför streber som förför sig fram med ett utstuderat ironiskt sinnelag, han tar AI till hjälp för att finna de rätta referenserna och förmedla “djupa” insikter. En “talang” vars begåvning kommer på skam när hans oförlösta och upphaussade konstnärskap väl kommer till världen som en stor besvikelse för envar, inte minst honom själv.
Vampyrer, vad gör ni
Carl-Johan Malmberg
Wahlström & Widstrand
Den nu 74-årige kritikernestorn Carl-Johan Malmberg hamnade i denne vampyrs våld när han skrev sin mästerliga Proust-bok Lyckans gåta (2022). Som så många gånger förr blev Malmberg uppvaktad av en ambitiös yngling på jakt efter en erfaren mentors och äldre mans vägledning i skapandet. Malmberg blev förtjust i den rödhårige och fräknige protegén. Denne påminde honom om den första förälskelsen, kamraten vars hockeyrör han som pojke fick hjälpa till att snöra en minnesvärd eftermiddag någon gång i slutet av 1950-talet.
Snart blev denne “G” Malmbergs Dorian Gray, eller Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig (1912). En förgörande förförande ungdom som med sin retsamma ambivalens förebådar ålderdomens förfall och livets oundvikliga slut. En dubbelgångare och spegelbild fylld av förintande erotik.
Malmberg, som förstår sitt liv genom konsten, skriver Vampyrer, vad gör ni, en essäistisk dagbok. Han avtecknar “vampyrismens” fenomen och historia. Vampyrer finner vi i den östeuropeiska folktron, men Malmberg spårar också utsugandets konst i den västeuropeiska kulturen. Den avslöjar sig redan i Mona Lisas gåtfulla leende och som Don Juan, förföraren från Sevilla.
Malmbergs metod för tankarna till Ludwig Wittgensteins begrepp “familjelikhet”, hur vi sällan kan fixera ett fenomen i en definition, men känner igen hur egenskaper återkommer i olika företeelser. Vampyrismen infogas på så vis också som något faktiskt i vår verklighet i enlighet med Wittgensteins “mystik”, att världen är en enhet och “allt som är fallet”.
Ett portalverk för vampyrberättelsen är John Polidoris novell Vampyren (1819), men Malmberg pekar ut Samuel Taylor Coleridges ofullbordade diktverk Christabel (1797) som det viktigaste. Den förbjudna och dödliga kärleksaffären mellan Christabel och den mystiska Geraldine etablerar det lesbiska motiv som sedan återkommer i Sheridan Le Fanus roman Carmilla (1872). Bägge dessa är litterärt sätt vida överlägsna Bram Stokers effektsökande Dracula (1897).
Den androgyna, “queera” och överskridande “vampyren” hemsöker Oscar Wildes Dorian Grays porträtt (1890) och Döden i Venedig, men också romaner som Herman Melvilles postumt utgivna Billy Budd (1924), om den "stilige" sjömannen vid samma namn.
Vampyrer finner Malmberg även i psykoanalysen, nu kallade “gränsmänniskor”. Dessa lever i ett ständigt och barnsligt nu, är uttrycksfulla och tilldragande, narcissister och neurotiker, som betraktar andra människor som instrument och ting. Vi känner igen dem som närmar sig oss genom att de dyrkande sätta oss på piedestal för att sedan leta efter våra svagheter och ta ner oss från den upphöjdhet vi lyfts till.
Projektionen, att överföra negativa egenskaper och svårigheter på andra, är vad psykoanalysen ämnar befria oss ifrån. Malmberg vänder den kritiska blicken mot sig själv och frågar sig om han själv är en “vampyr”. Självampyrism finns inom litteraturen, hos Johann Wolfgang von Goethes självmordsbenägne Werther liksom Emily Dickinson, August Strindberg och vår samtida Katarina Frostenson.
Två av de mest intressanta vampyrerna finns i filmens värld. I F. W. Murnaus Nosferatu (1922) lever greve Orlok i ett evigt utanförskap, en ensamhet han försöker överkomma genom vampyrisn. I Ulli Lommels och Rainer Werner Fassbinders Die Zärtlikchkeit de Wölfe (1973), Vargarnas ömhet, baserad på ett riktigt fall från 1910- och 20-talets Hanover, följer vi seriemördaren Fritz Haarmann när han förför pojkar och ynglingar och biter sina offer.
En liknande karaktär finner vi i Guvernaten i Henry James psykologiska spökhistoria Skruven dras åt (1898). Hon är omedveten om sin vampyrism i förhållandet till barnen hon tror sig rädda från mörkrets makter. Guvernanten visar sig rent av vara pedofil och nekrofil förförd av sin erotiska besatthet.
I Herbert Marcuses Eros och civilisation (1955) fann Malmberg en personlig frigörelse från 1970-talets snäva och kulturfientliga marxism. Homosexualiteten blev en del av hans konstnärliga utanförskap, inte en politisk identitet att flaggviftande paradera med.
Malmberg får veta att G känner sig pressad av honom och att denne bakom hans rygg talar om honom som “sin stalker”. Vi vänder på perspektiven, kanske är det som så ofta att en yngre man eller kvinna något våghalsigt och obetänkt söker kontakt med en äldre resursstark person för att få hjälp och vägledning. Dennes lust väcks just av den sköna ungdomen och uppvaktningen, där en kvardröjande blick eller en lätt beröring övertolkas. Begäret väcker rädsla och avsky eftersom romans och erotik aldrig var syftet.
Samtidigt känner vi igen hur banala vi upplever oss själva när vi vaknar ur attraktionens och förälskelsens töcken. Malmbergs författarvän C R undrar vad han ens såg i G till att börja med. Det gör även vi andra. G är bara ännu en Dorian Gray som förtvinar i skenet av den konst han aldrig kommer att förmå skapa.
***
Läs även: Luuk gör vad som faller honom in
Jag vet vem G är. Han är den unge man som dyker upp bjuden eller objuden till varje evenemang och fest inom Stockholms kulturliv. En talför streber som förför sig fram med ett utstuderat ironiskt sinnelag, han tar AI till hjälp för att finna de rätta referenserna och förmedla “djupa” insikter. En “talang” vars begåvning kommer på skam när hans oförlösta och upphaussade konstnärskap väl kommer till världen som en stor besvikelse för envar, inte minst honom själv.
Vampyrer, vad gör ni
Carl-Johan Malmberg
Wahlström & Widstrand
Den nu 74-årige kritikernestorn Carl-Johan Malmberg hamnade i denne vampyrs våld när han skrev sin mästerliga Proust-bok Lyckans gåta (2022). Som så många gånger förr blev Malmberg uppvaktad av en ambitiös yngling på jakt efter en erfaren mentors och äldre mans vägledning i skapandet. Malmberg blev förtjust i den rödhårige och fräknige protegén. Denne påminde honom om den första förälskelsen, kamraten vars hockeyrör han som pojke fick hjälpa till att snöra en minnesvärd eftermiddag någon gång i slutet av 1950-talet.
Snart blev denne “G” Malmbergs Dorian Gray, eller Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig (1912). En förgörande förförande ungdom som med sin retsamma ambivalens förebådar ålderdomens förfall och livets oundvikliga slut. En dubbelgångare och spegelbild fylld av förintande erotik.
Malmberg, som förstår sitt liv genom konsten, skriver Vampyrer, vad gör ni, en essäistisk dagbok. Han avtecknar “vampyrismens” fenomen och historia. Vampyrer finner vi i den östeuropeiska folktron, men Malmberg spårar också utsugandets konst i den västeuropeiska kulturen. Den avslöjar sig redan i Mona Lisas gåtfulla leende och som Don Juan, förföraren från Sevilla.
Malmbergs metod för tankarna till Ludwig Wittgensteins begrepp “familjelikhet”, hur vi sällan kan fixera ett fenomen i en definition, men känner igen hur egenskaper återkommer i olika företeelser. Vampyrismen infogas på så vis också som något faktiskt i vår verklighet i enlighet med Wittgensteins “mystik”, att världen är en enhet och “allt som är fallet”.
Ett portalverk för vampyrberättelsen är John Polidoris novell Vampyren (1819), men Malmberg pekar ut Samuel Taylor Coleridges ofullbordade diktverk Christabel (1797) som det viktigaste. Den förbjudna och dödliga kärleksaffären mellan Christabel och den mystiska Geraldine etablerar det lesbiska motiv som sedan återkommer i Sheridan Le Fanus roman Carmilla (1872). Bägge dessa är litterärt sätt vida överlägsna Bram Stokers effektsökande Dracula (1897).
Den androgyna, “queera” och överskridande “vampyren” hemsöker Oscar Wildes Dorian Grays porträtt (1890) och Döden i Venedig, men också romaner som Herman Melvilles postumt utgivna Billy Budd (1924), om den ”stilige” sjömannen vid samma namn.
Vampyrer finner Malmberg även i psykoanalysen, nu kallade “gränsmänniskor”. Dessa lever i ett ständigt och barnsligt nu, är uttrycksfulla och tilldragande, narcissister och neurotiker, som betraktar andra människor som instrument och ting. Vi känner igen dem som närmar sig oss genom att de dyrkande sätta oss på piedestal för att sedan leta efter våra svagheter och ta ner oss från den upphöjdhet vi lyfts till.
Projektionen, att överföra negativa egenskaper och svårigheter på andra, är vad psykoanalysen ämnar befria oss ifrån. Malmberg vänder den kritiska blicken mot sig själv och frågar sig om han själv är en “vampyr”. Självampyrism finns inom litteraturen, hos Johann Wolfgang von Goethes självmordsbenägne Werther liksom Emily Dickinson, August Strindberg och vår samtida Katarina Frostenson.
Två av de mest intressanta vampyrerna finns i filmens värld. I F. W. Murnaus Nosferatu (1922) lever greve Orlok i ett evigt utanförskap, en ensamhet han försöker överkomma genom vampyrisn. I Ulli Lommels och Rainer Werner Fassbinders Die Zärtlikchkeit de Wölfe (1973), Vargarnas ömhet, baserad på ett riktigt fall från 1910- och 20-talets Hanover, följer vi seriemördaren Fritz Haarmann när han förför pojkar och ynglingar och biter sina offer.
En liknande karaktär finner vi i Guvernaten i Henry James psykologiska spökhistoria Skruven dras åt (1898). Hon är omedveten om sin vampyrism i förhållandet till barnen hon tror sig rädda från mörkrets makter. Guvernanten visar sig rent av vara pedofil och nekrofil förförd av sin erotiska besatthet.
I Herbert Marcuses Eros och civilisation (1955) fann Malmberg en personlig frigörelse från 1970-talets snäva och kulturfientliga marxism. Homosexualiteten blev en del av hans konstnärliga utanförskap, inte en politisk identitet att flaggviftande paradera med.
Malmberg får veta att G känner sig pressad av honom och att denne bakom hans rygg talar om honom som “sin stalker”. Vi vänder på perspektiven, kanske är det som så ofta att en yngre man eller kvinna något våghalsigt och obetänkt söker kontakt med en äldre resursstark person för att få hjälp och vägledning. Dennes lust väcks just av den sköna ungdomen och uppvaktningen, där en kvardröjande blick eller en lätt beröring övertolkas. Begäret väcker rädsla och avsky eftersom romans och erotik aldrig var syftet.
Samtidigt känner vi igen hur banala vi upplever oss själva när vi vaknar ur attraktionens och förälskelsens töcken. Malmbergs författarvän C R undrar vad han ens såg i G till att börja med. Det gör även vi andra. G är bara ännu en Dorian Gray som förtvinar i skenet av den konst han aldrig kommer att förmå skapa.
***
Läs även: Luuk gör vad som faller honom in
