Astrid Lindgren-influerade Kracht för in snuset i tyskspråkig litteratur

Att öppna en roman av den schweiziske författaren Christian Kracht är att ge sig ut på hal is. Hans prosa är ständigt osäkrad. Den är undanglidande samtidigt som den är gnistrande glasklar och luftig. En viss ironi verkar alltid vibrera mellan raderna, men samtidigt kan allt vara på dödligt allvar. Det som litteraturvetenskapen kallar opålitlig berättare gäller i allra högsta grad i hans tunna romaner. Moraliskt och filosofiskt ges inga ordentliga ledstänger. Det blir upp till läsaren själv att tolka, fundera och välja en väg.

I en tid då andra författare gärna breder ut sig i romansviter där varje del sväller över 500 sidor har Christian Kracht konsekvent sedan debuten med Faserland (1995, på svenska först 2014) valt det mindre formatet. Det handlar om smala romaner som ofta är kortare än 200 sidor. Den nya, Air, landar på 206 sidor vilket gör den till den hittills näst längsta romanen i hans bibliografi. 

Förutom det förhållandevis smala omfånget finns det förvisso andra saker som en läsare av hans böcker kan lita på. Den oberäkneliga tonen då, men också att handlingen kommer att innehålla en resa av något slag, att det kommer att finnas småäckliga detaljer som får näsan att rynkas när man läser, samt en elegant stil som är imponerande. Meningarna ser enkla ut. Är enkla, men rymmer tvetydigheter.

Den schweiziske författaren har helt enkelt karvat ut ett helt eget litterärt universum vid sidan av pågående trender och strömningar i den samtida litteraturen. Tematiskt rör han sig lekfullt från en Robinsonad i Imperium, via historiska berättelser om revolutionen i Iran i 1979, till en intrikat lek med autofiktionen i Eurotrash till att landa i sagor om Merlin och Lancelot kombinerat med en fascination för den nordiska sagan i den senaste romanen Air som är elegant översatt av Anna Bengtsson (det är sällan man läser översättningar där svenskan är så opåverkad av det tyska originalet).

Men frågan är om Air samtidigt inte är Christian Krachts mest oväntade roman hittills. Och det, vilket jag hoppas har framgått av denna text så här långt, betyder verkligen inte lite. Romanen rymmer två parallella berättelser som flätas samman på ett oväntat och oförutsägbart sätt. Faktum är att det kanske inte riktigt är helt klart även när boken är slut. Man behöver läsa igen – och det menar jag positivt.

I den ena berättelsen möter vi Paul, en framstående inredningsdesigner som älskar den skandinaviska och japanska minimalismen. Han bor i Stromness på Orkneyöarna i Skottland och lever ett asketiskt och estetiskt liv där detaljer som en ”umbrafärgad keramikskål”, en ”gammal schweizisk militärcykel”, en kanna med vassgräs och en ”smutsvit fårullsmatta” är viktiga markörer som tycks hämtade ur en exklusiv inredningstidning. Men till skillnad från vad en sådan hade presenterat befinner sig tingen i förfall. De ”ljusbruna katalanska sandalerna” har sulor som har smulats sönder och skitat ned golvet.

I berättelsens början tar Paul emot två epostmeddelanden på sin ”silvergrå laptop”. Det handlar om inredningsuppdrag. Han väljer bort att renovera Ingmar Bergmans hus på Fårö (för lite betalt, ett dåligt formulerat mejl och resan får han stå för själv) och väljer i stället att bege sig till Stavanger där en exklusiv konsttidskrift fått i uppdrag att måla om en stor datorhall i en ”perfekt vit” färgnyans. Paul, som älskar den smala, exklusiva tidskriften lika mycket som han triggas av att hitta den perfekt vita färgen väljer Norge. Men innan han reser hinner han plocka upp ett exemplar av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i en telefonkiosk i Stromness.

I den andra berättelsen jagar den nio år gamla flickan Ildr med pilbåge. Hon är ute för att skaffa sig föda eftersom den gula döden, en pestliknande epidemi, tagit hennes föräldrar. Nu lever hon i skogen i ett hus en bit från den stad där den grymme hertigen Tviot härskar med oinskränkt makt. Den förslavade befolkningen tillber en cirkel och försöker överleva i en värld som nog hämtat en del inspiration från just Bröderna Lejonhjärta och dess despot Tengil. En pil från Ildrs pilbåge sätter berättelsen i rörelse. Under gryningsjakten då hon tror att hon skjutit ett rådjur, upptäcker hon att det hon träffat är en människa: en man, klädd i en vit tunika (och ett par slitna sandaler) som snabbt färgas röd av såret där pilen sitter. Efter att mannen instruerat henne om hur hon ska göra lyckas hon få ut pilen och tar med mannen till sitt ensligt belägna hus. Men snart är hertig Tviots soldater där. De jagar mannen, som Ildr tror är en magiker eftersom han bär märkliga ställ på näsan med glas i och berättar saker som verkar övernaturliga. De båda ger sig ut på en färd som tar dem över en snöklädd stäpp och mot en koloni vid kusten av Ishavet.

Målningen Merlin and Lancelot av den skotske 1800-talskonstnären James Archer spelar en roll i handlingen, liksom en 3D-printad keramikpistol och en dosa snus (troligen första gången i den tyskspråkiga litteraturen som en huvudperson snusar). Förvecklingarna är många och Kracht skriver lika luftigt enkelt som alltid. Känslan av osäkerhet i hans prosa har samtidigt aldrig varit större. Vad vill han egentligen säga? – Det är fel fråga när det gäller Kracht.

Störiga detaljer som mat som fastnat mellan tänderna blandas med vackra beskrivningar av landskapet, en skildring av vad gula döden gjort med ett ansikte varvas med en redogörelse för en mjuk hästmule. Hur de båda berättelserna hänger ihop ska inte avslöjas här. Det som kan sägas är att få författare hade hanterat så disparat material så självsäkert, enkelt och samtidigt så mystiskt ironiskt som Kracht. Air är kort sagt genial.

***

Läs även: Judith Hermann kastar sig ut i stor litteratur

Läs även: Heidegger fann friheten i filosofin